Jag hamnade i Aftonbladet för jag hade för en reporter svarat på frågan om vad en god frukost är. ”Whisky, kanel och en annan marmelad”, hade jag svarat. Jonna Sima på AB upprördes publikt över hur en präst kunde svara så. Jag rannsakade mitt minne. När hade jag sagt allt detta? Sedan kom jag på att jag nog hade gjort det: ”Whisky- kanel och en annan marmelad” var svaret på frågan om vilka marmelader jag kunde tänka mig på hotellfrukostbordet. Riktigt vad ”kanel” syftade på förstod jag inte själv – kan det ha varit äpplemarmelad? – och jag hann inte reda ut saken eftersom jag vaknade. Min förundran kvarstod. Drömmer jag så intellektuella drömmar där skiljetecken och resonemang blir viktiga? Uppenbarligen. Men Aftonbladet? Var det beskeden om snortandet på partikanslier som slog igenom, och därtill dysterhet när det handlar om demokratin?
Den besvärande frågan ställde folkskollärare Nils Rubin i Moheda. Demokrati förutsätter medborgare med insikter, kapabla att sätta sig in i frågor och inte gå på all propaganda. Ingen begär att ni ska minnas Ingemar Hedenius anmälan av boken Politik och propaganda som Jan Andersson och Mats Furberg skrivit. Artikeln hette Röstvärvarna och folket, Dagens Nyheter 16 sept 1973.
”Väsentligt för varje demokrati (värd namnet) är ju att väljaren har rätt att kräva sådan information av politikerna att han kan göra ett med hänsyn till sina egna och landets intressen välgrundat val mellan de olika partier som tävlar om hans gunst för att nå makten. Men i stället för att tillmötesgå detta krav överöser politikerna i stor utsträckning folket med snedvriden, tillrättalagd och utstofferad propaganda. Valmannen få då inte tillfälle att träffa ett val mellan olika saker, utan bara mellan emballage.”
Bortsett från språkbruket, som för oss är tydligt manschauvinistiskt, men som inte uppfattades så när det begav sig, får väl professorn fram sina poänger. Vi väljare berövas de egentliga valen! Röstvärvarnas intressen strider mot folkets – det blir slutsatsen – och röstvärvana får spela en förnedrande roll när de tar till debattknep som ”befordrar en allmän informationsfattigdom”.
Ingemar Hedenius uppfattar att våra röstvärvande politiker ”bör ha beröm för att direkta lögner ändå är sällsynta”. I diktaturer är det inte så. ”Han ljuger som radion”, sägs det enligt professorn i Ryssland. Så är det (eller var det?) alltså inte hos oss: ”Men indirekta lögner är vanliga också hos oss. Alla uppgifter som ges kan vara sanna, men om man utelämnar alla ofördelaktiga saker i ett projekt eller alla fördelaktiga, så blir helhetsbilden falsk, och det kan man vara medveten om.”
Hedenius undrar vad som skulle hända ”om allt detta värdelösa prat och ersattes med såvitt möjligt korrekt information?” Nu är det ansträngande att sätta sig in i komplicerade frågor och fordrar ”stundom rent av föregående träning”. Frågan är om inte Hedenius tänker för optimistiskt: ”Skulle demokratin säcka ihop om politikerna respekterade en av dess viktigaste principer [nämligen den om korrekt information, DS]? Så illa får vi väl inte tro att det är.”
Varför får vi inte det? Vem säger det? Vem begränsar vad jag får tro eller tänka därför att situationen, om jag ser den klart, blir för dyster? Vi praktiskt filosofiskt anlagda får problem med professor Hedenius, som jag menar lämnar oss i sticket.
Jan Andersson och Mats Furbergs bok använde vi i gamla Två Systrars kapell när vi hade argumentationsanalys som ämne i arbetet för att bygga kyrka ovan jord och kanske också i stort för att granska undermåliga ateistiska/agnostiska argument. Vi fick anledning att studera hur illa ställt det är med det demokratiska, som ersatts av parlamentarisk demokrati där visserligen all offentlig makt utgick från folket, men sedan försvann in bland dimmorna.
Nu då? Etter värre. Vår hållning när det handlar om hur politik fungerar och felslut och missgrepp avslöjas är mer stoiskt: ”Sånt förekommer inte här. För övrigt är det förbjudet. Och om det förekom, hur skulle någon kunna få reda på det?” Märkte ni att jag nu anknöt till hur det var när kardinalen František Tomášek återvände till Prag efter ett möte i Polen med påven JPII. Erik Beckman skrev artikeln i Dagens Nyheter den 13 juli 1980: – Nej, sånt förekommer inte i Prag. Poängen var förstås att det som inte förekom faktiskt förekom. Det finns oftast en alternativ verklighet. Värdegrunder visar sig rätt värdelösa i mötet med Verkligheten själv. Mycket är teater, skådespel. Och vi förvandlas till staffage.
Björn Runeborg skrev romanen Dag. (Modernista 2007) Romanen är uppsaliensiskt bisarr om ni frågar mig. Socialdemokraten Tyra var tvär hela Dag Hammarskjölds begravningsdag. Det var, Miranda frågade, ”en plågsam otålighet som förföljt henne: – Vi har ett väldigt samhällsbygge framför oss, sa hon. Den tanken pinar mig på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Jag vet inte om det är på gott eller ont. Det är därför jag är så här.” Är det romanens Tyra och Ingemar Hedenius som visar andra ideal än kläggets intressen? Är uppgiften då – i Kyrka och samhälle – att hålla rent mot klägget? Detta hopklibbade finns ju i kyrkolivet också. ”Det är en smet av makthavare inom media och politik som umgås privat. Dom byter tjänster med varandra. Det är ett klägg, dom kliar varandra på ryggen och växer gemensamt upp”, sa vår vän Håkan Juholt. Finns det egentligen någon mer trovärdig förklaring till att det blivit som det blivit och är som det är? Jag ska söka efter den i så fall!
Annars har jag varit på ekumenisk gudstjänst, det enda fromma utbudet 3 söndagen efter Epifania som norra Öland hade att erbjuda. Jag kom på nytt på vad det reformerta innebär: gamla lovsånger från 70-talet och en förkunnelse som inte vare sig utmanade eller gav insikter. Jag beundrar faktiskt de reformerta som står ut med detta söndag efter söndag. Jag hade aldrig gjort det. Det moralistiska var tydligt. Vi skulle göra det goda, så mycket förstod jag. Oss emellan: det mesta var platt. Luther skulle formulerat psalm på temat och skrivit ”platt intet”. Detta platta förfärar mig. Ska vi tänka trons framtid på norra Öland medvetet så att det måste handlar om tro och inte om åskådning, dvs det vi kan se och höra?
Jag tittade mig omkring. En eller två i sällskapet var under 60, tror jag. Knappa 50 personer var vi och 75+ är en rimlig gissning för medelåldern, när jag vägrar släppa min ålderism. Detta är en försiktig gissning. Om 70 är det nya 50 så är väl 80 det nya 60? De kyrktrogna som kört till Byxelkrok (Kroken, som vi säger) var inte så många. De många verkade vara mer Equmenia och Pingst. Gudstjänstordningar med svar som skulle utslungas, hade somliga fått. Inte alla. Så där satt vi uppspetade och liksom utanför. Men vad vill man då? Korv med bröd och kaffe med kaka efter gudstjänsten, men det fick jag dessvärre släppa på grund av eftermiddagens engagemang. Det var kanske lika så gott. Jag hade möjligtvis annars ställt någon olämplig fråga om den kristna trons framtid på norra Öland – inte minst om jag preciserat den till en fråga också om vilken variant av kristen tro vi kan tänka oss att samtidens idoga ansträngningar ska resultera i.
Att kriget möjligen nu kommit oss nära genom krigföring mot hamnen i Ust-Luga, 13 mil sydväst om Sankt Petersburg, var inget vi funderade över vid Östersjöhamnen Byxelkrok. Det skulle vi kanske ha gjort. Har någon egentligen trott på talet om ”begränsad krigföring”?
Romangestalten Tyra har min sympati. Hennes plågsamma otålighet är förebildlig. Hon nöjer sig inte med att välja emballage. Hon hade inte passat i eller för något politiskt parti idag.
