Dr Hanna Stenström återvänder jag gärna till. Inte för att hon i boken Vigd till tjänst lyckas orientera läsaren om den tidiga kristna kyrkans struktur. Det blir i stället en ”förhistoria till vigningstjänsternas utveckling” (aa s 33). Då kommer Junias/Junia in. Rm 16:7 blir en viktig text ”för dem som söker stöd i Nya testamentet för kvinnor som kyrkliga ledare”. (aa s 37) Jojo. Hanna Stenström kunde möjligtvis ha belyst hur denna diskussion fördes i Sverige på 1950-talet, enkelt att se i boken Kyrklig splittring (Verbum 1994). Slå upp Lars Hartman, som dåförtiden avvisade tanken att det var tal om ett par apostlar/apostlapar. Men Hanna upprepar sig. ”I flera kyrkor har ett argument mot prästvigning av kvinnor varit att apostarna var män och att deras efterföljare därför måste vara män. Då blir Rom 16:7 viktigt.” (aa s 37).
Nu var kanske just detta inte själva Argumentet i Svenska kyrkan, men jag bråkar inte. I vanliga fall brukar det anföras, att Svenska kyrkan är annorlunda, eftersom det blev en diskussion om 1 Kor 14. Detta stämmer visserligen inte heller, men jag bråkar alltså inte, jag läser på.
Var Junias eller Junia, man eller kvinna? Det beror på var man lägger accenten, ett bruk som kom in på 800-talet även om accenterna var kända tidigare. Andronikos kan vi tills vidare strunta i. Han var en man. Men Hieronymus (ca 345-420) läser ”Julia”. Epifanius från Salamis (315-403) skriver ”Junias” och meddelar att Junias blev biskop i Apamneia i Syrien, en man alltså. Mansformen har också kyrkofadern Origines. Johannes Chrysostomos (347-407) utgör undantaget och ser Junia som en kvinna. Dr Geoffrey Kirk drar slutsatsen att antingen var hon/han det ena eller det andra. Det verkar vara en rätt övertygande slutsats efter allt bokskrivande och skrivande på nätet i ämnet i syfte att hitta stöd för sin för-dom.
Vad står det på grekiska? Episemoi en toi apostoloi kan betyda ”välkänd som apostel” eller ”välkänd bland eller av apostlarna”. Hanna Stenström menar att det faktiskt är mer troligt att vi talar om en kvinna. Hon förstärker sitt ställningstagande med att det finns goda språkliga skäl att anta, att vi har en uppgift om en kvinna med slutsatsen: ”Det är alltså högst sannolikt, av språkliga skäl, att vi här har en hälsning till en kvinna, Junia, som är apostel.” (Stenström aa s 38) Missa inte själva stegringen från ”mer troligt”, till ”goda skäl” och slutligen till ett ”högst troligt”. Exegetiskt fotad brännvinsadvokatyr är likväl brännvinsadvokatyr – eller helt enkelt brännvinsexegetik?
Min nu avdöde men fortfarande avhållne vän Geoffrey Kirk drar en lans för den stackars Andronikos, som ingen tycks bry sig om. Hans enda förbrytelse som dömer honom till denna undanskymda tillvaro är att han varken var kvinna eller en intressant textvariant. (Geoffrey Kirk, Without Precedent. (Wipf & Stock, Eugene 2016, s 71).
Nu är en gammal god regel att varje sak ska avgöras efter två vittnens utsago (Mt 18:16). I detta fall har vi ett enda textvittne och därtill en pyramidal osäkerhet. Till er som undrar om min kompetens att läsa och förstå grekisk text i jämförelse med dr Hanna Stenström vill jag i all ödmjukhet påpeka, att hon var 1 år när jag började läsa grekiska. Därtill läste jag Geoffrey Kirk. Jag skulle vilja hävda att Geoffrey och jag var lika på så vis, att vi inte gick på vilka patentare som helst. R I P!
Naturligtvis kan jag inte lusläsa och skriva dagsländor om varje sida i den 500-sidiga boken Vigd till tjänst. Jag kan mest uttrycka min tillfredställelse över att boken finns som ett bevis på att frågan om ämbetet är viktig och en lika stor tillfredställelse över allt som trots allt inte finns i boken. Den handlar om ämbetet i Svenska kyrkan, men vad ämbetet syftar till har jag svårt att upptäcka och nästan än mindre vad och vilka det är till för. Informationsbärande!
Vi evangeliska katoliker läser innantill att ämbetet inrättats av Gud för att vi ska få den rättfärdiggörande tron. Viktigt alltså. Om detta sägs föga i Vigd till tjänst. Vad sägs det mycket om? Det sägs mycket om präster och en hel del om diakoner samt en del om biskopar också. Diakonerna borde beredas större plats och få mer makt, det fattar jag. Det hela verkar rätt mycket som befälsreformen i försvarsmakten när jag var ung då fanjunkare och förvaltare skulle få bli kaptener, K/Kn till skillnad från R/Kn. Ni förstår! När diakonatet hamnar just här i finhet och karriär, skäms jag, som vet vad gamla diakonssor, de städse redobogna, dög till. Jag nämner dem inte vid namn här, men jag tror mig ha goda skäl att tänka de är kvinnor hela bandet – men manhaftiga.
Grundfrågan torde likväl vara vad Kyrkans ämbete inrättats för? Svaret finns för vår del i Augsburgska bekännelsen, Confessio Augustana. Det är för att vi ska få den rättfärdiggörande tron (CA IV) som Gud har inrättat prästämbetet (CA V). Tyska texten klargör vad latinets ”institutum est” syftar till. ”Von Gott”. Av Gud. Kristin Molander har i sin kommentar i boken uppfattat vad som saknas i framställningen. Framträdande roll har inte församlingen, skriver hon. Sedan slirar hon och tänker att ämbetsbärarnas uppgift blir ”att stötta de kristna att gå ut och vara Guds händer i världen”. Men, säger jag, gudstjänst är inte bara Guds tjänst i världen. Den är verkligen Guds tjänst för oss i gudstjänsten, där vi får leva i dialogen: Guds ord och vår syndabekännelse, böner och lovsång. Det slirar betänkligt också när någon uppfattar att boken Vigd till tjänst med nödvändighet måste bli en bok med många inlägg om präster, diakoner och deras kläder och självidentitet. Det måste bli så när församlingen saknas. Handlar det då bara om självupptagen ämbetssyn av det slag vi kyrkligt förnyade på alla upptänkliga sätt inte vill stå för? Nja. Nog diskuteras också ämbetet ”i relation till individualism och hållbarhet i tjänsten” (Elisabet Pettersson aa s 214) – men det sprudlande livet i församling tycks de disputerade prästerna ha föga känsla för.
Dr Erik Sidenvall får dock till det: ”Det är endast som en del av detta gudsfolk som ämbetet får sin betydelse.” (aa s 424) Erik kunde varit mer skoningslös. Vad är det för kyrka där det talas om ”ledare” och ”andligt ledarskap” men inte om herdeämbetet?
Att dr Emma Audas beskriver ängsligheten hos blivande präster. noterar jag (aa s 222), och än mer att hon tror ängsligheten leva kvar i det kyrkliga livet framgent. Naturligtvis är det så. Och ängsligheten är välmotiverad, det borde dr Audas också ha skrivit. ”Vår kyrka behöver präster som regelbundet ber sina böner, som tar själavården och det profetiska uppdraget på största allvar och som med kärlek i blicken bryter det bröd som ger världen liv.” (aa s 225)
Vackert Stickan – men vart tog förkunnelsen nu vägen? Och vilken klok präst vill betala priset som står på prislappen för det profetiska uppdraget?
Ansvaret för hur det skrivs en fet bok som ändå inte har plats för den Guds församling (Kyrkan) –som ämbetet måste vara till för om inte ett skråväsende ska upprättas – faller tungt på doktorerna Rubenson och Tillberg.
Jag är ölänning kata pneuma, (i anden) stockholmare kata sarka (i köttet) och däremellan smålänning. Det kan förklara att jag funderar över det ekonomiska. Boken Vigd till tjänst ges ut i Svenska kyrkans forskningsserie och ska väl uppfattas vara kyrkorelevant. Den kostar pengar. Jag antar att de flesta kan låta kyrkosystemet pröjsa, men likväl eller just därför: 389:- är rätt mycket för den kyrkgumma, som också återkommande förväntas finansiera Act Svenska kyrkan och dess chef missionsförbundaren Lysén. Det vore inte heller ointressant att få veta hur många exemplar som böcker i forskningsserien ges ut i. Präster och diakoner är väl i runda slängar 4 000 och till det kommer förtroendevalda. 18 000? Tarvas alltså stora upplagor kunde jag tänka – men Torsdagsdepressionen är nere på 17 500 ex. Så hur går det för böckerna och bokutgivningen?
