Ni tror att jag upprördes över inledningsprogrammet med ett blasfemiskt inslag om Herrens Heliga Nattvard när de olympiska spelen, JO som de kallas på franska, invigdes genom båtparad på Seine, som blivit Re[h]n? Det gjorde jag inte. Jag undslapp mig en trött suck och tänkte, att i ett land som visste att septembrisera de kristna i den första och största europeiska kristendomsförföljelsen i Europa efter 300-talet, nämligen i Frankrike och september 1792, blir detta rätt naturligt. Vi kan läsa Adolph Törneros brev till F.R. Ulfsparre den 1 jan 1834, (som finns i Adolph Törneros & Nils Afzelius, Brev och dagboksanteckningar III (Bonniers , Stockholm 1960, brev 210. s 138). Ljuda er fram i texten så går det lättare.
”Ingen ting är i verlden förgäfves, ehuru det fordras en allseende blick att urskilja, huru och i hvad rigtning den outplånliga kraft, som är i hvarje individ inneboende, sträcker sitt inflytande genom aeonernas längd i trots af alla Börnar och Heinar — som i sin glupska och hungriga egoism smäda hela jorden och häda hela himmelen, för det de sjelfva icke kunna vara mer än Gud; som slå revolutions-trumman till en allmän Todtentanz, och med Jacobinmössan på sina genialiska hufvud finna sin enda vällust i att septembrisera äfven den ändeliga verlden; som sedan i den stora anarchien jagas af sin slitande förtviflan att utropa det absoluta Intets envälde: — i trots af dessa och deras gelikar, är det i hvarje ting en viss monad, som med full tillförsigt säger: ”jag dör aldrig”. ”
Jag är nog inte överens med Adolphs optimistiska livstro utan uppfattar mer den fallna världens självdyrkan, men den förvånar mig inte och det där med revolutionstrumman var på pricken. Den kultur vi lever i är okultur om den analyseras med vår Stora Tradition som förståelsehorisont. Nu fick jag verkligen till det – och ni kan uppröras över hur belåten jag är med citatet från professor Törneros. Medge dock att det är underligt hur lite denna kulturkamp fått prägla kyrkolivet. Denna brist på förståelse kan, menar jag, förklara de kristligas häpnad över hädelse när det olympiska ska invigas just i Paris. Hällörad kristendom förstår mindre än vad den både kunde och borde förstå. Må vara att den olympiska facklan brinner, men numera är det de flesta främmande att tända bålen för att sätta kättare på dem. Dominikanerna har legat av sig.
Själv har jag fått anledning tänka över ett vedervärdigt fruntimmer, Peninna. Hon var hustru till Elkana och rival till den gudfruktiga Hanna. Peninna retade och förödmjukade Hanna ständigt för att Hanna var ofruktsam. (1 Sam 1) Ren och skär kvinnlig kvinnomobbing alltså – avund och konkurrens bibliskt illustrerad. (se Marta Cullberg Weston, Avund och konkurrens, Natur & Kultur, Stockholm 2010). Jag kan påminna om Sara och Hagar (1 Mos 16) också och Abrahams ansvarslösa feghet. Om maktlystnad är den manliga synden, vilken är då den kvinnliga? Erik Petréns fråga brukade lämnas obesvarad. Numera förstår jag inte att vi inte kunde säga att avund och konkurrens är svaret, Peninna och Sara de som visar ett allmängiltigt förhållande. Kvinnor kan! Oförarglighetskristendomen kan inte, kan ingenting. Det ser vi. Vill den ens något? Så här i sommartider toppas det kyrkliga arbetet med pensionerade präster. Folket har ledigt, tid över och verksamheten dras ner till ett minimum. Gruppverksamheten ligger nere och det som kan erbjudas är kaffe och kakor i trädgårdsmiljö under vänligt småprat. Då är det inte läge att dra fram Peninna och tala om just kvinnliga synder. Säger inget mer på det temat just nu, det förstör stämningen!
Postnord stämplar frimärken med sin slogan ”På väg till dig”. Det är sant. Karin Boye fick till det: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Portot är satt därefter. Har ni märkt att trycksaksportot är borta? Nåja, det var rätt länge sedan – men i alla fall. Jag funderar över hur det kom sig att det förr i världen var billigare att skicka trycksaker och har fastnat för en kär tanke, att det berodde på demokratifrågan. Folk skulle få veta, kunna läsa, bilda sig en mening. I en tid av massmedial dumhet behövs inget billigare pris på trycksaker, vi hålls ju med den information vi kan anförtros. Och jag förfaller till dolsk misstänksamhet: Hur försöker de lura mig nu genom att lägga allt till rätta och vem har skrivit mallen för hur det rätta ska vara? De kristna borde vara duktiga på att inse hur makt utövas. De har ju hört om hur Herodes dribblade med de tillresande, som ville finna den nyfödde kungasonen. Läses Den Heliga Skrift så dåligt att vi blir oförmögna att se vad som händer i vår tid? Pennina och Herodes var inte ett par, men är just ett snyggt par. Bibliskt sett. Av oss!
Drar det mot storkrig? Det mesta pekar på det och jag noterar att jag inte kan ta in själva obegripligheten. Vi ser och har sett krig på Balkan, i Ukraina och inser hur det är i Israel. Alternativen är rätt tydliga. Några vill ha bort staten Israel och kan lyckas med det om inte israelerna kan försvara sig. Vad menar ni att en israelisk premiärminister borde ha gjort den 7 oktober och därefter? Det tjatas om en tvåstatslösning och just den vill Hamas inte ha, så varför tjata? Visar sig Billström och visade sig Wallström i egentlig mening excellenta, tror ni? Inte ens utrikesminösten Undén ska väl räknas till skaran av utomordentliga? Schabbel på UD bidrog till Raoul Wallenbergs död, det har vi väl kunnat förstå. Och nu senast förklaras Peter Weideruds snabba reträtt från posten i Alexandria med att den egyptiska säkerhetstjänsten kommit på svenska konsulatet hade täta kontakter med Muslimska Brödraskapet. Där åkte möjligheterna för Svenska kyrkan att göra något mer i det fantastiska hus i Alexandria som konsulatet hade: konferenser, kurser och konsultationer med den koptiska kyrkan t ex. Vem skriver den avslöjande och läsvärda doktorsavhandlingen Tafflighetens betydelse för att föga ska lyckas – ? Nåja, blir det storkrig är det ingen idé att gråta över gammal spilld mjölk, om man säger så. Det spills ny.
I Libanon finns det 10 000 svenskar, hör jag. Så vad är då en svensk? En som formats av den svenska små- och folkskolan, sjungit psalm vid morgonbönen, fått plugga in den storsvenska historien och kan räkna upp betydelsefulla berg i Småland som Taberg och Tomtabacken, som sett Olle Björklund läsa nyheter i en-kanals-svart-vit-tv och lyssnat på CG Hammarlunds bilradio samt förstås följt Lennart Hyland både i radio och samt därtill vet något om Tage Erlanders hemliga liv, dvs har läst hans dagböcker? Har en svensk pejl på en särskild litteraturkanon? Wallin, Tegnér, Strindberg, Astrid Lindgren och Karin Boye samt Stig Dagerman? Eller räcker det med att vara döpt och konfirmerad i den svenska statskyrkan för att kunna räkna sig som riktig svensk? Räknar en från Sápmi sig som svensk och hur ska det nyhetsrapporternas från Libanon då? 9 999 svenskar och en same finns i Libanon? Alla ser problemet eller problemen! Nu är både stats- och utrikesministrarna tydliga med att den svenska staten inte kan hjälpa svenskar i Libanon. De måste ta sig hem snarast. Jag tror att jag fattar att hem inte alltid är hem till Sverige utan lika väl – och med goda skäl – kan vara hemma just i Libanon. Och varför inte? Vi lever i globaliseringens tidevarv. Då blir mycket annorlunda än vad det var. Om nämligen vi inte ser de långa linjerna, ser vedervärdiga händelser och personer i Skriften och i den europeiska historien och i frihet relaterar till dem. Vi sitter i kanoten och ser det som var virvla förbi, som Samuel Rubensson skulle påpeka. Då hamnar det som var framför oss. Blev inte allt väldigt komplicerat nu? ”Det är,” som pojken sa ”inte lätt att vara människa. Man skulle vara präst.”
”Det absoluta Intets envälde”, skrev Törneros.
