Glad midsommar! Eller ”Farlig midsommar” för att knyta till Tove Jansons bok. Om det regnar, kan ni sitta vid datorn och läsa domkapitlets i Stockholm beslut om Ellen Jakobsson. Kyrklig dokumentation ger oss tillgång till protokollet. https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2024/06/Jakobsson2024.pdf
Själv har jag varit mer idog och läst hennes bok Helig vrede. Ett evangelium (Lassbo förlag, 2023).
Lassbo förlag är till ”för berättelsen i dig”. Vi får veta en del, t ex att Ellen slutat raka sig överallt. Intresseklubben noterar, hade mina döttrar sagt. Vreden är helig för den är gudomlig, en livskraft. (aa s 132) Så kan man tänka om man är ett helgon. Vi vanliga syndare får vara försiktiga inte med vreden utan med tolkningen av den som helig, tror jag. Jag går inte igenom de folkliga uttrycken för arga kvinnor efter menopausen, men helighet är inte vad som oftast nämns då.
Nu är jag arg själv och står på Ellens sida. Det kyrkliga rättssystemet är inte rätt instans för att hantera hennes tankar. Jag såg i något blad att Andreas Holmbergs viktigaste teologiska förebild är hans fru. Då tänkte jag att i mötet med den feministteologi som är Ellens duger inte pissträngd fromhet från Johannelund. Det var nog illasinnat tänkt, för ”effsarna” är ju fromma. Men kanske inte så illasinnat utan realistiskt? Vad skulle hända om Andreas Holmberg och Johan Tyrberg tog en lärostrid med feministteologin och den dogmatik många av deras präster står för? Då skulle nog prästbristen bli betydande både i Lunds och Stockholms stift. Och hur skulle det kunna bli på annat sätt när prästrekryteringen misskötts i årtionden? Ni minns vad Christina Odenberg sa i Upsala Nya Tidning, UNT, den 31 oktober 1983, alltså för mer än 40 år sedan: ”Jag har träffat unga präster som frågat mig hur en nattvardsgudstjänst går till. De har aldrig själva varit med om någon.”
Min grundhållning är okomplicerad: Det är biskoparna som misskött sina fögderier. De har velat fylla på med nya präster, räknat vakanser och så. De har i grunden varit ointresserade av kallelser, dvs vad Gud vill med var och en av oss. Allt ska pressas in i prästämbetet – och vad detta ämbete går ut på tycks det råda stor oklarhet över. Jag kan återge/citera Ellen från Helig vrede:
Hon har sagt upp sig som fängelsepräst eftersom energin läckte från henne (s 11). Hon vill inte vara en del av något hon inte tror på längre (s 12). ”En prästttjänst utanför församlingen har alltid lockat mig”. I det traditionella församlingsarbetet vill hon inte vara. Hon ”blir uttråkad och frustrerad i arbetet med dop, vigslar och högmässor. Varför det liksom kliar i kroppen på mig och jag vill gå och göra något annat i stället.” (s 16) ”Och jag orkar faktiskt inte med den kyrkan längre och vad den gör med oss.” (s 18)
Hade stiftsledningen brytt sig om att läsa boken redan år 2023 hade saken inte behövt blir ett domkapitelsärende utan en angelägenhet för själavård och självkritik. Vård om Ellen och kritik av kyrkosystemet. Vem har vigt Ellen? Hur kunde hon uppfattas ha en prästkallelse? Hennes gåvor är andra och hon citerar Emilia Fogelklou (från Petra Carlssons avhandling): ”Prästyrket är inget för djupt religiösa.” Så är det förstås. Men prästämbetet är inrättat för att vi ska få den saliggörande tron. Och det är något annat än religion!.
Jag har gjort 36 noteringar om sådant i boken som är särskilt värt att uppmärksamma och diskutera.3 år gammal visste hon att hon skulle bli präst. Visste? Sånt går jag inte på, vare sig det gäller kvinnor eller män. Prästeriet är lite allvarligare än så och prästkallelsen också något yttre, ett konstaterande. Ellen visste dessutom som barn att ”de där fyrkantiga dogmerna” inte var något för henne. Hon får inte plats. Kyrkan är ”någon annans kyrka där min tro antingen bedöms falla inom tillåtna gränser eller inte och då kan jag kastas ut.” (aa s 174-175)
Hur kan det bli ett rättsfall när Ellen skriver: ”Men mitt tålamod verkar ta slut och bra är nog det” (aa s 66)? Hon är sjukskriven för utmatningsdepression, så mycket förstår jag. Jag vet ändå att Jan Redin skrev om hur det skulle bli när kv*nnl*g* pr*st*r skulle inse att de hamnat i ett främmande sammanhang. ”I själanöd ho kan med glädje sjunga?” skrev fader Jan med ett psalmcitat, sv p2 167:3 i 1937 års psalmbok.
Feminismen? ”Varför finns det inte en kraftfull feministisk rörelse inom kyrkan? Varför kräver man inte att Gud benämns hen, när vi ändå har enats om att Gud inte är en man. Eller har vi ens det?” (aa s 222) Folke T Olofsson har komplicerat sammanhangen betydligt mer intelligent när han talar om Fadern och prästen som fadersikon. Jag säger inte att detta är enkelt – men det var den här sortens reflektionsfrågor som undveks för 70 år sedan, frågorna kunde nog helt enkelt inte ställas. Vi kan. Vi vet vad de inte visste eller ville veta! Det blev rätt förvirrat i det kyrkliga i efterkrigstiden, förvirrat om vi tror och tänker att det finns en Guds uppenbarelse att förvalta.
Markus Hagberg har skrivit boken Maria. Guds och kyrkans moder (Artos 2024). Det är en bra bok, försedd med fotnoter och också så respektfull inför läsaren. Ellen skriver också om Maria, som ni kanske såg i domslutet från domkapitlet. Där Markus Hagberg läser innantill, läser Ellen Jakobsson mellan raderna för att ”utläsa något ur det som inte skrivs”. (aa s 223) Alltså kommer hon till slutsatsen att ”[D]et finns oändligt mycket mer att läsa om Mariorna, om deras koppling till gudinnetraditioner i Egypten, om Jesus tid i Egypten.” (aa s 223 igen).
Antagligen betalas nu priset för att den kyrkliga förnyelsen stigmatiserats och förts ut i marginalen. Tomrummet fylls av precis vad som helst och Markus Hagbergs bok blir läst av de kyrkligt förnyade, inte av de andra. De får nöja sig med sin egen tankevärld och läsa mellan raderna. Ni borde i detta se och förstå själva den teologiska fattigdomen men rikedomen på religiöst tänkande, dvs religiöst gallimatias.
Herren Heliga Nattvard då? ”Det är fullt möjligt att integrera en tro på Jesus och en tro på en feminin gudomlighet, att det inte finns en motsättning här!” (aa s 228) Jesus hade en relation till Gud Modern och inte bara till Gud Fadern, till Gudinnan!” (samma sida). ”Brödet som representant för gudinnans kropp och den näring vi får från det som växer på Moder Jord, har alltså använts i många tusen år innan det lånades av kristendomen för att representera Jesus kropp i nattvarden. Förmodligen visste både Jesus och de tidiga kristna om den här kopplingen.” (s 228) Ellen Jakobsson har överklagat avkragningen och biträds av advokaten Andreas Stenkar Karlgren. Jag har fått handlingen från Överklagandenämnden och ser att Ellen begär muntlig förhandling. Hon har använt ordet ”representera”: ”På intet sätt innebär uttrycket representera att hon förnekar realpresensen”, (Ellens skrivelse s 3) – alltså det som domkapitlet lägger henne till last. Stalltips: Ellen går fri och får tillbaka behörigheten. Advokaten skriver: ”Det förefaller opåkallat att, när frågan gäller närmast semantiska frågor om nattvardsläran, obehörigförklara Ellen Jakobsson.”
Ellen är född kl 13.42. Hon vaknar i flera veckor 42 minuter över olika klockslag och tolkar saken:. 42 betyder att hon passerat sina gränser och upplever livet till fullo. 13 är ett karmiskt tal och ”ett meddelande om att jag stöds av den gudomliga feminina energin”. När det en gång blev så här nyfnroskigt, sa biskop Bengt Wadensjö att ”Sånt här förstår inte Dag” – men Bengt gjorde. Jag sa aldrig emot. Min hållning kanske mer är oskuldens öga och enfaldens tro? Utom när Ellen Jakobsson markerar olusten att hon som kvinna blir penetrerad av en man. Då är jag inte mer oskuldsfull än att jag fattar att någon vajsing är det nog. Skulle inte en kvinna och en man belåtna konstatera, att de två pusselbitarna passar samman och båda vara nöjda med detta skapelsegivna förhållande?
Uppgivet konstaterar jag dock att det svenskkyrkliga systemet inte tycker om människor, inte använder teologisk bildning men inte heller bryr sig särskilt mycket om Gud heller. Så: Vem ska trösta Knyttet? En anknytning till Tove Janson igen. Midsommaren är farlig. Det är kyrkoliv och domkapitel också, var och en på sitt sätt.