En slutsats när jag läste Domarboken (17:6) slog mig inte förrän i går. Poängen var inte bara att var och en gjorde vad han själv ville. Var och en gjorde ”vad han själv fann för gott”. Där har vi problemet. Har jag själv definierat ”det goda”, kan jag förstås inte ompröva utan håller fast vid själva Godheten! Illvilligheten är inte helt avgörande faktorn. Den måste kombineras med den dumhet som självdefinierar ”godhet”. Den dumheten är bara alltför mänsklig.
Till detta kommer att vi har en själafiende – själva Fienden. Det är inte bara av artighet jag skriver stort F. Det krävs. Stavningsprogrammet bytte ”själafienden” till ”själafriden”. Exakt så djävligt (obs! teologiskt fackuttryck!) är det, att fienden maskerar sig som Fridsfurste. När Världens Furste och Lögnfursten är å färde blir det så här dumt.
Egentligen fascinerar det mig, att så får vill tala om detta våldets lögnväsende. Jublet över Hamas terror i Israel, för attacker mot civila är väl detta och inget annat, i Malmö och Växjö rapporteras på Facebook med bilder och kommentarer. I radio, press, tv sägs föga. Och viljan att fundera över om vi nu ser hur den yttersta tiden är här – på ett mer handgripligt och begripligt sätt – kan jag inte se särskilt markerad. Är det födslovåndorna vi lever i nu? Vore det inte bra om vi fick besked om den saken? Nå, jag kan nog inte använda detta som ett argument att inte städa eller plocka i ordning –för också om jag visste att den sista dagen skulle komma i morgon, skulle jag likväl plantera mitt äppleträd i idag. Man är väl luttrad lutheran! Men ändå?
Modéus I kommer mig inte till någon vidare hjälp. Han ber för politikerna eftersom det behövs i nödens tid. https://www.dn.se/debatt/jag-ber-for-vara-politiker-det-behovs-i-nodens-tid/
Vad mer har han att delge mig?
Syndabocktänkandet tycks han avvisa. Det gör inte jag. Syndoffret var Guds egen Son som dog för mig och jag tänker att jag alltför lite tänker på den saken. Modéus I syftar till ett enat samhälle. Har jag nämt att fadern Nils Modéus var centerpartist? De tänker så. Det finns inga klassmotsättningar. Modéus I tycks vankelmodig när det gäller det dödliga gängvåldet för samhället måste få försvara sig. Så vilka ”kraftfulla åtgärder” tycker Modéus I vi ska ta till? Vore det inte en bra idé att ta itu med själva klanerna om vi ser klanbaserat våld? Ungefär som när Kyrkan först kom till detta land och blodshämnden och utsättandet av barn i skogen kom ur mode? ”Det är mot våldet vi ska vända oss. Inte mot varandra.” Nåja, stopp och belägg. Det våld vi talar om förövas av några. Man skulle kunna säga att våldet är inkarnatoriskt. Eller har Modéus I någon annan mening?
”Vi behöver öva oss att se varandra som tillgångar i samhällsbygget. Det vinner vi alla på.” Nu tror ni att jag för obestämd gång i ordningen avser att köra ner denna bekännelse i halsen på Modéus I genom att fråga om rådande kyrkopolitik i förhållande till oss kyrkokrtistna dissidenter? Inte nu. Jag skriver i stället att det är nys att påstå, att alla är tillgångar i samhällsbygget om man inte menar att den som spränger hus ser till att bruttonationalprodukten därmed ökas, eftersom byggenskap måste till. De gängkriminella är inga tillgångar i samhällsbygget, säger jag. Och alla människor har inte lika värde. Det visade sig när Hamas dödade. De som dödades hade uppenbarligen inte samma värde som de som dödade.
Ska jag avhålla mig från att granska Modéus I när han pläderar för ”frihet för människor att vara sig själva”? Hur ser egentligen Modéus I på en kv*nn*pr*stmo*tst*nd*r* som vill ha frihet att i Svenska kyrkan vara sig själv och trogen sin allmänkyrkliga (inte privata!) övertygelse? Den är väl hur eller hur i vart fall kyrklig? Hur vill Modéus I och hans lillebror Modéus II odla de värden som kännetecknar ett gott samhälle och en god kyrkostruktur?
Modéus I deklarerar sin övertygelse att vi behöver be ”för vårt samhälle, för våra folkvalda och varandra”. Om en ärkebiskop deklarerat sin övertygelse om motsatsen hade stor häpnad utbrutit, det är jag tämligen övertygad om. Men vad är det för råd vi får? ”Var och en ber som man själv är bekväm med.” Be-kväm? Bekväm bön har man väl inte riktigt pejl på, eller har man? Jag tycker att det är svårt att be. Psaltaren är ett hjälpmedel. Kyrkans dagliga bön går i största allmänhet att använda, förstås. Mina egna taffliga böner för folk och fä och politik behöver ni inte ge mycket för. Jag vet ett de är taffliga och just därför ber jag ihop med Jesus, i Jesu namn. Det känns tryggast så. Jag vill ogärna närma mig Fadern utan sällskap – i sällskap med Jesus och Anden som min egen besserwisser. För vad jag rätteligen ska be, det fattar jag inte. Anden gör. Borde inte Modéus I fått ur sig något om detta?
Kunde han inte därtill sagt något till Svenska kyrkan i denna tid som han definierar som kristider. Krig förklaras i Ukraina, i Israel och krigsrykten hör vi från Kina och Taiwan. Jordbävning senast i Afghanistan och det är bud om fler kommande jordbävningar och vulkanutbrott. Vad säger Modéus I då? Vi ska zooma in och zooma ut”. För att fatta hur Gud trots allt för sitt verk framåt? Nja, ”för att bygga ett stabilt och gott samhälle”.
Detta var dock icke det värsta från Ettans tankevärld. Det kommer nu: ”Vi har valt våra politiker för att vi litar på att de har klokhet och kapacitet att leda oss i en svår situation. Och för att vi litar på att de visar återhållsamhet och inte överreagerar.” Vad talar karln om? Gunnar Engellau är tydlig och karaktäriserar på Det Goda Samhället politikerna: ”bedrägliga typer som man inte ens skulle våga anförtro sin hund om de lockade med plats på sitt hundpensionat.” Engellau tycks mer trovärdig än Modéus I – eller vad säger ni?
Jag, som under en kortare tid varit statsminister, är kanske inte lika fallen för klartext som Gunnar Engellau. Regeringen bestod av idel ädla människor som skulle hantera krigshot mot vårt land. Det blev inte mycket gjort, men ansenligt med prat. Jag sa till sist: ”Detta är min regering. Det står er fritt att avgå närhelst ni vill. Efter lunch kommer denna regering att fatta följande beslut” – och så drog jag beslut i stort. Efter lunch fattades beslutet, ingen hade avgått, inte utrikesministern men inte heller ÖB, och regeringen åtskiljdes för helgen. Beslutet höll oss utanför kriget, som ni lätt kan förstå, och regeringen i sin helhet gladdes över detta. I blixtbelysning framstod för mig de vankelmodiga som ädla och vankelmodet som politiskt farligt. Alla regeringar hanterade inte läget lika kraftfullt som min, om man så säger. Och så galen är jag inte att jag tror mig rösta på politiker för att jag litar på att de har klokhet och kapacitet att leda oss i en svår situation. Vid min, säg ansenliga ålder, har jag träffat tillräckligt många idoiter som obetingat ska misstros. Min lillebrors fråga har jag haft nytta av:
– Dom där i klassen som alltid höll med fröken och rektorn, vad blev det av dem?
– Vad är svaret?
– Det var dom som blev våra chefer.
Jag tror att jag bara behöver komplettera mig på en punkt. Jag tror inte att de ens har klokhet och kapacitet att leda oss i enkla och vardagliga situationer. Minns el-räkningarna! Minns ambulansen på norra Öland som inte längre kan köra nattetid på grund av ett regelsystem, som EU ska ha klander för, när det egentligen var Sveriges kommuner och landsting liksom facket som ställde till det hela. Mitt förslag är att bilder på dem som förhandlade borde publiceras i Ölandsbladet. Hämta från körkorts- eller passregistret så att de garanterat ser så dumma ut som jag menar att de måste vara.
För övrigt lever vi i en krigstid och tycks obesvärade av det läget.