Modéus I har varit på Gotland. Han var inte ensam. Har jag fattat allt rätt, var det klägget som samlades i rosornas och rosévinets Visby. Modéus I tänkte sina stora tankar, precis som ärkebiskopar brukar göra. Han fick frågan från Dagens Industri om Kyrkans roll i samhället.
Nu är alla plussare, ärkepluss inbegripen, professionella optimister:
”Att hjälpa människor att hitta den tro var och en har. Hitta sin tro med hjälp av kyrkan. Människor har en tro inom sig, men sedan handlar det om att kyrkan ska hjälpa människor med den resan”, säger Martin Modéus som haft kyrkan som en röd tråd i sitt liv.
Nog är detta ett rätt mediokert medialt svar – men saken kanske ska uttryckas så? Paulo Freire lärde oss av med talet om att hjälpa, det dömdes ut som ”hjälpism” som någon kanske minns. Lite von oben, ”vi har fattat och kan hjälpa dig.” Min missionsmodell är en annan: Vi är alla sådana hungrande som visar andra hungriga var vi hittat bröd. Svenska kyrkan är usel på detta och har bara blivit uslare. Svenska kyrkan serverar helst moralkakor, inte bröd. För den delen är väl inte tron något som finns i mig, det vore rätt förfärligt kan jag erkänna för egen del. Tryggheten ligger i att tron räcks mig utifrån. Överraskande på sitt sätt, men meningsfullt – för jag kan känna igen något som jag längtat efter. Evangeliet avslöjar sig i mötet med alla folkliga kulturer och aningar som sann myt. Inte påhitt alltså.
Modéus I: ”Som liten gick jag dit med mina föräldrar, jag har varit ideellt engagerad och jag har jobbat där stora delar i mitt liv. En röd tråd är att kyrkan alltid finns där”, säger Martin Modéus som tycker sig se en positiv trend för kyrkan som samhällsbärande institution.
Han trampar på i ullstrumporna Det är nog inte enbart en positiv trend för kyrkan om hon ses som en samhällsbärande institution. De första kristna under de första 300 åren uppfattades som samhällsomstörtande. Så har det fortsatt av det enkla skälet att den som har Jesus till Herre aldrig blir riktigt lojal. Det vet Makten och Maktens hantlangare, herrar härskare av båda könen.
Modéus I: ”Vi ser något hända med inställningen till kyrkan nu. Fler ungdomar som vill konfirmeras. Vårt förtroende, tillsammans med Polisen, stiger och utträdesnettot sjunker. Sedan hör jag människor tala om en glädje och förväntan om kyrkan.”
Lätt patetiskt blir väl talet som strömmar ur Modéus I? Förtroendet i senaste mätningen var 48%, upp 3%-enheter från 45 sålunda. Hur ska detta förklaras? Per Söderpalm, opinionsansvarig på opinionsföretaget Verian och ledamot i Medieakademin, tror att det ökade förtroendet för Svenska kyrkan främst beror dels på ekonomisk oro, dels på krig i omvärlden. Per förklarar i tidningen Dagen: ”De senaste åren har präglats av ekonomiskt pressade hushåll, kriget i Ukraina och situationen på Gaza. I den typen av oroliga tider pekar mycket på att allmänheten vänder sig till institutioner som står för trygghet och kontinuitet.”
För egen del är min erfarenhet att Svenska kyrkan, som jag sett den, alls inte står för trygghet och alls inte för kontinuitet. Aposteln Paulus, munken Luther och prosten Schartau skulle ha en hel del att säga om den bristande kontinuiteten med den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Hade dessa tre frågat Modéus I om enkönade vigslar och han lagt ut texten, hade de fördömt honom. Det skriver jag inte som en ovänlighet utan som ett sakkunnigomdöme. Tryggheten då? En chimär förstås. Chimär betyder önskedröm, illusion, inbillning, inbillningsfoster, dröm, drömbild, hjärnspöke, villa, fiktion. Jag inte bara vet hur det går till i löftesbrottens kyrka. Jag vet också hur det går till när vi fortsatt ska betala för ett alltmer minskande utbud av gudstjänster i den närmast belägna kyrkan och en pastoral planering utan styrsel. På norra Öland ser jag fler poliser än präster. Poliserna tycks mig mer alerta, men det kan vara en chimär, dvs en synvilla.
Utträdesnettot sjunker noterar Modéus I. Ja, det ligger väl matematiskt/statistiskt i sakens natur, eller? Bråka bara inte med Modéus I. Han är från Jönköping! Herren har behag till barmhärtighet, inte till offer. Men jag erkänner att jag skjutit en svensk överste, en krigsförbrytare, som var beredd att offra svenska soldater genom ett vansinnesbeslut, så jag är kanske inte riktigt vittnesgill. Och jag kommer från en familj med läkare. De hade ansvar för människors timliga väl. Biskopar och präster för deras eviga. Det perspektivet borde skrämma. Mirum est si sacerdos salvetur, det är ett under om en präst blir frälst.
Att Modéus I finner muslimska böneutrop bidra till rikedomen kanske inte är värt någon djupsinnig reflektion: ”Jag tycker att böneutrop har en plats och det måste vi lära oss att det är något som finns i Sverige och det bidrar till rikedomen i Sverige med många perspektiv.” För egen del tycker jag att klockklang från kristna sockenkyrkor räcker gott och dessa har, som bekant, berikat Sverige under snart sagt 1000 år. Vår kyrkas bekännelse fördömer för övrigt det Modéus I finner berikande. Dags för lärostrid? Vems ansvar det numera är att ordna fram en imam om en muslimsk soldat i den svenska försvarsmakten så önskar, vet jag inte. Men ansvaret är alltid Chefens. Kan man verkligen vara soldat i den svenska försvarsmakten om man inte kan äta ärtsoppa eller bruna bönor med fläsk?
Modéus I förfaller till fromhet: ”Jesus är väldigt verklig för mig, och jag skulle vilja påstå att jag har en nära Jesus-relation.” Det är Världen idag som delger oss nyheten. Jag kan bara förstå denna andliga påståelighet som kommen ur Jönköpingsfromheten. Vi gammalkyrkliga talar inte så. Vi talar mindre om oss själva och vår lilla fromhet och säger då, att Jesus har en nära relation med oss. Det är väl det egentligt viktiga? Guds Son blev människa och har vid mitt dop lovat vara med alla dagar till tidens slut (Mt 28:20) Jag tror jag misstror den prålande fromhet som blir påståelig och deklarerar sin ”rätt nära Jesus-relation”. Vi gammalkyrkliga odlar en sund svartsyn när det handlar om denna värld, dess vanor och alla dess människor samt oss själva. Det ska sägas, när det mörknar vid horisonten och vår tid måste betraktas som krigstid och inte ”bara” förkrigstid.
Dr H hörde av sig och läste ett citat som jag skulle artbestämma vad gäller författaren. Jag mindes inte att det var Werner Aspenström som skrivit, men jag var å andra sidan bara 1 eller 2 år när inlägget kom i Aftonbladet och året efter i bokform (Bekännare och förnekare, red Allan Fagerström, Bonniers 1950). Aspenström fick till det:
”Man har alltifrån romantikens dagar mer eller mindre börjat betrakta kristendomen som ett psykoterapeutiskt och socialt hjälpmedel: tron som livselixir och som garant för vissa moraliska mönster. Den kristna läran har psykologiserats, blivit en anhopning av av bleka symboler. Teologi betyder inte längre läran om Gud utan läran om människans trosbehov och dess skiftande historiska former. Dogmerna är ’utanverk’, det ’levande’ i kristendomen måste befrias från denna belastning. Sakta och smidigt har man anpassat sig till den moderna vetenskapliga världsbilden. Man talar inte längre i städade religiösa salonger – inte ens i de nyteologiska – om Guds frihet att göra mirakel. Jo ibland: Men framhåller då att själva tron är ett mirakel!. Man talar emellertid hellre om ’den religiösa lyftningen’.” (aa s 30-31)
Reflektionerna göra sig själva! Eller ska jag göra ett försök?: Det är Tidsandan som skapar våra plussare.
