Den 6 november blev en dag utan Gustav Adolfs-bakelse. Ingen ordning på normerna, tydligen. Det betyder i klartext, att normalitet utan vidare kan bli något onormalt. Inte mig emot. Mycket av denna världens normaliteter är abnorma om man betraktar dem ur evighetens synvinkel och, oss emellan, skulle det finnas någon annan bärande synvinkel, menar ni?
Normkritik ägnar sig den kristna tron åt med samma entusiasm som tron ägnar sig åt det normbrytande. På så vis bröts gamla hedniska tankemodeller ner och nya normer för tro och liv byggde landet. Då blev förstås normförsvaret normalt; vi vet vad vi tror. Vad kristen tro är, var inte helt obegripligt. Detta kunde söndag efter söndag utläggas och gestaltas. Riktigt entydigt blev det inte. Guds brokiga nåd behöver uttryckas på flera sätt. Evangeliet är ett – men evangelisterna fyra! Och Själafienden håller på och vill självfallet få sina normer att uppfattas som normalitet. Detta borde inte överraska någon. Lite trist och förutsägbart, kan man tycka. Kontroverserna är avhandlade redan av Kyrkans fäder, skrev Stefan Svensson i Svensk Pastoraltidskrift nr 22 i år och gav en kort introduktion till några kyrkofäder. Med kyrkofäder, sådana som med faderlig omsorg bryr sig om oss, kan fortsatt kristen normkritik, normbrytande och normförsvar bedrivas.
Detta skrivet vill jag ägna mig åt fariseismen. Ägna mig åt? Nja, ta avstånd från den! Jag läser de liberala teologerna och ser det bärande i deras åskådning: idealismen. Nu kommer min revolutionerande tes: Idealism är fariseism. Då är vi långt ifrån de klassiska fariséerna, de som förstörde syn, nacke och rygg genom att i dåligt ljus sitta böjda över skrifterna. De visste vad de trodde, kunde resonera förnuftigt och ge belägg. Så icke de moderna idealisterna, samtidens fariséer.
Jag fjärrlånade via sockenbiblioteket i Löttorp Knut Kjellbergs skrift Konfessionslös religionsundervisning (Tidens förlag, Stockholm 1918). Det är anföranden i riksdagens andra kammare den 8 maj 1918 som förmedlas som ”modernt vetande. Liberalen Knut Kjellberg (1867-1921) var läkare och amanuens vid Medicinalstyrelsen. Mot honom stod den konservative riksdagsmannen Erik Andersson Räf – Räf i Attarp (1858-1923). Räf stod uppenbarligen upp för katekesen, här fördjupar jag mig inte mer. Det är Knut Kjellbergs patos som fascinerar. Han vet att rätten är viktigare än makten och slår slutligen fast att brödet är nödvändigt ”men vi få aldrig glömma att rättfärdigheten också är nödvändig.” (aa s 28) Vad det betyder utlade Kjellberg genom att tala för en etisk renässans.
”Ty vi måste om vårt eget folk hysa den förhoppningen, att det genom svårigheter och motigheter och tider, då de till synes rena omöjligheterna breda ut sig framför oss, skall nå fram till en etisk renässans, vi måste hoppas på en återfödelse bland oss av de högsta andliga värdena, på en gripenhet för det, som är gott och sant och rättfärdigt och upphöjt, och vi behöver sannerligen mera ädelhet i sinnena och mera hunger efter rättfärdigheten och mera krav på rättfärdighet och människokärlek.” (aa s 27)
När jag läste detta slogs jag av tanken att just detta är ädel fariseism. 105 år senare kan vi kanske konstatera att Knut Kjellberg för vår tid och våra erfarenheter stod för en idealism, som ter sig rätt världsfrånvänd. Av de högsta andliga värdena blev för oss tv-underhållning och yta. Den idealism som inte kan se och förstå de djupare böljegångarna i historien blir dock patetisk. Det är en vacker idealism som är oförmögen att tala om Ondskan. Den ska som bäst bemötas genom mer ädelhet i sinnena. Lycka till!
Det är då professor Gustaf Wingrens ord om poängen i Hugo Odebergs bok Fariseism och kristendom (Gleerups förlag, Lund 1943) dyker upp för mig: ”Judendomen hävdar att människan är född med fri vilja och kan välja mellan ont och gott. Detta väljande är nåd. Kristendomen hävdar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda. Om hon försöker göra det goda blir hon mera djävulsk. Nåd är att människan skapas till en ny, god människa.”
Perspektivet är dystert, men skulle kanske kunna locka något? Inget ”lappa och laga” utan radikalitet är vad som måste till. Kritiken, som Jesus utsätter fariséerna för, blir då mindre en kritik av dem och mer en kritik av oss och vår tid – och lika hård för det. Jag håller före, att tanken på konfessionslös religionsundervisning var from och fin men felaktig. Den bar inte, lockade inte. Varför skulle den? Det hindrar inte idealisterna, men ska de lyckas är det totalitära lösningar som ska till. Då kan ”kristendom” vara havlig, särskilt i sin reformerta gestaltning och syftet blir då att ”välja det goda”. Den bistra analys om grundmotsättning, som Odeberg gjorde, kunde skrämma oss nu. Blir allt mer djävulskt då?
Kyrkans normkritik borde sätta in här med besked att vi i det som uppfattas som normalt är illa ute. Det är inte vår längtan som räddar oss. Inga vädjanden heller, kanske?
Biskopsmötet har samlat sig och uttrycker sin ”varmaste medkänsla”. Är inte den apostoliska maningen att vi ska lida med de drabbade. ”Vår kallelse är inte till våld, utan till fred och det goda”, heter det. Verkligen? Är det trots allt inte våldet som sätter en gräns för orättfärdigheten genom att värna freden? Man undrar – inte minst när man ser en bild på något som ter sig som en samling kronvrak, men inser att det är biskopsmötet som ställt upp för fotografering. Biskoparna är emot Hamas och talar för den internationella humanitära rätten ”som gäller vid krig”. Nåja. På papperet. Och det är bra även för oss kallsinniga, som förstår vad krig innebär och alltid har gjort. Staden Vä (nu en del av Kristianstad) är exemplet att meditera över när man åker E22 förbi platsen. Gustaf II Adolf, som vi alltså inte kunde fira med bakelse i år, sa ”Vi har grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja”. Det är så det blir. Genevekonvention eller inte.
Biskopsmötet vill uttrycka ”vår oro, förskräckelse och fördömer den ökade antisemitism som visar sig i Sverige”. Judehatet kanske ska kallas just judehat och biskopsmötet kunde hjälpt oss att förstå den andliga kamp som ligger bakom detta hat. Är det ondskans andemakter, som är ute efter Guds egendomsfolk, det rotsystem som bär oss? Och är detta som nu sker på något sätt apokalyptiskt? Jag hade gärna velat få biskopsmötets auktoritativa besked.
Jag kan förstås vara mycket nöjd med det besked som ges alla i och av Svenska kyrkan hunsade kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*: ”att avhumanisera människor på grund av deras religiösa eller kulturella identitet är förkastligt och oförenligt med det öppna och mångfaldiga Sverige vi alla är en del av.” Dom kan när dom vill. Sedan ber dom. Då är jag inte med längre hur mycket jag än uppskattat deras trosvissa deklaration om den öppenhet som vi alla är en del av. Men be med biskopsmötet gör jag inte. Jag ber ihop med Jesus. I Jesu namn och på hans löfte kan jag nalkas Fadern. Biskopsmötet ber annorlunda, nöjer sig med ”glimtar av hopp” och slutar med sitt eget kraftfulla ”amen” som svar på sina rätt omfattande begärelser. För egen del skulle jag inte nöja mig med något mindre än ”hopp” om jag skulle be om saken. Vi vet ju att ”jämlikhet” är mer än ”ökad jämlikhet” och jag tror att när Fadern besväras ska man inte nöja sig med litet. Jag ber: krossa Ondskans makt! Sån är jag.
https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/3387324/svenska-kyrkans-biskopar-vi-vadjar-om-fred?publisherId=1344892&lang=sv&channels=3116725,3240404,3240407&releaseId=3387324&webid=1374643