Postlådan levererade till min oförställda glädje en bok på 500 sidor, Karin Rubenson och Karin Tillberg (red), Vigd till tjänst (Verbum 2024). Ämbetet i Svenska kyrkan alltså. Äntligen kan det talas om elefanten i rummet. Jag ser trenden lite överallt. När frågorna får ställas så här 70 år senare (för sent) kan det dock bara bli intressant. Jag känner mig som en militär som äntligen får strida i den terräng där vi övat, invasionsförsvarets särskilda nöje liksom. Nöje och nöje – det är inte alltid roligt att få rätt, men jag tror ni förstår. Våra frågor var inte nonsens.
Jag kan återkomma framöver till den omfångsrika boken och nöjer mig nu med några glädjande nedslag, ty alla nedslag gör oss inte nedslagna. Carl Sjösvärd Birger har en poäng när han uppfattar att Martin Luthers tal om det allmänna prästadömet i detta sammanhang är en principiell abstraktion utan praktisk betydelse. Prästvigningar till det särskilda prästämbetet fortgick som vanligt. Författaren kunde ha nämnt att dr Liebergs lilla skrift Kallad av Gud själv (Pro Veritate, Uppsala 1981). Här är en lämplig hänvisning för den som inte tar sig igenom Hellmut Liebergs avhandling Amt und Ordination bei Luther und Melanchton (Vanderhoek & Ruprecht in Göttingen,1962). Dr Sjösvärd Birger får till det:
”Alltså, det allmänna prästadömet är ett abstrakt tankekomplex som syftar till att möblera om de ecklesiologiska kategorierna för den som reflekterar över kyrkan, snarare än att göra stora ändringar i praktiskt hänseende.” (aa s 83) Detta hade varit något för professor Per Erik Persson att tugga i sig! Dr Thomas Ekstrand kommentarer bidragen i bokens första del och menar egendomligt nog att båda perspektiven, ämbetet som delegation ur det allmänna prästadömet eller ett av Gud instiftat särskilt ämbete, går att knyta till Luthers texter. Jaha? Ekstrand nöjer sig med att båda perspektiven ”likväl [är] konstant närvarande”. (aa s 124) Har dr Ekstrand inte fattat att det var just detta dr Sjösvärd Birger kreativt slog sönder? Jag bråkar inte. Stabila fördomar är svåra att komma åt, men det borde gått med den kroksabel (ett sjösvärd) Sjösvärd Birger försett oss med.
Dr Hanna Stenströms bidrag syftar klargöra den tidigaste kyrkliga strukturen. Det är Bibel och kyrkofäder, förstår vi (aa s 31), men hon kan inte använda detta material som en modell för dagens kyrkor annat än som utmaningar. I detta upptäcker hon sin befrielse. Det finns uppenbarligen ingen ”given modell där sådana som jag – kvinnor – måste exkluderas från ämbeten och uppgifter. Snarare blir allt mycket öppet, och ansvaret för vad vi gör är vårt.” (aa s 55) Det kan man säga. Dr Stenström har dock en olycklig förmåga att rätt nördigt hamna i detaljer och missa relevant material om vi nu skulle tala om ämbeten och tjänster. Dr Bengt Holmberg nämns med ett bidrag om ”apostel” i Nationalencyklopedien. Varför hans avhandling inte får plats funderar jag mycket över. Han har dock haft ett och annat att säga om apostolatet och dess auktoritet i avhandlingen Paul and Power. (Studentlitteratur/Gleerups, Lund 1978 och på Fortress ett par år senare). Stenström förser oss med en litteraturlista i urval med korta kommentarer av dr Stenström själv. Jag uppfattar att vi får den därför att dr Stenström inte skrivit den artikel som varit avsedd för boken. Hon har alltså inte kunnat sätta in de bibelteologiska frågorna i svenskt sammanhang med kyrkosyn (En bok om kyrkan år 1942) och ämbetssyn (En bok om kyrkans ämbete år 1951). Detta kan varje kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av kvinna född beklaga. Det brukar ju – rätt eller fel – hävdas, att det unika för Svenska kyrkans ämbetsdebatt var bibelanvändningen. Då hade dr Stenström kunnat fördjupa sig i det sammanhang den tjocka boken och det ambitiösa projektet syftade till.
Dr Frida Mannerfelt skriver om ekumeniska influenser i 1958 års ämbetsreform i Svenska kyrkan och allas vår dr Antje hakar på och pekar på att det fanns ekumeniska skäl för reformen (aa s 490). Det tror jag man kan säga, men inte 1957 och inte 1958 eftersom biskoparna desperat vände sig till Genéve för att få sådana. Ekumenikerna där vägrade – eftersom de inte vill dras in i en svenskkyrklig konflikt. Bo Giertz blev besviken. Genéve hade bara skickat över ett par A4-sidor med förteckning över kyrkor och samfund som höll sig med kv*nnl*g* pr*st*r. Detta var till ingen hjälp när regering och riksdag höll på ett köra över kyrkomötet och beslutet 1957.
Märta Tamm Götlind hade skrivit boken om Kvinnliga präster jorden runt (Diakonstyrelsens bokförlag, Stockholm 1957). Boken hade inte påverkat biskoparna av det enkla skälet att Svenska kyrkan var den första liturgiska kyrkan som skulle få njuta frukterna av denna reform, som de reformerta redan anammat. Tant Märta gav Morsan en fin högläsningsbok hon skrivit (och Kerstin Frykstrand illustrerat); Djuren som skrämde bort trollen (Lindblads, Uppsala 1945) med dedikation; boken skulle läsas för ”pojkarna” vid sängdags. Pojkarna? Min bror och jag sålunda. Mucka inte gräl med mig, säger jag bara. Jag vet vad jag inte tror och jag vet vad jag ser när jag ser ideologiskt tillrättaläggande av historien.
Frida Mannerfelt kunde utan vidare – om ämnet nu ska handla om ekumenik – lyft fram Gunnar Rosendals ekumeniska korrespondens i ämnet. Den återgav han i Rundbrev om Kyrklig förnyelse och den är lätt att läsa i boken Kyrklig förargelse (Pro Veritate. Uppsala 1978, s 65ff). Att Svenska kyrkan på olika sätt inspirerat och influerat andra kyrkor i synen på ämbetet, dvs att ämbetet ingenting är och att kvinnor ska ha det, som sakläget snabbt analyserades, kan man tro om man vill. Martin Junge och Antje tror så. Ty det är Junges omdöme, att ”prästvigning av kvinnor inte är ett hinder i det ekumeniska arbetet”: Detta är en gåva som ”lutheranerna kan erbjuda och bör fortsätta erbjuda till hela kyrkan.” (aa s 362) Jag har aldrig varit imponerad av Martin Junge. Det är rätt skönt att få skriva det rent ut. Antje har och är. Den ekumenik som bedrivs som kyrkodiplomati är kanske inte det sannaste som finns på Guds gröna jord?
Dr Frida Mannerfelt presenterar sedan Britta Olén-van Zijl, dotter till Nelly och Gunnar Olén, kyrkoherdeparet i Karlskrona. Hade Frida kollat boken Kyrklig förargelse hade hon sett några träffsäkra iakttagelser av Jan Redin (Kyrklig förargelse s 84 t ex). Birgitta Fogelklou analyseras också med svagheten att vad Fogelklou skriver om erfarenheter av en väninna i SSB i Vadstena är från 1952 kanske skulle problematiserats något – för hela sanningen om SSB rymmer den nog inte. Men ”vad vet väl jag, gamla fnask?”, som änkedomprostinnan i Linköping sa. Att biskop Stig Hellsten sparat Birgittas brev, noterar jag. Hon har inte sparat hans, förstår jag.
Dr Mannerfelt lutar sig mot kyrkohistorikern Dr phil Lone Kølle Martinsen, som ser ett starkt samband mellan väckelserörelsernas syn på prästämbetet (om det verkligen är ett ämbete de har syn på? DS) och processen att öppna prästämbetet för kvinnor i Danmark. (aa s 384) Hon vill att utveckligen i Danmark, Sverige och Norge ska studeras. Det kan man göra. Då finner man t ex att Svenska kyrkan inte tycks ha imponerats storligen av de parlamentariska besluten i Danmark och Norge år 1948. Och ska vi tala ekumenik kanske det faktum att Morsans läkarkollega och vän Greta Hedenström var missionsförbundare och satt i den statliga utredningen (det var givet att hennes reformerta tillhörighet skulle spela roll och inte bara detta att hon var kvinnlig läkare). Att den romerska katoliken och DN-journalisten Barbro Alving bedrev aktiv lobbyverksamhet för kvinnosaken i/under kyrkomötet har hon själv beskrivit. Tala om ekumenik!
Risken med att ta upp frågan om ämbetet är förstås att fler kan dra de slutsatser jag dragit av en politisk process även om jag inte godtar Mannerfelts beskrivning att jag, men inte heller Carl Arvid Hessler, ”framställer reformen som något som staten tvingade på en ovillig kyrka, framförallt av politiska skäl” (aa s 364). Detta har jag aldrig påstått! För mot-tesen står Eva Brunne m fl för (tematerminsarbetet 1978 Myten om madonnan) och Boel Hössjer Sundman i den beställda festantologin Äntligen stod hon i predikstolen, 2008), menar Mannerfelt. Dessa noterar att lekfolket är för reformen. ”Lekfolket” är väl Herr Omnes för att tala med Luther, muttrar jag. Allmänna opinionen. Men något lurt är det när Frida Mannerfelt själv måste skriva att resonemanget är ”mycket förenklat”. För att inte säga som jag: helt förkastligt och förljuget. Mer komplicerat är det som man kan se om man bryr sig om att läsa vad jag beforskat och skrivit. Men inte mig emot. Reformen genomfördes med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Ändra aldrig ett vinnande koncept. Argumenten fanns och finns dock på motståndarnas sida. Gud signe dem!
Ni minns kanske KFML och KFML(r)? Det är egentligen som i den Augsburgska bekännelsen, där det dels finns evangeliska katoliker, dvs katoliker, och dels romerska, dvs katoliker(r). Det evangeliska måste väl slå det partikulära, dvs det romerska om man ser saken rent kristligt? Men alla ställs inför frågan om Guds uppenbarelse – så som den gestaltas i den Heliga Skrift och i Kyrkans Tradition – är sann och auktoritativ i alla tider. Eller kan Uppenbarelsens sanningar, förvaltade och förda till oss genom två tusen år, förändras genom vår tids mänskliga erfarenheter, intressen och känslor? För att nu inte tala om ämbetsfrågan, den som då löstes som en fråga om behörighet till statlig tjänst, men troskyldigt nu ska uppfattas som en gudomlig uppenbarelse! Låt oss tala både uppenbarelse och ämbete, det kan bara bli underhållande. Det är mycket som förbisetts i och av Svenska kyrkan. Fråga mig. Jag vet.
