När jag hört berättelser från kyrkolivet efter min insändare som var en replik till Modéus II är jag benägen att föreslå ett förbud mot kyrkkaffet. Vill folk efter stärkande kyrkogång dricka kaffe kan kaffet inmundigas hemma eller hos någon granne/vän. Då står det privata fram tydligt. Vi hålls för oss själva.
Gäster och främlingar är vi principiellt ointresserade av, vill inte prata med. Sådant sägs inte rent ut, men i församlingshemmen eller i nedre delen av kyrkorummet serveras kyrkkaffe just så privat. Den stackare som kommit till kyrkan inser, att kyrkoherden och diakonen helst samtalar med varandra. Vilken tillfällig besökare vill då tränga sig på? Inga andra heller kanske. Den som kommit till kyrkan eftersom det är tacksägelse för en anförvant, kan i det läget se hur kyrkolivet bortom retoriska finesser faktiskt fungerar, dvs inte fungerar som kyrko-liv och församlingsgemenskap. Kanske skulle kyrkkaffet kunna analyseras som det yttersta beviset på kyrkolivets förfall? Strunta i förkunnelsen, strunta i allt, men observera kyrkkaffet och när ni observerat så förbjud församlingens kyrkkaffe för Guds och människors skull!
Finns inga andra lösningar? Inte utan omvändelse. Ska prästen säga ”Omvänd er så får ni dricka kyrkkaffe!” –? Prästen kan påtala problemet och avslöja de subtila utestängningsmekanismerna. Man kan i vart fall börja med att bjuda och avskaffa betalning, man kan sommartid erbjuda mingel på kyrkbacken med juice, man kan vid högtidliga tillfällen bjuda Guds familj på bubbel i vapenhuset (nyårsafton, påsknatt, påskdag t ex) och man kan införa traditionen att sjunga för för den gångna veckans födelsedagsbarn. Man kan därtill ordna en förbönsbok och be för dem som firar sin dopdag. Det går att göra mycket bättre om det är gemenskap vi vill ha. Men det Modéus II fick ur sig sig var inte roligt. https://www.barometern.se/debatt/ta-kontakt-med-nagon-du-inte-brukar-prata-med-i-sommar/
Jag har putsat svenskan på ett par ställen, men här är min replik. Den återgavs i båda tidningarna::
”Gemenskapen finns för den som söker den, förkunnar Fredrik Modéus Bar/OT 28/6, Ölandsbladet 2/7. Gemenskap är inget som finns, invänder jag. Den skapas i ögonblicket och att torgföra gemenskap i Svenska kyrkan är att bära falskt vittnesbörd. Dessvärre! Och skulle det verkligen i alla församlingar finnas präster och diakoner ”som man kan samtala med om livets stora och små frågor”? Det tror jag inte ett ögonblick av det enkla skälet, att det inte är sant. Det finns många präster och diakoner jag för egen del undviker att försöka samtala om livsfrågor med. Å andra sidan finns det också präster och diakoner man kan samtala med. Men påståendet var ”alla församlingar”!
Märkligt är det väl också att i biskopens uppräkning av sammanhang är det ”körer, ungdomsgrupper, sommarcaféer och mycket mer” som ”pilgrimsvandringar, utflykter” – och så kommer det: ”eller gudstjänster”. Den som läser sin bibel har nog svårt att hitta
sommarcaféer där. Körer och utflykter (missionsresor) finns det, men främst av allt finns det gudstjänster. Det är jiu gudstjänsterna som är själva grejen. Men att ta sig in i en församling kan vara svårt. Det är väl bara att medge. Särskilt om man kommer ensam.
En klok regel är att pröva genom att gå till en kyrka tre söndagar i rad, följa med i gudstjänstordning och psalmbok, lyssna på det som sägs samt kolla om någon är välkomnande vid kyrkkaffet, dvs säger något. Om prästen under tre söndagar sagt något klokt kan man be om ett samtal. Annars kan man gå sin väg. Det finns församlingar om vilka vi sanningsenligt säger: ’Dom tycker inte om oss!’
’Ta kontakt med någon vi inte brukar prata med’, var biskopsrådet som gavs. Då kan man ju pröva att göra som Ylva Eggehorn på 1970-talet: hon delade en Coca-Cola med Jesus vid köksbordet. Eftersom Jesus lovade att vara med alla dagar, är detta ingen dum hållning. Det är inte heller dumt att se ensamhet som möjlighet (fråga dem som längtar efter ensamhetens möjligheter, trötta småbarnsföräldrar t ex.) I tystnaden och ensamheten kan vi växa inifrån. Den som ”känner sig ensam” – kanske är det just då vi håller på att missa den livskraft som finns i ensamheten. Det är här själen, mitt ”själv”, kan samla ihop sig. Det sker i sommarens ledighet mer i ensamheten på balkongen eller vid köksbordet än i kyrkliga sommarcaféer. Tro mig.
Skulle någon få för sig att i ensamheten be Herrens bön, säg att den tar 26 sekunder att be, att 1 miljard kristna världen över ber bönen varje dygn och att dygnets timmar då ska fördelas. Hur många ber med mig också när jag känner mig ensam? Ta fram miniräknaren och räkna ut hur många som samtidigt ber med mig! Ensam är jag inte. Diskutera förresten siffran vid kyrkkaffet!
Får någon för sig att läsa den första kyrkohistorien, Apostlagärningarna, möter en mängd människor och dramer. De är vårt sammanhang. Den som läst kanske vill prata med en präst. Då är det inte en anonym jourhavande präst utan en präst lokalt, en ”Soul Friend” vi talar om. Med själavänner kan vi tala väsentligheter, inte med präster som enligt reglementet ska hålla sig anonyma i telefon!
I korthet: jag tycker Fredrik Modéus tramsar med sitt existentiella inlägg. Så var det sagt.
Dag Sandahl
Medlem i Svenska kyrkan och trött på vår pratsamma kyrkliga överhet.
Visserligen har Öland hört till Linköpings stift, men jag bryr mig inte om att sända någon replik på det Plus Marika Markovits får ur sig/för fram:
”Biskopen uppmanar att besöka kyrkorna” hette det i Östgötatidningen för vecka 27. Jag läste med sedvanlig entusiasm. ”Varför?” är förstås frågan. Svaret? ”Kyrkorummen erbjuder så mycket. Här finns plats att bara vara, kanske tända ett ljus. Sommartid är det svalt och skönt och man kan söka en stund skydd för regnet. Men det är också platser för upptäckter. Kyrkor och kyrkogårdar berättar om enskilda människors liv, om stora historiska skeenden. Ibland uppstår oväntade samtal. Kanske med den som öppnat kyrkan för dagen, kanske med en musiker som övar inför en konsert eller med en vaktmästare som gör fint bland gravar och planteringar.”
Inte ett ord om kyrkobyggnadens egentliga ändamål. Varför byggdes kåken och vad har folk sysslat med återkommande där förr i världen? Det kunde ha varit läge att i vart fall i förbigående nämna Herren Jesus. Han blev nu faktiskt – förbigången. Själva grejen i det kyrkliga saknas. Vad ger ni mig för det? Jag tänker vidare: Är det någon skillnad mellan att ”gå i kyrkan” och ”besöka kyrkor”? Jag tror det. Jag uppfattar att det är skillnad på bedjare och begluttare. Men det är jag det.
Eftersom jag går i barndom vill jag påminna om att min kyrkliga utbildningsgång började i Linköpings stift, ”Sandahl 52” kan jag med rätta och stolthet säga. 1952 började jag i söndagsskola och Tranås hör till Linköpings stift. Dåförtiden tror jag mig veta att prästerna manade oss att be i kyrkorummen och regelbundet ta oss till Herrens sköna tempel och den sköna tempeltjänsten. Dåförtiden övade musikern, som kallades kantor, till söndagens gudstjänst mer än till konsert. Jag noterar plussets glidning. Nu är det konsert som gäller! Inte ett ord om Jesus och inte ett ord om gudstjänsten. Jag väljer att förstå detta som ett tidens tecken och typiskt för en plussare. Ett plus-tecken liksom!
Prosten R går inte i barndom men kan berätta om hur det var när han var ung och alls inte prost men med prästfru och prästfamilj försedd eftersom han i vart fall blivit präst. Då bjöd någon hem ett helt gäng på kyrkkaffe. Så var det. Till och med en prästfamilj i staden kunde passa på att bjuda hem församlingen just på kyrkkaffe. Då fanns det tid att tala med varandra. Allt blev inte bättre när vi fick kaffe i vapenhusen eller nere i kyrkan och Gilles ädla bakverk kunde plockas upp ur sina kartonger precis som på regementets marketenteri. Må vara att det handlar om ”kakor med traditioner för alla generationer”, men människan lever icke allenast av kakor. När det är hembakat kan prästen med rätta säga att ”ingenting går upp mot doften från mammas bak”.
Lördagens behållning var Henrik Jönssons roande men mycket oroande insats. Kolla själva! Skratta, men sätt inte i halsen och dö ifrån mig, lova det! https://www.youtube.com/watch?v=uuRBjic03fs
