Nu är dom indignerade, partiledarna. Jag kan känna mig osäker på vad kritiken i sak gäller. Men Jimmie Åkesson vet att be om ursäkt: ”Om du blivit ledsen, ber jag verkligen om ursäkt!” Alla blir nöjda – så länge de inte tar ut satsdelarna. Kan man verkligen be om ursäkt för att någon blivit ledsen? Det är väl i så fall den enskildes ensak. Mindre begåvade eller informerade tar inte ut satsdelarna utan blir nöjda. Det säger också en del. Allt som verkar ursäkt kan inte ursäktas med att ursäkten inte är en ursäkt. Den kristna hållningen handlar om bön om förlåtelse. Nämns bara så här i förbigående.
Nu innehåller det politiska spelet icke så lite av fulspel. Var inte Magda och Baudin i USA för att lära sig hur tagen ska tas? Vi är faktiskt långt ifrån Tage Erlanders hållning, när han skulle stå upp för dr Gunnar Hedlund, inrikesministern, som åkte dit i ett skattemål. Var det gentlemannamässighet eller vaktslående av regeringsmakten som styrde Tage? Inrikesministern fick dock sitta kvar. Arbetare och bönder tillsammans – just så som det var i DDR.
Jag såg Magda debattera med Åkesson i Aktuellt den 16 maj. Det var inte hennes stoltaste stund. Kollar man på SvT Play kanske hon ter sig starkare i sak? Annars har partiet problem. Och saken kanske är den enkla, att Sverigedemokraterna tagit sig in bland sociala medier och gjort slagkraftiga insatser där med humor, satir, ironi och vad ni vill som vapen – just som det sägs?
Ska vi friska upp minnet med 1830-talets rabulister? Här är en akademisk tradition av samma typ som nutida bloggar, sådana som träder fram under devisen ”pigg, käck och munter”. Rabulisterna vill informera, diskutera och upplysa läsarna, påverka och roa i de dagsaktuella frågorna. Uttrycksglädjen är omisskännlig hos en rabulist. Aftonbladet med Lars Johan Hierta, Östgöta-Correspondenten med H.B. Palmaer och August Strindberg lika. Jag kan citera Bo Andér i hans utmärkta artikel Inte bara Aftonbladet:
”Rabulistjournalistiken är humoristisk, respektlös och polemisk. Den är satirisk, inte sällan ironisk och sarkastiskt. Den är till delar karnevalisk i sina uttryck, där här finns gyckel, skämt och karikatyrer. Svartare former förekomma som elakhet, hån, ironi och sarkasm. Den gemensamma nämnaren är avsikten att avslöja missförhållanden, klä av potentater och visa deras räta ansikte. Det gäller också att sprida löje över och förminska kollegor, konkurrenter och meningsmotståndare. Formen kan vara en dagsvers, en politisk dialog eller iscensättning av fiktiva händelser…” (Andér Inte bara Aftonbladet i En honnör för krigstidsmodet. Mediehistorisk årsbok 2024, s 37)
Klart att rabulisterna inte är älskade av översåtarna. Saken kommer inte att handla om kritik i sak, sådan kritik ska undvikas. Saken gäller ordval, tonfall (hur det nu framgår av tryckt text…) eller bristande hyfs i allmänhet. Välter man verkligen inte kolonner med skratt? Jag är osäker. Eller är satiren det medel rabulisterna tar till, när loppet är kört? Jag är fortsatt osäker. Vi lever dock I en lång idétradition av kristendomshat stimulerat av stabila fördomar om vad tron handlar om och trons folk fostras inte i de målmedvetna apologeternas eller reformatorernas rabulism. Vi talar då 200-tal och 1500-tal som exempel. Det fanns kristna som med glad fräckhet kunde stå hedendomen emot.
Den franska revolutionen kom att uttrycka ett sanslöst kristendomshat och egentligen till en obegriplig förföljelse av kristna. Revolutionärer krävde att alla skulle avlägga eden till folket. Lekfolk, nunnor, munkar och präster massakrerades. Något liknande hade Europa inte sett sedan 300-talets början. Dessa refraktära med bas i departementet Vendée gjorde uppror i mars 1793 och mönstrade 12 000 kämpar under slagordet: ”Länge leve konungen. Länge leve de goda prästerna!” Vid årets slut hade motståndet eliminerats och året efter, från januari till och med maj år 1794, rensades trakten på de oliktänkande. Mellan 20 000 och 50 000 goda kyrkokristna dödades då.
Vilka stod bakom upproret mot revolutionärerna Robespierre och grabbarna? Vanliga lekmän, trogna insedd sanning. Bagaren Jacques Cathelineau och adelsmannen Francois-Athanase Charett ledde de refraktära. Deras tecken var ett hjärta som bar upp korset och texten ”Dieu Le Roi”. Jag väljer att översätta ”Gud och kungen”. Det räcker rätt långt för att utmana revolutionärerna, de som sett till att kungen halshuggits den 21 januari 1793. Upplysningstidens blodbad borde vi tala mer om. Den är ett böjningsmönster för hur vanligt kristenliv uppfattas som förargelseväckande avvikelse – i vår tid. Givet förstås att kristenlivet handlar om den uppenbarade tron och inte den tro vi själva kan uppfinna och forma efter tycke och smak.
Att kyrklig egendom konfiskerades och överlämnades till ”folket” eller ”forkets företrädare” förvånar inte. Castel Nègre i Alêt-les-Baines som var kyrklig egendom togs över av en adelsman. Efter honom kom en adlig fröken att driva stället och byggde det nya huset 1896. Hon hade inga barn utan gav egendomen till präster av det refraktära slaget, vendeiska präster. Fader Trougnou är i tacksamt minne ihågkommen. Han firade mässan, döpte och gjorde allt det som en god präst gör. Den gamla tron gick inte att utrota, minns mina ord.
Anne och Romain Marches nystartade gården år 1994, satte nya druvstockar och gjorde allt som hör till. De skördar, pressar, lagrar och buteljerar så det står härliga till. Romain har varit skidinstruktör i Åre så ett och annat vallnings- eller utförsåkartips på svenska kan man få – för att inte tala om vintips. Det är ändå inte riktigt detta jag är ute efter utan själva känslan att stå i ett fysiskt sammanhang med de refraktära. Man kan bo på plats, men om ni bara kör förbi, så stanna, hälsa på, degustera, köp något och hälsa särskilt från mig!
Ingegerd Alberius, diakon och journalist, har förtjänstfullt tagit upp frågan om hur domkapitlet handskas med tystnadsplikten. Det är fallet med prästen som fick tre års prövotid och där bevismaterialet var hemliga inspelningar hon belyser. Undrar om Torsdagsdepressionen nu fattar att här finns något att ta upp. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/domkapitlen-vardslosa-med-tystnadsplikten.
Ingegerd tar ansvar inte bara som döpt utan på klassiskt vis står hon som diakon på den utsattes sida genom att ställa de principiella frågorna. Dalman, som är friherre, ska naturligtvis inte hängas. Han avrättas vid behov med svärd, det är ett adelsprivilegium. Hur avrättar en Dalman andra? Sveriges siste skarprättare hette just Dalman, ibland stavas hans namn Dahlman. Lite lätt nervöst blir det nog nu. När Dalman är på G kanske tre års prövotid, hur galet och rättsosäkert beslutet än är, är att föredra? För egen del förfaller jag till mitt plebejiska. Är det inte besvärande mycket adel i den kyrkliga rättsskipningen? Nej, Munck och Dalman kan jag se. Men det finns många fina med i justisen. Så fina att de nästan ska ses dom adel. Då behövs diakoner i rengöringsbranschen, ty rättsrötan i Svenska kyrkan går djupt. Jag vill inte fördjupa i ämnet just nu, men det är uppenbart att vi inte har några ställningstaganden i lärofrågor som förs till prövning (vilket vore rätt naturligt och till och med hälsobringande för Svenska kyrkan att ha). När det blir rättsfall är det frågor om uppförande och vandel som fokuseras, inte uppenbarelsen/bekännelsen. Läs denna mening en ång till!
När ni kommer till Castel Nègre i Alêt-les-Baines ska ni inte tänka på det kyrkliga läget i Sverige. Tänk på att just där fanns länge goda präster – sådana som folk kunde se som les bonnes prêtres. Där sådana finns kan gudsfolket bli omskött. Om dom inte finns? Biskopen i Norge sa mig , att i det ogudaktiga Danmark sjungs psalmer i radio och tv morgon och kväll. Så bevaras i någon mening tron i offentligheten. Och där hör den hemma!
Detta var allt för i dag, dvs den allt mindre firade röda Annandag Pingst! Andens vind över världen har blivit mindre världslig och mer infogad i ett kyrkosystem, som inte tycks ha någon susning om Anden. Då skulle väl Annandagen behöva firas?
