Nyckelrepliken från Stockholms stifts hemsida ska inte slarvas bort. Den är Eva Brunnes och i sin klarhet förtjänstfull, ty den är sann. Hyendet dras bort: Eva sa, jag upprepar: ”På den tiden tyckte jag att kyrkan var ganska tråkig. Så vi tänkte att det bästa måste vara att ändra den inifrån. I dag är jag glad och stolt över att se en annan kyrka än den jag mötte i min ungdom.”
Fösta frågan blir förstås vilka ”vi” var som skulle ändra inifrån. Taktiken går att känna igen. Men vilka var aktörerna och vilken plattform hade de? KRISS kan man anta och ett gäng glada feminister, icke sällan lesbiska. Det kom mycket i paketet, men främst kom det alltså som en innehållslig förändring. Det blev en annan – och underförstått: bättre – kyrka. Nu använde jag inte stor bokstav i ordet ”kyrka”. Jag tvekade nämligen. Kyrka kan komma av det grekiska ordet kyriakä, Herren tillhörig. Det skulle också kunna vara samma ordstam – KRK – som i cirkus! Nå, jag utreder inte närmare. Vill ni läsa Kjell Peterssons utläggning på Kyrklig dokumentation så inte mig emot. Men hur var det egentligen med den ganska tråkiga kyrkan?
Eva Brunne är 70 år ung. Vilka år var hon ung tidigare? Konfirmerad i slutet av 1960-talet fanns ju Les Deux Tristes, för att säga det franskt. ”De två trista”, dvs de dötrista. Prästen och kantorn. Så kunde det heta i gudstjänstförnyelsens tid, den med många konferenser, ty gudstjänstförnyelse var oftast konferensliv. Var ärkebiskop Gunnar Weman och biskop Arne Olsson, båda nu döda, dåförtiden en del av själva tråkigheten? De var båda församlingspräster. Gudstjänst och själavård hörde samman inom projektet församlingsbygge och förnyelse. Detta var vad båda stod för. Likheterna dem emellan tycks mig fler än olikheterna. De var närmast identiskt svenskkyrkliga. Missionsprovinsen ville ju fortsätta vara den där tråkiga kyrkan, den som många av oss erfarenhetsmässigt fann glädje i. Inte Eva. Där vi ville förvalta genom att förnya, skulle hon förändra och göra en annan kyrka.
Både Gunnar och Arne blev biskopar, båda är döda. Likheten är betydande. 1958 års riksdagsbeslut stod dock efterhand dem emellan. Jag kände Gunnar bättre än Arne. Är det därför jag reagerar när jag läser Johan Ungers besked i en stängd SvD-runa att det var ärkebiskop Gunnar Weman som lyckades medverka till att kyrka-stat-frågan ”till slut kunde lösas i samförstånd”? Om någon ärkebiskop ska ha äran för detta så är det Bertil Werkström. Kanske hade också statsminister Göran Persson rätt, när i statsrådsbilen på väg till firningsgudstjänst i Uppsala satt och skällde om hur Anders Svärd, Dag Sandahl och Sören Ekström ordnat denna av Persson ogillade reform. Detta är sant. Jag har själv hört det av en som berättat det.
Johan Unger fablar också om hur Gunnar Weman kom till Växjö för prästvigning när Jan Arvid Hellström och Sven Lindegård omkommit. Gunnar ”blev ett varmt stöd som stillade oron i stiftet.” Oron ställde Unger till med. Vid prästexamen passade Unger på att jaga den prästkandidat som utsatts för vykjortskampanj – orkestrerad från stiftskansliet i Lund (och med frimärken betalda av stiftet tills dåvarande/därvarande/drivande konsulenten Bengtsson fick bakläxa och nödgades betala tillbaka). Unger jagade på i prästexamen. När jag fick höra det, ringde jag hotell Continental och bad att få tala med Gunnar Weman. Jag hade gissat rätt på hotell. När dåvarande stiftsprosten Johansson kom för att hämta Weman till något ätande sa Johansson på sitt överlägsna sätt: ”Nu ringer snart själasörjarna till dig”. Gunnar: ”Dom har redan ringt!”. Det är sant. Jag har själv hört det av en som berättat det. Oss emellan har jag svårt för översittare, de från min barndoms Östermalm och de i överhetspositioner. Johan Unger hade redan vid yngre år uppnått vad Auranos behövde fler år på sig för att nå: ”en hög grad av dårskap”. (2 Mack 4:40)
Nu har jag beskrivit två biskopar, Gunnar och Arne. Båda kända kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. En av dem stod kvar vid insikten. Den andre bytte åsikt. Det var dock den senare jag kände bäst! Båda tyckte jag om. Det är väl därför jag kan se allt som de har gemensamt och också fatta sönderfallets natur. En var Svenska kyrkans (ärke)biskop. Den andre var biskop i Svenska kyrkan, i dess vigningssuccession.
Jag kommer tillbaka till Eva Brunne.
När Brunne ville ändra inifrån (läs: uppifrån!) hade jag av PO Sjögren lärt mig att bygga inifrån. Nu då? En kyrka som tappat och tappar. Jag tror att detta tapp direkt kan härledas till det Eva Brunne beskriver och de som ”tänkte att det bästa måste vara att ändra den inifrån.” Make my Day! Det kunde ni inte göra och samtidigt behålla det gamla goda budskapet och de av Herren givna direktiven. Kul att få se det besannas som vi sagt – men som förnekats. Ulla-Carin Holm och Eva Brunne upprepar öppet det vi visste eller antog. Det grundläggande blir klargjort precis så som Anders Nygren sa år 1958: främmande spår!
Nu märker ni att min väl inövade dysterhet fått sig en törn. Jag blir närmast uppsluppen när jag ser skillnaden och kan avslöja dunsterna. Eva hoppar in ”lite grann som församlingspräst. Det var ju därför jag en gång vigdes − för att arbeta i församling. Sedan hade jag ett trivsamt uppehåll som biskop i 10 år. Så nu är det lite dop och begravningar.” Märker ni? Inte i egentlig mening ett ord om församlingen. Det är prästen som dömer och begraver. Detta är den gamla prästerliga folkkyrkan, inte gudsfolkets kyrka – den vi andra med Gunnar Weman och Arne Olsson ville stå för. Vilka präster har en teologi om gudsfolket, som helgar sig för att världen ska leva? De kyrkligt förnyade. Vi står emot sekterna – både de till höger och vänster! Vi står samman med Kyrkan i alla tider. Följdriktigt ska vi motas ut från den andra kyrkan, Brunnes! Hon gör upp med de tråkiga, de som burit tron till oss. Då hamnar hon i ett litet samtida kotteri. Detta kotteri tycks stort och mäktigt, men här sannas ordet att de som står med oss är fler än de som står med dem. Vi står ju samman med Guds folk i alla tider. Den svenska kyrkan vi känner är den katolska kyrkan i Sverige. Den kan förstås ändras inifrån, men blir då just en annan kyrka. Se er omkring och ni ser den. Läs siffrorna och ni ser den. Kolla det kyrkliga utbudet och ni fattar! Skulle jag vara ledsen när vi nu uppenbart får rätt och kan se.
Eva Brunne finner biskopspysslet vara ”ett trivsamt uppehåll”. Kyrkans herdeämbete kan omöjligtvis vara ett trivsamt uppehåll om biskopar måste förses med knölpåk och biskopsluffua (luva = mitra, Andens lågor över apostlarna). Jag är mån om att markera skillnaderna och det är i grunden skillnaderna mellan ”Kyrka” och ”sekt”.
Brunne står för en sekt, ett ”vi” som ska ändra en kyrka så att den blir en annan kyrka. Jag står för förvaltarskap, det förvaltarskap där vi fortsätter bygga. Brunne ockuperar en struktur för att förändra den – och lyckas väl, eftersom kristliga idioter inte ser vad hon och hennes gelikar, hennes ”vi”, är ute efter. De lyckas med de gängse metoderna: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Det var inte vårt ideal att formera sekten. Det var deras. Det skedde under fagert tal om ”öppenhet”, men det var sektens öppenhet: ”Kom till oss och bli som vi!”
Det kyrkligt förnyade idealet var ett annat: ”kom till mässan, möt din Frälsare som samlat åt sig en församling och bli dig själv, ditt verkliga jag i den stora gemenskapen, Kyrkan genom alla tider!” Denna brokiga och bråkiga gemenskap kan bara de mycket bigotta eller skitfina finna ”ganska tråkig” och därför nödgas de uppfinns något annat, eftersom de inte funnit det givna sammanhanget annat än som ”ganska tråkigt”. Sektkyrkan finner Eva Brunne vara något som gör henne glad och stolt. 70 år? 2 Mack 4:40! Återstår att läsa hur det sekteriska lyckats. Rätt svar är: lyckats väl. Sektmedlemmarna bedriver trivsamhet. Sett till Frälsarens uppdrag dock misslyckat. Läs statistiken, lyssna på innehållet i förkunnelsen, kolla hemsidor och församlingsblad. Sekten vansektas inte.
