Jag tänkte att jag i denna krigstid borde läsa på och greppade Max Hastings bok Catastrophe (William Collins paperback, London 2014). Boken handlar om hur Europa drar ut i krig år 1914. Vi vet lite mer om dragen i stort. Då, år 1914 när kriget just utbrutit, satt t ex Marcel Proust och försökte förstå med hjälp av sju tidningar, André Gide läste nio. (aa s 287) Jag antar att det var det europeiska cafélivet som försåg dem med dagstidningar. Jag tänkte på mitt eget fattiga liv. Jag får nyheter från lokalpressen, men det är samma nyhetssida både i Barometern och Ölandsbladet. SvD och DN på nätet. Därtill tv och radio, jag säger inget mer. Möjligheten att få breda perspektiv på dagsaktuella händelser är inte så imponerande stor. (Världen idag som undantag). Det samsupna beror nog på att jag ska hållas dum och betala för det både med statliga bidrag och med prenumerationsavgifter. Godhetsfullt förses jag dock med Korsväg, stiftsorgan för Göteborgs och Karlstads stift. Där skriver två plus, en plus-plus och en (plus): +,+, ++ och en (+) alltså. https://issuu.com/goteborgsstift/docs/gs-korsva_g-241-webb-a
Plus i Göteborg, The Rapwoman, tycker att ”Återvätning är ett sätt att tända hopp”. Jag undrar det. Kan just återvätningen inte skapa illusioner. Våtmarker var väl på sin tid, då Sverige hade rätt färska erfarenheter av svältår och massemigration, rätt hopplösa att klafsa runt i? Glöm gummistövlar liksom. Och så blev av dessa hopplösa sumpmarker och utdikade småsjöar och gölar jordbruksmark och betesmark. Få minns att Åby vid Helgasjön via järnväg från Ormesberga till Åby på sin tid var (världsldeande?) exporthamn för torv. Var detta fel? De som grävde dikena i markerna tyckte inte det. The Rapwoman gör. Varsnar ni ett problem av det vanliga slaget: den religiösa öfverheten mot det arbetande folket. The Rapwoman är säker på sin sak: ”Vi måste göra allt vi kan för att rädda vår planet.” Det låter. Men någonstans borde vi påminna varandra om att planeten jorden liksom min kropp är tidsbestämd. Den ska slitas ut. Borde inte plussarna få ur sig något om detta?
Plus i Karlstad, Dalevi i Karlstad, vill mana mig att tänka annorlunda. Märkligt nog är det bensindrivna motorcyklar som i inspirerar honom. Japanska Honda ville kapa åt sig en bit av den amerikanska marknaden med Harley-Davidson och Triumph. Problem, problem. Amerikanarna ville köra amerikanskt och körde långt. VId så långa körningar läckte Honda-maskinerna olja. Räkna mig till godo att jag nu inte skriver ett endaste ord om miljö och klimat. Honda hade också en liten motorcykel, typ Super Cubs för stadstrafik i Tokyo, denna Super Cub gick också att köra i naturen, kunde en frustrerad Hondaanställd konstatera när han med den lilla läta, alerta motorcykeln kunde köra av vägen, och åka upp och ner i terrängen åkte väster om Los Angeles. ”Så han gjorde det, han åkte av vägen och brände upp och ner för backarna, och han tyckte det var jättekul”. Veckan efter var det fler Honda-anställda som brände på off road.
Nu kanske jag ändå borde skriva något om miljö och klimat? Dalevis poäng med att tänka annorlunda blir alltså att det är helt i sin ordning att bränna upp och ner för backarna och gilla off road. Korsväg vill frigöra handlingskraft. Ska jag inhandla en Honda och börja köra off road? Den är ju till för ”ett helt nytt segment, personer som aldrig tidigare åkt motorcykel”. Det är sant. När överstelöjtnant Jeansson erbjöd mig skjuts, visste jag att artigt tacka nej. Jag kände till hans rykte som mc-förare.
KG Hammar är plusplus eftersom han är gammal ärkebiskop. Han är också min gamle praktarlärare. Han sa ju själv att han inte fann det meningsfullt att vara församlingspräst så han blev prästutbildare i stället. Nu skriver han om ”åttonde dagen”. Jag, fäskalle, har tänkt att söndagen är både den första dagen (skapelsedagen!) och den åttonde, frälsningen. Båda startar i en trädgård (paradiset och trädgården där graven fanns) och jag får vara med! Jag är då med i församlingens högmässa. För KG är söndagen en dag för ”vila, rekreation, kontemplation och konsumtionsbefrielse.” Ödmjukhet alltså, det som alla medlevande varelser drömmer om att vi ska vara. ”Så kan våra djupaste drömmar och allt annats drömmar förenas i en och samma dröm.” Det är så vackert att jag blir tårögd. Jag saknar nämligen tanken på Guds eget folk församlat till en alldeles vanlig högmässa i Svenska kyrkan och därmed, bara därmed – göra skillnad!
Ulrica Fritzson är (+). Vald i Skara. Hon skriver inställsamt, konstaterade Niklas Adell i SPT (ett bidrag i den gamla goda SPT-andan) om hennes bidrag i boken Som spridda sädeskornen. I Korsväg skriver hon om gråskalor och småsaker. Ordet ”levbarhet” är ett ord hon uppskattar. Det hör samman med ”omfamnandets nåd”, dvs insikten att ”något annat liv inte är möjligt”. Inte det? De ”lite svårare livsberättelserna som jag bär med mig i mitt liv”, de som blivit en del av henne liv ska omfamnas, förstår jag. För all del. Det är sådant som avhandlas med själasörjaren och inte som i reformert tradition från podiet vid vittnesbördsmötet. Ulricas statement är tankeväckande: Hon tror på en Gud ”som möter oss både i det stora och fantastiska” men också ”i de små sakerna”. Hon tror på en Gud ”som får livets färger att spraka” men också på ”gråskalans hopp”. Det är ”en Gud som lika självklart finns i det stora och mäktiga i livet som i de små tingen.” Ni förstår tankemodellen. Jag förstår Niklas Adells bedömning. Här har ni ny spiritualitet för Skara stift! Vad hade professor Bengt Lidforss nu fått ur sig? Han var allergisk mot den här sortens fromt men ack så tomt snack.
Märkte ni nu att vi av plussarna och (plus) inte fick höra ett enda ord om Jesus, Kristus eller Herren? Jag håller detta för informationsbärande. Jag menar, hur känns detta att läsa för Jesus? Eller för oss andra, hans lärjungar, som han återlöst med sitt dyra blod?
Stefan Risenfors är pacifist. Han intervjuas också och undrar om vi kan vi föreställa oss Jesus med k-pist i hand? Det kanske är en bra fråga. Kan jag för min del föreställa mig Jesus med en kaffekopp i hand på symöte? Det kan jag inte hur mycket jag än försöker. Ändå är jag rätt övertygad om att han varit med vid syföreningsmötet, där kyrkoherden underhållit damerna genom att högläsa Prästen i Uddarbo. Kan jag då föreställa mig Jesus hos mig med k-pist m/45B i hand? Utan vidare. Under många år lyckades vi som gjorde tjänst först i Krigsmakten (som inte ställde till med några krig) och sedan i Försvarsmakten (som så här i efterhand inte ställde till med så mycket fred) i varje fall förhindra att landet blev invaderat av främmande trupp. Stefan nämner, till skillnad från plussarna, Jesus. Det blir Jesus som förebild. Vilken Jesus talar vi om nu? Stefan ser ”som den kristna kyrkans främsta uppgift; att föra in Jesus, hans obekväma närvaro, in i samhälls- och militärdebatten.” Det blir enligt min enkla mening Jesus som laglärare av den modell det svenska skolväsendet utminuterade.
Om det nu är Jesus som i någon form ska in i debatterna vore det inte bättre att ta in Herren Jesus Kristus i kyrkolivet, klargöra vad Han gjort och gör och lovat för framtiden och på så vis rusta församlingen genom att medvetandegöra oss om vad evangeliet rätteligen är och gör. Bara som en tanke. För egen del ber jag i denna tids vedermöda, Psaltaren. Ps 83 är något mer rakt på sak, för att inte säga brutal, än när jag på X (fd Twitter) läser hur Modéus I ber. Jag är inte förvånad. Inte över kriget, det må vara i Ukraina, Gaza, Israel och hela Mellanöstern eller Skärholmen. Vad menar Modéus I om ondskans eksalering? Är det i vredens tid vi lever nu och vad skulle det i så fall behöva få för följder i det svenska kyrkolivet? Atrt vi verkligen talade om och med Herren?https://twitter.com/BiskopMartin
Korsväg ska efter redaktörens löfte ha ”Hoppet” som tema under hela året. Vi får hoppas det bästa, menar jag. Ta ut satsdelarna! ”Vi” är subjekt, ”får hoppas” är predikat och sedan, vad är objektet ”det bästa”?
