Elände. Jag ser ”folkhemmets tusentals sorgliga små dödsryckningar” beskrivas.
https://twitter.com/JensGanman/status/1711627186686267500?ref_src=twsrc%5Egoogle%7Ctwcamp%5Eserp%7Ctwgr%5Etweet Ddsryckningarna?
”Vi ser dem varje dag; från ett etablissemang som kämpar desperat för att staga upp den slarvigt insålda visionen om ett multikulturellt mönstersamhälle där djupa – inte sällan avgrundsdjupa – kulturella, språkliga och värderingsmässiga olikheter på något magiskt sätt gör oss ’starkare’.”
Borde det inte vara läge för Svenska kyrkan att stiga fram och tala om den Kristi kropp där alla kroppsdelar behövs, och där det inte finns något annat än just delar av en helhet? Ras eller kön? Nej. Olikheter? Obetingat ja. Det är just olikheterna som är poängen och det samspel som behövs. I kroppen kan inte en del säga till en annan: ”Jag behöver dig inte”. Nu är det 1 Kor 12 jag så tydligt anspelar på. I vår av skymning präglade kultur blir det mesta av detta dock obegripligt. Vi har, som Habermas och Adorno påpekade, blivit ”duktigare men dummare”. Det är för mycket viktigt som anfäder och anmödrar för 120 eller 150 år sedan fattat, som nu gått förlorat. Vi har gjorts urarva den kultur som byggde landet. Då kan vi inte heller förstå själva Livet och inte på något sätt hantera framtiden.
Det är väl också en synpunkt som Svenska kyrkan näsvist (om vi nu talar kroppsligt) skulle kunna framföra?: Det kostar på att anamma hedendomen i stort och den moderna funktionella hedendom vi håller oss med resulterar i tusentals sorgliga små dödsryckningar.
Jag försöker som vanligt göra mig märkvärdig. Det bör jag inte ha mycket för. Prål ska genomskådas och avslöjas. Bäst jag gör det själv då. Jag läste Susanne Wigorts Yngvessons och Mia Löwheims sanslöst trista artikel Det andliga nutidsläget och kyrkan (Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 3/2023 s 271-289). När jag kom till slutet av artikel och författarna talade om vikten av fortsatt forskning, tyckte jag mig känna igen ett underlag till en projektansökan och därmed forskningsanslag. ”Giv oss pengar!” Annars vimlar det av häftighet i de debatter som utlöstes för hundra år sedan och med enkla citat skulle både dräpande och dråpliga formuleringar kunnat återges. Men kanske inte i ett underlag för forskningsanslag?
Själva boken Det andliga nutidsläget och kyrkan, 3 band, hade jag sorterat in i en bokhylla. Och att 1920-talet präglat oss mer än vi önskat, det har jag fattat sedan unga år. Alltså tog jag fram stridsskriften av Martin Koch, Upplösningstidens Teologi. (Tidens förlag, Stockholm 1919) Tidens förlag kom med vital kyrkokritik. Knut Kjellberg skrev en dräpande vidräkning med det kyrkokristliga hyckleriet och bara titeln lockar: ”KONFEKTIONSLÖS religionsundervisning”.” Jag är inte dummare än att jag fattar, att det är ”konfessionslös” undervisning som åsyftas, men kan man missförstå ska man missförstå.
Tillbaka till Martin Koch, jo det är han med Blomman och Lyckan och allt det där. Själva grejen vid den tiden var att arbetarrörelsens hedningar gjorde upp med liberalteologin, som målades ut som fuskkristendom. Den äkta varan betraktades nog som oskadliggjord, men den mer aptitliga anrättning som skulle serveras i det moderna Sverige, kunde vara farligare genom att locka fler. Alltså är det arbetarrörelsens folk, en Bengt Lidforss och Martin Koch, som i renlärighetsnit jagar liberalteologin och betecknar den nya teologin som, jag måste få upprepa lustifirkationen ”upplösningstidens teologi”.
Till arbetarrörelsens tänkare och skrivande ska också Knut Kjellberg räknas. Hans bok om konfessionslös religionsundervisning, en sådan vi fick i sinom tid, torgfördes alltså som ”Konfektionslös religionsundervisning”. Tryckfels-Nisse har inte bara humor. Han kan beskriva det avklädda projektet också. Det hela påminner om sexualundervisning med kroppsdelar i genomskärning på planscher, långt ifrån levande liv. Sex och kristendom lika – ingendera kommer inte till sin rätt på planscher!
Upplösningstid – då är vi överens. Ska vi följa Emanuel Linderholms lilla uppsats i boken Det andliga nutidsläget och kyrkan blir det inte mycket kvar av den mer hårdkokta kristendomen, dvs den evangeliska katoliciteten. Det som erbjuds lockar inte heller dem som är allvarliga i sin mänsklighet, dvs anar att ”det synliga förgängligt men det osynliga är evigt” och inte har något emot att Verkligheten visar sig överraska. Ihop med Kristus blir vi en enda verklighet Det har Cyprianos av Kartago skrivit. Vill ni påstå att han narras? En kyrkostruktur som låter sig hanteras som en illusion och inte som Verklighet, lockar ingen.
Svenska kyrkan ska förslagsvis uppfattas vara som den svenska krigsmakt som blev ”FM”, ett ämbetsverk som kallas ”Försvarsmakten”. Efter min tid (1964-1999) föll det mesta samman. Jag säger inget om möjliga samband. Men vad hände?
Läser jag rätt innantill betalade vi skattebetalare 59,1 miljarder till försvaret år 2020, vilket var en höjning från siffran år 2015 med fem miljarder. Nu räckte inte pengarna. Läget var värre än befarat. Arméförbanden har begränsade möjligheter att lösa sina uppgifter. Visionerna om ”insatt insatsförsvar” förverkligades inte. Varken militära eller politiska beslutsfattare förstod fullt ut i vilket läge arméns så kallade insatsförband befann sig. Kompetensen ett strida med högre taktiska förband, läs brigad och fördelning, hade kraftigt försämrats och officersutbildningen avpassats därefter. Jag nämner av diskretionsskäl inte hur många haubitsar och bandkanoner som skrotades och vill inte tänka på alla oanvända AK 5:or som försvann. Jag har inte läst hemliga handlingar. Riksrevisionen har granskat. Min poäng är dubbel. Detta har allmogen inte fått se och bedöma i tid för att diskutera och se konsekvenserna av och detta är precis som det varit i Svenska kyrkan (SvK) med sammanläggningar och indragningar, ”malpåsar” om ni vill. Denna reträtt har hanterats på så vis, att kommunikatörer införts både i FM och SvK. De utgör nu ett eget skrå med tillgång till kommunikationsplattformar – men utan tillgång till militärvetenskaplig eller teologisk reflektion –inte ens tillgång till själva kyrkofromheten. Inte blir det så mycket bättre med prästerna, som är religionsvetenskapligt utbildade, dvs principiellt ateistiskt eller – som bäst – agnostiskt.
Mot denna bakgrund, men också för att vi fort glömmer och tappar sammanhangen, finns den värdefulla portalen www.kyrkligdokumentation.nu
Det som återfinns där i text och tal behöver många ha lite pejl på. Principfrågor analyseras och vi kan se hur det tänkts i dissiderande kretsar i Svenska kyrkan. Hamnar en präst i någon konflikt kan det finnas material som blir till hjälp. Det är värt att lägga lite tid, någon timme eller så, för att skaffa sig en överblick över en portal som växer efterhand.
Det är som i Försvarsmakten. Själva makten mäktar inte så mycket innovativt, men alerta frivilliginsatser gör skillnad. Det är både sorgligt och glädjande. Sorgligt att sådana insatser ska behövas efter myndigheten inte klarar dem och glädjande att det finns officerare och präster som förstår att det krävs insatser som går utöver tjänstens krav. Jag kan ta i. När en arméofficer som kapten Andreas Braw tar ansvar för en öppen diskussion om hur det är (med brister i materiel) så blir knappast de som har krona och fler stjärnor eller streck på uniformen samt skrivbordsstol så värst tacksamma, men så förvaltas arvet från fäderna i det kyrkliga – även om det dåförtiden mest var stenciler som gällde. Prästbarn kan. Det gäller också generalmajoren Anders Brännström, som jag menar skulle ha blivit ÖB – men han sjunger och dansar sämre på Pridefestivalerna än den som utnämndes. Måtte det bara inte bli krig… Det hjälps inte att Micael Bydén vänt klack på samma kaserngårdar som jag. Han är KA-man i grund och botten. Är han den man vi behöver när det mörknar över landet? Är Kristersson? Och vad med Arga Magda? Nå, lita aldrig på mäktiga män. Ps 146:3 I vart fall i detta stycke praktiserar jag bibel-tillit! Arga Magda ska ses som en riktig karl.