Ordet ”tramsbyxa” har jag under några dagar grunnat över. Det var många år sedan en liten busig kille kallades så av sin mamma (obs! Inte jag och inte Morsan!). Jag har alltså en aning om vad det kan betyda – men nog är det konstigt ändå? Jag slog en forsk och lärde mig att ordet rätteligen är tramse-bytta och används om en tramsig person. https://svenska.se/saob/?sok=tramsbyxa&pz=4#U_T2241_46058 Bytta blev byxa. Sånt kan hända. Uppenbarligen. Jag frågade dock s Kerstin. I Röstånga i hennes barndom hette det ”tramsbyxa”. Detta är å andra sidan rätt länge sedan.
Delar ni min bedömning att ordet kan visa sig ha bäring i det kyrkliga? Jag menar inte att vår kyrkliga Öfverhet skulle uppskatta att kallas tramse-byttor eller tramsbyxor, men skulle det vara helt fel? Har inte ordet en tilltalande förklaringspotential? Ska vi nästa gång de klär upp sig och procederar genom Rikshelgedomen – med alla åthävor och i full mundering – meditera just över begreppet? Skulle inte en sådan meditation visa sig frigörande rent mentalt? Inget ord efter mig, men det är Svenska Akademiens Ordlista som förklarat och försett oss med detta för barfotabarn i livet värdefulla ord, som kan användas akademiskt ”tramse-bytta” eller skånskt folkligt: ”tramsbyxa”.
Vilken kyrklig publikation vill lansera begrepet som ett återkommande inslag, dvs utnämna ”Veckans tramsebytta”? Inte Torsdagsdepressionen, tror jag. Kyrka och Folk? Kommer månadsvis. Svensk Pastoraltidskrift? Bort det! Dagen och Världen idag? Vardagspolemik är inte deras grej. Eller är det? Det kanske räcker med att vi för egen del spanar efter veckans tramsebytta/tramsbyxa och inser att det varje vecka blir svårt att i mängden kora just en person. Men den bibliska lösningen att utnämna Veckans Legion tror jag inte jag vill rekommendera. (Mk 5:9)
Jag hör till det exklusiva fåtalet av medlemmar i Svenska kyrkan som dagligdags under årtionden har hanterat Svenska kyrkans så kallade ”läge”. Det har jag gjort i säkert 60 års tid. Jag kan alltså med viss sakkunskap konstatera, att det inte var bättre förr – men att det är värre nu. År 1988 var säldödens år, knubbsälen i Östersjön hade drabbats av ett virus, typ ”valpsjuka”. Stor medial uppmärksamhet. Svenska kyrkans problem stod alls inte i fokus, inte ens för det s k kyrkfolket. I Två Systrars arbetslag frågade jag vad vi kunde göra för att folk skulle uppmärksamma de kyrkliga problemen. ”Vi kanske kunde lägga ut några döa präster i skärgården”, sa s Eva. Det var i alla fall ett konstruktivt förslag.
Så vad har hänt? Det som var för 36 år sedan ska betraktas ligga en generation bort. Detta är i all sin korthet en lång tid även om vi med Chou-En-Lai skulle besvara frågan om hur vi ska se på franska revolutionen med ett ”Det är nästan för tidigt att ha en bestämd mening om den saken.” Men prästgårdarna är sålda. Feminiseringen av prästeriet uppenbar och då som en förstärkning av Svenska kyrkan som en kvinnlig domän. Doppastoralerna har uppenbarligen skrotats, för nu bokar man in doptid på nätet så är den saken klar. När det handlar om vigsel och begravning är det så kundorienterat att den som tänkte sig att detta skulle vara en gott ögonblick för att ge folket evangelium, känner sig blåst på konfekten (Höga visan 5:16). Tillträdet till Herrens Heliga Nattvard hanteras av föräldrar/vårdnadshavare utan besvärande undervisning. Repliken från Halmstad har jag hört av ett trovärdigt vitten: ”En kul grej för barnen att få.” Passar inte prästen, är det enkelt att byta. Vi har en uppsättning att välja mellan, men några är för gamla, andra för smala, åter andra för tjocka. Några påstås vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, andra homofober, åter andra socialt omöjliga, dvs allt sådana som kundkretsen förmodas ogilla. Men :”Ring så spelar vi!”
När det kommer till prästerskapet har den senaste veckan medialt gett besked om 1. En kv*nnl*g kyrkoherde som skickat hot till sig själv och sedan polisanmält, en manlig komminister som i tingsrätten friats från anklagelsen om olaga hot (han hade bara till en vän/bekant sagt att han skulle skjuta sin fru och hade vapen och ammunition hemma och alltså inte hotat henne…) och så har vi härvan i Växjö domkyrka, där kyrkopolitiker tjuter med ulvarna mot domprosten Wärfman (att de alla företräds i det kyrkoråd som fattat beslut, tycks vara en ovidkommande omständighet…) Det skulle kunna finnas fler dysterheter att redovisa, som den om en sjukskriven kyrkoherde utsatt för lokalt drev när kyrkorådet tog ett beslut att avsluta en anställning eller den kyrkoherdepretendent som klokt kom på att problemen i pastoratet var så omfattande, att det var ogörligt att gripa sig an dem. Det är samma slutsats besvärande många kyrkoherdar efter något eller några år i tjänsten uppenbarligen konstaterar, när de söker komministraturer i stället. Vad händer i allt detta?
Nu tror ni att jag frossar i skadeglädje? Ni tror fel – även om jag kan känna frossan. Men till många vill jag säga: ”Ni har spottat i kålen, ät soppan!” På många sätt har Svenska kyrkan under lång tid levt på övertid och havliga präster har åkt frihjul eftersom de som cyklat före har trampat upp farten. Jag tror bilden är begriplig. Och Plussen? De kunde lyssna till den helige prästen Vincent av Lerin, som talar om ”utveckling i tron, inte förändring av tron” eller den helige påven Gregorius den store: ”Även om det goda budskapet vinner lyssnare saknas förkunnare. Världen är full av präster, men i Guds skörd finner man mycket sällan en arbetare. Nog har vi mottagit prästämbetet, men vi fullgör inte desss plikter.” Om jag i min helighet skulle komplettera framställningarna skulle jag nog vilja påstå, att många som träder fram uppklädda som präster egentligen är utklädda, ty det av Herren instiftade prästämbetet har de inte tagit emot och detta av direkt apostoliska, katolska och evangeliska skäl. Paulus, Luther och JP II som auktoriteter. Förhåller det sig precis så som Anders Nygren sa om beslutet 1958 så ligger saken inte på personnivå så mycket som på ett växelfel. Personalen på det felväxlade tåget kan sköta sina sysslor så väl eller halvdant som det uppfattas behövas, men det är i grunden fel spår, även om passagerarna uppfattar serveringen ombord värd biljettpriset.
Vad jag nu skrivit är att ingen egentligen borde vara förvånad. Gregorius den store igen: ”Vi överger predikoämbetet och till vår skam, som jag ser det, kallas vi biskopar men är det endast till namnet och inte till gagnet. De som är oss anförtrodda överger nämligen Gud, och vi tiger. De fortsätter med sina onda gärningar, och vi lyfter inte ett finger för att visa dem till rätta. Men hur skulle vi ha kraft att rätta till andras liv, vi som försummar vårt eget? Vi är inriktade på världsliga omsorger, och ju mera vi sysslar med yttre saker, desto okänsligare blir vi i det andliga.”
Jag har citerat Vincents Commonitorium primum och Gregorius den stores Predikningar över evangelierna. Man jag tog den enkla vägen och läste Timmarnas liturgi IV, Veritas, s 287 samt s 290-291. Vincent av Lerin är bara på långt håll släkt med Lars Lerin. Meddelas endast på detta sätt. för övrigt fyller jag år idag. Varför ska Kyrklig samling få en gåva av detta skäl, det fattar inte jag. Gör ni?
