Ulf Wickbom uppskattar jag. Han skriver krönikor och bor på norra Öland när han tycker att vädret är mer passande än nu. Vid sämre väder bor han i Stockholm. Det hindrar honom inte från att i Barometern/OT publicera sig om kulturlivet i huvudstaden, senast, tamtamtam, på Söder. Där lyssnade han på Björn Wiman, som uttrycker ”tidsandan” och talar om klimatkrisen. Ulf ser inte att detta skulle kunna vara själva problemet och själva avvikelsen från kristen tro, den som ser mer av evighetsandan. Tidsandan kom till uttryck genom publiksiffran. Flera hundra personer ville ”lyssna till tankar om det mest existentiella: vår stund på jorden”. Lika många själar samlas inte till högmässa i intilliggande Maria kyrka, tror Ulf. Han har en förklaring: ”Människor söker nya svar på gamla frågor på ett nytt sätt. Det är sökande vi behöver, inte förkunnelse.” Hur mycket jag än uppskattar Ulf, detta är väl ändå rätt dumt? Han, som just är en förkunnare, förkunnar att förkunnelse inte behövs. Journalistiken erbjuder inte sällan en ofrivillig komik.
Romarriket tänker en riktig karl på minst en gång om dagen, har jag hört. Jag vet inte om utsagan stämmer – behöver det inte vara en kristen karl i så fall, en sådan som gillar att läsa Apostlagärningarna och breven liksom kyrkofäder av typ Cyprianus, Augustinus och Hilarius av Poitier? Då talar vi om det sönderfallande romerska riket, det där kristen tro uppfattades vara det relevanta svaret i sönderfallet. Den romerska statsreligionen hade inga svar att ge. Folk sökte auspicier i offerdjurens inälvor, prästerskapet var behjälpligt så gott det nu gick. Och de kristnas svar var: Det går inte alls! De behövde mer autentiska svar på existentiella frågor, förkunnelse alltså. I det mångkulturella Rom med dess statsreligion och mysteriereligioner steg den tro vi får dela fram –som den trovärdiga livshållningen. Kyrkans tro blir relevant när den är relevant, dvs när den förvaltas som vår allra heligaste tro (Judas v 3). Jag tjatar, jag vet. Men inte omotiverat. Västerlandets vetande byggdes av sådana som visste vad de trodde. Och detta hade de fått förkunnat för sig. Rm 10:14-15
Ska vi med sällspord entusiasm och glädje stå upp för lite surkristendom, den som på ett surmulet sätt muttrar fram eviga sanningar och vägrar samtidens glättighet och glättighet. Kolla lite kritiskt utbudet i bilderburken, ett rätt begränsat antal lekare håller på där inne i burken och vi ska titta på dem. Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Till och med de klassiska fastepsalmerna i psalmboken muntrar mig mer än muntrationerna och piruetterna i samtiden. Hur är det för er? Olaus Petri syndabekännelse kunde vi kanske använda någon mässa, menade den näst yngste deltagaren i tisdagens mässa i Högby, där jag fick vara volontärpräst. Det är väl intressant – både som förslag och som idé – att vi drar i våra andliga rötter?
Bokrean ska jag inte skriva så mycket om. Bokhandeln Arken saluför Gert Nilssons instruktiva genomgång Socialetik i Svenska kyrkan under 1900-talet. Den kan ni ha nytta av. Det finns ett och annat mer att ta till sig på bokrean. Man får enkelt ihop tre böcker till priset av en, som bokhandlaren i Borgholm konstaterade. Jag kollar på nätet både Arken och Artos förstås.
Det finns nyare böcker också. Hade jag varit församlingspräst hade jag velat använda Kjell O. Lejons bok Sveriges kristna arv. (Världen idag, Uppsala 2023) för att i hanterlig form få en genomgång av basfakta från den första missionstiden i Sverige till vår (den sista?). Jag skulle kunna skriva: från den svenska historiens och kyrkohistoriens början till oss i vår tid. Åtta samlingar finns det frågor till. Frukostmöten? Eftermiddagsfika? Familjeläger? Gubbklubb? Nyfikna tonåringar? De alltid läsande kvinnorna? Jag fattar inte att detta läsande inte är något helt normalt budgeterat för bokinköp och så får man en bok att läsa och prata om. Vi pröjsar ju mycket för att ha anställda placerade på kyrkliga arbetsplatser, sådana som dryper av kaffedrickande och nonsensfrågor, som ska uppfattas vara fördjupande!!! Hållningen att läsa och lära tycks mig rimligare.
När jag är avdankad präst, men präst utan emeritilön, (hur har andra fått en sådan emeritilön, undrar jag, om det som påstås…) blir det tid över för böcker om det som varit under min levnad. Läroverk t ex. I läroverken fick vi lärovärk. En bred exposé av läroverken i skiftande tider får vi i en kunskapsrik och rolig bok: Rolig? Sannerligen. Bert Mårald, Läroverken in memoriam, Gidlunds förlag 2023. Hundra års omständigheter studerar och redovisar författaren sakkunnigt. Kulturmiljön, pedagogiken och politiken. Anders Wejryd förekommer! Men det var innan han blivit dubbeldoktor… Läsvärd bok.
Torsdagsdepressionen har fått en ny ledarskribent, Fanny Willman. Blir hon långvarig tro? Hon gick direkt ut i drivbänken, tror jag. Som Eric Krönmark brukade säga: ”Har man berusad gjort det, är det bäst att stå kvar. Försöker man gå därifrån, låter det lika djävligt en gång till.” Tänkvärt! Så vad har Fanny gjort? Hon har presenterat sig. Bara så. Men hon har därmed skrivit den opassande sanningen: ”Idag är idén om den världsvida kyrkan och vidöppna folkkyrkan självklar. [Nåja, detta kan vi återkomma till. DS] Men jag upplever ett bubblande behov att tydliggöra och stärka den troende eller gudstjänstfirande församlingens betydelse. Kyrkan ska angå människor, inte bara finnas till hands. Tidigare generationer har förtjänstfullt rivit murar [nåja, nåja. DS], men i ett pluralistiskt samhälle behövs också vissa väggar. Att på olika sätt diskutera hur kyrkan både kan vara öppen och tydlig är fortsatt viktigt.” Detta är väl vad de mot kyrkosystembevararna oppositionella har sagt och skrivit i årtionden?
Kommer Fanny Willman hårdhänt få lära sig något efter hennes klartext eller är det ett trendskifte vi får se? Vi som läser Tim Stanley i Daily Telegraph, som konstaterar att vi är för dumma för att fatta att de mörka tiderna är tillbaka, blir lite modstulna. Men vad då? Kristendomen har ebbat sedan 1970-talet och då är det en tidsfråga, kan man anta, tills den ebbat ut. Jag menar, att Callum G. Browns årtalsbestämning är motiverad. Den kristna kulturen i England dog 1963 och med många andra, Tim Stanley bland dem, undrar jag varför vi är så dumma att vi inte ser vad som gått förlorat och vad som håller på att hända.
Jag såg Magdalena Andersson i TV4. Det var Magda som jag läst i Vorwärts. Nu skulle hon förklara att det var ”väldigt olyckligt” att översättaren missat, sa hon. Detta hade väl varit gott nog, men politikervanan, att skylla ifrån sig på dem som inte kan försvara sig, slog till. Magda kunde inte hejda sig. Då kom den bedömning som dr Freud hade satt stort värde på: ”Men jag tror att för de flesta tyska läsare, om det är så att Åkesson vill riva alla moskéer eller vissa moskéer vet jag inte om det gör så jättestor skillnad i ärlighetens namn.”
I just ärlighetens namn är skillnaden avgörande för vad Åkesson talade om var moskéer som spred våldsbejakande islamism. Det är ett fenomen som både tyskar och österrikare men också fransmän och engelsmän har erfarenhet av. Och vi, som läst Egyptsons avhandling, den som en åklagare försöker ta sig igenom, inser att den fria forskningen nu riskerar att hamna i domstol, anar/förstår.. Tänka sig: en avhandling från mitt universitet och i samma ämne som jag disputerat i riskerar att hamna i domstol! Det såg jag inte komma.
Något har hänt och händer, det är bara att inse. Jag är dissident inte bara i det kyrkliga utan i det samhälle som steg för steg växer fram. Det beror kanske på att jag är kyrkokristen – eller på gamla takter från scoutpatrullen Räven i Moheda. De kanske sitter djupare i mig allteftersom åren går, givet att jag alltmer går i barndom? ”Alltid redo!” Och det där med att en scout talar sanning och står för sitt ord hörde till barnaläran. Till det akademiska hörde att citera korrekt och dessutom att försöka förstå – inte bara att återge – vad någon menade och därtill att försöka fatta det underliggande tankemönstret.
Nå, pläderingen för lite surkristendom behöver jag knappast driva längre. Ni fattar! Surkristna i alla länder –förenen eder! Det blir roligare så. Kyrkoläran är evangelium, ett glatt budskap. Det passar väl för surkristna. Om evangeliet passar väl för en surkristen, vill jag gärna bli en sådan.
