Krig, vulkanutbrott på Island och i Kina, krig i Mellanöstern och i Ukraina, politisk oro i Pakistan när afghaner ska utvisas och hinduer och muslimer bråkar. Iran bedriver kanske ett hybridkrig lite här och var. I Finland talades om vikten av konditionsträning för vanligt folk och beredskap när det handlar om vad hushållet behöver. 2025 är ett hotfullt år. Putler vill återställa de gamla ryska gränserna. Inte är det konstigt om en kyrkokristen har ett frågebattteri om tid och framtid. Konstigt att min tanke stimuleras så föga av de svar på mina frågor som ges. Det beror på att ämnet inte tycks aktuellt.
Jag känner inte igen mina undringar i det svenskkyrkliga livet, som mest tycks upptaget att servera mig en påver jul sedan datordebaclet hjälpligt lösts Så hur ska jag tänka? Kommer vi att hamna i den sista stora krisen, när Iran öppet backar upp filistéerna för att utrota Israel? Till detta alla döda och det rätt utsiktslösa projektet att sortera sann information från de falska propagandanyheterna. Och det gåtfulla med den antisemitism – lika vital som altid, men nu mer synlig som import från Mellanöstern. Glad är jag inte. Ska jag toppa dysterheten med insikten om svagsint kyrkoledning på alla nivåer; församling, pastorat, stift och nationell nivå? Vad vill dom egentligen?
Det tycks ha blivit på mode att organisera gemenskap i juletid. Gemenskap betyder ett par timmars kaffe med skinkmacka på julafton och tips om jourhavande präst, som vi kan tala med om det känns behov av detta. Jag ser mest en konsekvens av att Svenska kyrkan inte förmått bygga levande församlingar. I en levande församling kommer människors egna gåvor att blomma och föda fram gemenskapen och gemensamt ansvarstagande. Men det är klart att om de kyrkligt anställda går till jobbet i stället för att leva i en livsform, blir prioriteringarna annorlunda. Då gestaltas inte julen som en kristen happening utan som en föreställning med föreställd gemenskap.
Till de misslyckade projekten i mitt liv hör förslaget om Stora Julhandboken. Det s k kyrkomötet ville inte ha en folkbok med satsningar på att kyrkligt återerövra julen, dvs förklara för folk hur allt hänger ihop. Det projektet hade varit möjligt när vi skulle få eller nyss fått nya relationer kyrka-stat och Svenska kyrkan behövde stärka sin folkmission och sin medlemsvård. Pengar fanns. Att trycka några miljoner böcker är billigt. Och blir en bok tillräckligt omfattande med budskap, pyssel, mat och allt annat som uppenbarligen behövs (och som media producerar år efter år) men nu med kyrklig avsändarstämpel kan den boken lätt bli en klassiker. Vem kastar en bok med recept? Kan alltid vara bra att ha. Fromhet med ett leende blir inte heller plågsam
Jag kunde tänka mig att församlingarna kunde samla sig och inte bara ifrågasätta sina strategier att möta folk i jul utan också bygga ut julfirandet i juletid – dvs inte ta ut julen i förskott. Varför kan inte församlingarna i juletid, när folk kanske ändå tar sig ledigt, fylla församlingshemmen med församlingsliv, dvs fåniga lekar (sådana som folk gillade i det gamla bondesamhället men också på gymnasistlägren) och meningsfulla samtal lika – tillsammans med sång och spel samt god vänskap? När rätt saker görs, blir folk inte längre objekt för omsorg utan själva subjekt med omsorg för andra. Det är denna omsorg vi kan kalla ”gemenskap”. Nog sagt. Men samtiden – också den kyrkliga juletiden i nuvarande tappning – är på många sätt onödig. Och dyr, tror jag.
Förresten: testet på hur kyrklig församlingen är detta nådens år 2023 är att undersöka hur Fjärde söndagen i advent firas. I de flesta församlingar alls inte. Vad säger det? Ska verkligen det fjärde adventsljuset då få tändas? Eller markerar just ljuset att det likaväl är en fjärde söndag och tänds upproriskt mot präster, som inte brinner själva utan nöjer sig med lite mindre av allt? Ni märker hur många frågor vi pensionister bär på. Juldagen är mässlös på norra Öland. Är det efterfrågan som styr tillgången eller tillgången som skapar efterfrågan, sug på den frågan! Vad vill Svenska kyrkan när det handlar om min svarta själ – och kanske andras?
I dag presenteras resultatet av den pepparkakstävling Modéus II utlyst. När han går i pension vill han kunna se sig i spegeln och säga att han gjorde vad han kunde (Korsväg 4/2023, s 21) Han ska med frun till Taizé för att fördjupa sig i ämnet existentiell hälsa samt ägna sig åt ett litet privat sidoprojekt – prata franska. (aa s 24). Vad säger man om sådan information? Je m’en fou?
Kommunikationshaveriet fick vi veta mer om. Torsdagsdepressionen gör redan nu skäl för sitt namn: Svenska kyrkan fick ett mejl från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, den 15 november, åtta dagar innan ett kriminellt nätverk tog sig in i systemet den 23 november i en attack som innebar att hela eller delar av it-systemet blev krypterade. Vad händer sedan? Angriparna begär en lösensumma för att låsa upp datorerna, ett krav som Svenska kyrkan sagt att man inte kommer att villfara. Mejlet som MSB skickade den 15 november nådde dock inte fram till rätt adressater. Det är nu vi skulle svimmat om vi inte gjort KFÖ, SÖ och samverkansövningar. Allt som kan gå fel… Men nog skulle jag vilja veta mer och se personer både i Modehuset och MSB hängas ut med porträtt. Någon tog emot meddelandet. Vem? Någonstans brast kompetensen – men hur och varför? Jag som betalar vill veta. Går det verkligen inte att hitta en korrekt e-postadress till Modehuset? Befolkas MSB av värmlänningar, ett folkslag som inte kan hantera allvar men inte heller skilja mellan det som är och var från det som kunde ha varit? Jag ådrog mig vrede i dåvarande arbetsutskottet när jag föreslog ett experiment, nämligen att blockera telefonväxeln (det var alltså länge sedan) för alla utgående samtalslinjerna, men behålla de interna och så vänta på hur lång tid det skulle ta tills någon i Huset upptäckte förhållandet. Förslaget var, förstod jag, opassande. Det kallades ”oförskämt”.
Då dyker också banarbetaren vid Stockholm C upp i mitt minne. För många, många år sedan förekom han i ett nyhetsinslag i Rapport eller Aktuellt och sa, att växlarna var slitna. Det var fara för olyckor. Han tycktes mig trovärdig. Lika troligt tycktes det mig vara att ingen högre upp i hierarkin skulle bry sig om vad en fackman på fältet hade att anföra. Tänk om någon reporter nu kunde plocka fram det gamla inslaget, kolla om banarbetaren fortfarande lever och sedan dra igång karusellen med frågan vem som bär ansvar. Men det gäller att skynda sig. Julfriden inleds den 21 december, Tomasdagen. Då ska väl för fridens skull inga obehagliga sanningar utsägas?
