Johannes Döparens riktiga födelsedag och anledning till botfylld glädje. Omvänd er och tro evangelium! Gud är vår skapare, försvarare, återlösare och vän heter det i den anglikansk hymn jag kan uppbygga mig med så här i sommartider, hej hej. https://www.youtube.com/watch?v=5mtiazuXVz0&t=246s
Annars förstår ni att jag inte kunde undgå att få till rubriken Folkes fokalpunkter. Inte för att Folke T Olofsson är den förste att meditera över vad en präst gör vid altaret, men i alla fall. Jag tror att det var kontraktsprosten Harry Ljungar som i söndagsskolan beskrev vad prästens hållningar uttryckte. Vänd mot altaret bar prästen församlingen i bön till Gud och vänd mot församlingen bar prästen fram gåvor till församlingen från Gud. På den tiden klädde för övrigt prästen om under predikstolpsalmen och i predikstolen iförd svart kappa och med elvan vippande under hakan, var prästen församlingens lärare. Det var den gamla hållningen, att framställa den kristna lärans huvudsakliga punkter med lämplig metod och så ingjuta och inprägla dem försiktigt och efter hand. (fritt efter Hafenreffer, Compendium doctrinae coelestis, Skara Stiftshistoriska sällskap 2010). Fader Gunnar menade, att det prästen inte sagt 25 gånger hade församlingen inte tagit till sig… Därför var det viktigt att prästen hade pejl på den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Annars kunde, för att säga det enkelt, prästen inte vända sig rätt vid altaret. Rörelsemönstret beskrev vad prästen är till för och det kunde vara en nyttig påminnelse inte minst för prästen. Detsamma gäller en annan fokalpunkt även om Folke just nu inte nämnt den när vi talats vid. Det gäller altarets prydande och sättet att klä en präst ikoniskt. Detta är evangelisk katolicitet och inte bara esteticism. I kyrkorummet ska det märkas att himmelska ting talas, sjungs och gestaltas och människors angelägenheter får ta plats i just det sammanhanget.
Jag har citerat salig Hägg tidigare. Han uttryckte ett stycke civilisationskritik när han om de kulturella sa: ”När de lekt rommen av sig kommer de till Kyrkan för att få bli avtorkade med ljumma servetter”. Så uttrycks en själasörjares distanserade hållning, lik kirurgens inför en patient. Allt imponerar inte även om patienten måste tas om hand. Jag har alltså läst Joacim Berners artikel Vi som samhälle behöver bygga ett andligt folkhem. Nu kan inte ett samhälle bygga, inte ens vi, möjligtvis Kyrkan och Kyrkans Herre. Eller kanske har jag fel? Just ett andligt folkhem kanske samhället kan ställa till med? Då måste någon påminna oss om att de vita änglarna är djävligare och farligare än de svarta. https://etidning.dn.se/p/del-b/2024-06-21/a/vi-som-samhalle-behover-bygga-ett-andligt-folkhem/2359/1487437/53089445
Jag känner inte Joacim Berner, men jag ser vad han inte skriver om, nämligen det gudstjänstfirande folket. Hans behov av andlighet och av det existentiella är uppenbart och då presenterar han idén om det andliga folkhemmet, som alltså samhället ska bygga. För egen del noterade han att han misslyckats med att bli insläppt i Guds rum. Tror jag det. Han kom som fin och karriärmässigt misslyckad och ville kånka in hela sitt bagage. Han kom inte som en Saulus i behov av en Ananias (Apg 9:10-16). Då blir frustrationen olidlig. Sedan prövar han sig fram i olika församlingar. Det blir inte bra. Han vill bli älskad för den han är. Men vet han egentligen vem han är? Det hade han behövt en Ananias för att komma till rätta med. Tror jag. ”Svåra existentiella och andliga samtal” är för en kulturpersonlighet en farlig drog. Det råa evangeliet, som inte är så mycket att snacka om som att gripas av, är annorlunda och mer fruktbärande. Här gäller vad som gällde för Petrus: När du omvänt dig så styrk dina bröder. ”Inför Gud är vi lika”, skriver Joacim Berner. Vad hade hänt om han skrivit ”Inför Gud är vi alla olika” – ? Pröva tanken. Det ena är lika sant com det andra och det andra mer utmanande. Då talar vi helgelse av det skapelsegivna!
”Vår inkluderande ärkebiskop Martin Modéus” får komma med på ett hörn. Står han för den kyrka Berner längtar efter – ”en öppen, solidarisk kyrka dit vi alla är välkomna i ögonhöjd” – ? Detta tycks inte Jesus haft pejl på (Jh 6:66). Inte aposteln Paulus heller. (2 Thess 3:2) Kristi kyrka som ett andligt folkhem i romarriket? Var det ett missförstånd av den romerska statsmakten att sätta igång med kristendomsförföljelse och skapa martyrer eller hade Makten fattat något om den kyrkliga potentialen, dvs det som är något annat än religion. Uppenbarelsen är väl, oss emellan, rätt upprorisk mot det mesta?
Jag saknar Jan Myrdal. Han hade haft något att säga om hur andligheten blir mode i förkrigs- och krigstid. Blir det krig hos oss till hösten? Kommer en ny Stefan Zweig att sätta sig i Mexiko och beskriva den tid som var? Kommer det ens att kunna bli en bok? Om US-trupp baseras på 17 ställen och ryssen blir uppbragt, vad händer då? Är jag dyster när jag ser ett sårbart samhälle och en illa förberedd svensk krigsmakt? Få officerare i tjänst (om någon) har lett en brigad ens i övning och fått systemen att fungera. Blir det krig tar det lång tid att i Sverige etablera motstånd, det är nog den nakna sanningen. Jag tror vi får spela hymnen en gång till: Skapare, Försvarare, Återlösare och Vän!
Fallet Ellen Jakobsson ska inte få falla mellan stolarna eller i glömska. Vem vigde henne år 2010? I Stockholms stift satt Eva Brunne, i Lunds stift Antje Jackelén. I Stockholm måste Ellen ha varit med i en rekryteringsprocess under Caroline Krooks tid. Säger inget mera! Jo, ett. Det är väldigt populärt att jaga präster och lika impopulärt att utkräva ansvar för sådana som med stora ord och åthävor samt ett allmänt kärleksfullt beteende avgjort vad som är Guds mening med någons liv. Och för den delen för dem som tänker som Kyrkan alltid gjort. vad Gud inte har för mening med den så kallade prästkandidaten. Jag säger inte ”vedervärdigt”. Jag säger ”vedervidrigt”. Jag vill nämligen inte få träff i tavlans nederkant!
Sanningen och Verkligheten är i Guds hand här och nu, men utanför rummet och tiden. Diffust men kraftfullt kan vi se allt detta verka i oss samtidigt nu och i vår väntan. Redan nu och ännu inte alltså. Jag försöker förstå baron Friedrich von Hügel i tvåbandsverket The Mystical Element of Religion, ( 2 uppl repr, J.M. Dent & Sons, London 1927, bd I s 368-369). Baron von Hügel lugnar mig när jag förstår att allt handlar om vad Gud gör, inte om vad jag förstår eller inte förstår. Också helgonen har haft ett virrigt och vimmelkantigt (inre) liv. Men när de ramlade, ramlade de i ett skyddsnät; den kyrkliga seden om ni så vill säga och i lyckliga fall fann de själasörjare som visste vad allt handlade om utan att själva bli rädda. På egen hand klarar vi inte detta, menar baronen.
Helgelsen är inte smärtfri. Det är genom mycken bedrövelse vi ska gå in i Guds rike. (Apg 14:22) och vi är syskon i bedrövelsen (Upp 1:9) När hörde ni någon av våra plussare lägga ut detta enkla faktum? De tycks mer intresserade av att utan besvärande frågor göra sig de mest besvärliga kvitt. Plus i Stockholm lika väl som Plus i Lund fattar dock att skulle lärostrider till, vore halva stiftets prästerskap snart avkragat. Plussarna får tassa försiktigt! Jag fattar. Då drabbas enskilda på några fält där de inte hanteras med själavård utan kyrkorättsligt. Enklast så. Jag är inte imponerad.
Det är då märkligt att de som skulle till att få lägga händerna på oss inte bryr sig om oss mer än vad de gör! De vigs, förses med gyllene plustecken, fina middagar, lufva och stav – men vad betyder det? Fråga Ellen! Eller fråga Anders Nygren, han som så uppenbart får rätt i bedömningen av vilket spår Svenska kyrkan växlade in på. Gnostikers och svärmandars! Denna insikt förtjänar att upprepas. Vi vet. Vi ser. Vi förstår. Detta är alls inte mystiskt utan klart som korvspad nämligen.
