Gott Nytt År! Knepet är att ta sig över tolvslaget men är väl det gjort, har man ett helt obrukat år framför sig. Dysterhet likväl. Är det inte samma gamla värld under ledning av Världsfursten som i detta nya år ska lura mig att tänka att nu är det 2024 och allt är modernt och fint? Det var det alltså inte förra året – mer än, förstås, just vid årsskiftet. Ett år åldras väldigt fort, medge det. Ändå är det alltid ett nådens år. Förstå det, den som kan.
Jag utmanades att skriva ett griftetal över år 2023 och ett doptal till år 2024. Det var en pigg idé. Ska jag skriva: Där ligger du ditt gamla kadaver och vi tänkte att du var så märkvärdig, men det var krig och örlig, pest och hungersnöd. Det riktigt märkliga är att vi lever i en krigstid utan att det går oss personligt nära. Vardagarna lunkade på. El-priserna betalade vi – för vi är inte fransmän med gula västar utan trista svenskar, som gör som överheten sagt att vi ska göra. Somligt var svårt att förstå, men poängen är väl att vi inte behöver förstå. Det gäller att sitta ner och hålla käften.
Yttrandefriheten ifrågasattes med de vackraste motiv – men ifrågasattes lik förbannat! Nej, jag svor inte. Koranen får inte brännas för den är en helig skrift. Nu borde en kyrkokristen ana problem. På vilket sätt är koranen helig i absolut mening, dvs objektivt helig för mig? Måste jag inte se både koranen och koranläsaren som vördnadsvärda – koranen därför att den vördas av muslimer och koranläsaren därför att jag håller alla som läser i ära. Men mer än så eller just så mycket är det inte för mig, som har Bibeln, det är Den Heliga Skrift, att hålla mig till. Där kan man tala om helighet och det kan forskas i skrifterna. Poängen är att testamentena hör samman och kastar ljus över varandra! Och roten bär trädet. Koranen och islam är något annat.
Tillbaka till temat. ”Vi lever i en förkrigstid”, menade Jan Myrdal. Så blev det och förblir krigstid. Finns det någon minsta gemensamma nämnare för krigsskådeplatserna och vilka är de nya platser där kriget kommer att rasa? Sydkinesiska sjön? Iran som träder fram med stormaktsambitioner? Ryssland som vill bli stort igen? Vad händer bortom det jag får veta genom massmedia?
Skulle jag tota ihop ett griftetal ska jag väl säga något om Jesus också? Räcker det att jag säger, att genom alla vedervärdigheter för Herren fram sitt rike till seger och när vi minst anar det, så kommer Han. Lidande är sådant vi får dela med Herren. Lätt sagt. Klyschigt rentav. Men sant. ”Slit mig lös från all den tillfälliga tröst, som det skapade ger”, bad Thomas a Kempis. Friedrich Heinrich Ranke var också rakt på sak: ”Herre, då vi kommer i fara och hjärta börjar bäva, uppliva då vår tro. Hjälp oss att då tänka på att du älskar oss och att din kärlek är evig.” Nu tror ni att jag plockat ur Helanders bönbok. Så är det. Har ni två par byxor så sälj det ena och köp bönboken, när den snart nog kommer i nyutgåva. Har jag inte nu tangerat doptalet? Vi ger inte upp. Eller ska vi? Det är aldrig för sent att ge upp, som bekant. Får jag föreslå att vi uppskjuter uppgivenheten till morgondagen så får vi se! För allt överskuggas av morgondagen. Flanellskjortans dag.
Jag läser på nätet: Ingmar Ströms nyårspredikan i Storkyrkan 1978 ”var en uppgörelse med kvinnoprästmotståndarna som de aldrig hämtat sig ifrån; från den dagen blev det omöjligt för en präst i Svenska kyrkan att motarbeta kvinnliga kolleger. Denna nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Kyrkan! https://zenzafacta.wordpress.com/2016/05/23/prasten-ingmar-strom-som-oppet-beskrev-tvivel-och-tro-en-kristen-hjalte/
Inte hämtat sig från? Åjo. Ström höll ingen djuplodande predikan. Han talade för och med opinionsvindarna. Någon stor teolog redo att ge trons folk trons argument var han inte. Den enkla populismen räckte gott för Ström. Och vad då motarbeta kvinnliga kollegor? Saken gällde något helt annat, att få de teologiska argumenten för den politiska reformen 1958.
Nu behöver jag väl inte påminna om Biskopsmötets bibelkommissions utskåpning av hur det gick till: ”Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ändå från urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT.” (Bibelsyn och bibelbruk, Håkan Ohlssons Förlag, Lund 1970, s 130) Den som säger att Svenska kyrkan inte har problem är dåligt påläst och har inte tillräckligt besinnat att detta skrivs i den rapport, som skulle säkerställa att reformen var OK.
Det blir på ett sätt värre i betänkandet, när bibelkommissions kritiserar hur Svenska kyrkan ”i högre grad än många andra kyrkor blivit fixerad vid problem som löses genom klubbslag i beslutande församlingar.” (aa s 149) Hur ska man göra i stället för att en kyrka ska räddas från splittring. ”Vi är ovanligt klena i konsten att samtala med meningsmotståndare…” Samtalet upphör i och med klubbslaget. ”uppgiften att med mänskliga ord i mänskligt umgänge ’vinna sin broder’ blir inte synlig. Men det betyder att klubbslaget har trätt i stället för bibelordet och fått del av den auktoritet som tillkommer ordet allena.” ( aa s149) Ord och inga visor. Och denna precisering är från, tamtamtam, 1970!
Bibelkommissionen ställer till det ytterligare – och nu får Modéus I och hans anhang i Modehuset hålla i sig och tacka mig för att jag manade till försiktighet: ”Det som händer där ute i de lokala församlingarna är alltid primärt. Ordet förvaltas i församlingarna, icke i kyrkostyrelsen. I en kyrka som verkligen regeras av ordet är kyrkostyrelsen underordnad det som sker i kyrkan utkanter.” (aa s 150) Det är mig alldeles uppenbart att det är Gustaf Wingren, som försett kommissionen med dessa slutord. Han är en idealist, dvs styrd av idéer. Som alla idealister blir han livsfarlig när hans idéer restlöst ersätter en analys av verkligheten. Men de högkyrkliga läste gärna Wingren för att se svagheter i den egna analysen!
Gustaf Wingren tänker stort om lokalförsamlingen, förkunnelsen och själavården där. Där är de undangömda växtplatserna, där kanske bara enda människa i gudstjänsten träffas av ordet. ”Inre, osynliga procedurer av det slaget har byggt kyrkan i alla tider. Hon dör när dess procedurer upphör.” (aa s 151) Är det precis vad som inträffar när kyrkolivet bedrivs i minimalistisk – och tidigare otänkbar – form? Kyrkan dör.
Om Modéus I är klok ringer han Kyrklig samlings ordförande Anders Reinholdsson och säger: ”Jag ber att få bjuda KS -styrelse inte bara på middag i Ärkebiskopsgården utan också till en rejäl överläggning om vad som fört Svenska kyrkan ut i det elände där vi befinner oss. Jag vill att vi talar sanning med varandra – för det är uppenbart att Svenska kyrkan hamnat någonstans där vi inte ville vara, ingen av oss. Vi behöver analysera vilka procedurer som upphör och orsakar kyrkodöden Europa runt. Jag tror att de enda som riktig har pejl på detta är våra kyrklig dissidenter. Ni alltså. Ni har hört mig be om ödmjukhet i våra samtal.” Modéus I längtar. Modéus I inser att det finns kränkta och misstänkliggjorda som längtar än mer. Men längtar gör han. Nytt år, nya möjligheter! Referens: https://twitter.com/BiskopMartin
Vad svarar prosten Reinholdsson då? ”Ska vi ge dig av vårt vetande, våra erfarenheter och vår längtan under en eftermiddag/afton får du betala resa och övernattning också. Vilken dag hade du tänkt dig? Vi kommer!”
I väntan på telefonsamtalet pryder vi oss i morgon med flanellskjortor.