Midsommarafton. På riktigt! Som det var i min barndom och på Ivar Harries (1899-1973) mest produktiva tid. Han slutade som Expressens chefredaktör 1960. Han var verkligen ingen vilken Jönsson som helst!
Jag läste hans analys av kyrkolivet från år 1934. Det är rätt länge sedan… ”Avfolkningen av gudstjänstlokalerna har fortskridit i samma mån kyrksamheten miste de profana statsmakternas intresserade stöd”, skriver han i artikeln Kristendomskunskap, In i 40-talet, Gebers Stockholm 1944, s 204.
Kristendomsintresset har i Sverige blivit fastlåst inom ganska trånga så kallade kyrkliga kretsar. Det är inte teologin som skrämt en myckenhet profant folk från att befatta sig med kristendomen utan teologerna, menade Harrie.
”Härmed avses ingen förolämpning mot en yrkesgrupp vars oförvitlighet och mänskliga kvalitet genomgående är höjd över tvivelsmål” – men utifrån sedd faktiskt är så föga tilltalande. (aa s 204-205) Det är inte fanatism eller dogmatism, trångsynthet eller renlevnadsnit som får denna följd. Det är värre än så:
Först beskriver Harrie det repellerande församlingslivet:
”Vad som stöter tillbaka är snarare viss mänskliga följdföreteelser till en i sig prisvärd och nödvändig form av kyrkans verksamhet. Kristendomen har sin enastående plats bland frälsningsförkunnelserna därigenom att den ensam har hävdat alla människors absoluta jämlikhet, oberoende av alla yttre och inre kvaliteter som mänsklig omdömesförmåga kan betygsätta; dess verksamhetssfär har alltid i princip omfattat även de mest vanlottade, de mest föraktade och de mest föraktliga. De människogrupper, som den kristliga själavården på detta sätt blir ensam om att ta sig an, äro i modern miljö icke längre offren för skriande nöd: gentemot dem fungera de profana, ibland antikristliga rörelser, som eldas av socialt patos, lika beredvilligt och säkert mera effektivt. De i vår tids Västerland på allvar försummade, föraktade och vanlottade äro människor av trotjänartypen, de i anden små och fattiga, som med ärbarhetsidealet för ögonen hushålla på ett i alla avseenden snålt livets nödtorft. De ta sig inte bra ut och äro inte roliga att umgås med: inga profana rörelser ha bruk för deras torra, trånga och trogna själar: de äro på förhand utestängda från alla drömda jordiska himmelriken. Men i kyrkan ha de ett hem och en samlingsplats: de äro överallt i lutherdomen de sista trogna, de säkra lilla hopen under predikstolen eller i församlingshemmet.” (aa s 205)
Sedan blir det prästernas – tanter av båda könen – tur. Eller otur?:
”Den kristne själasörjaren har absolut plikt att alltid ta hänsyn till dem: det är svårundvikligt, att hans yrkestyp också kommit att ta form efter dem. Dessa människor kunna med ett ovänligt, men icke oriktigt uttryck betecknas som tanter, av bägge könen: den umgängesform där man når personlig kontakt med dem, är kafferepet. Och vad som enligt mångas erfarenhet verkar skrämmande, t. ex. när konditorierna i en stiftsstad ha invasion av något prästmöte, är just det kompakta intryck av tantighet och kafferepsanda.” (aa s 205-206) Trånga, trogna själar som präster tar form efter, det var klarspråk!
Harrie ser att teologiska skötesynder kan härledas ur kafferepsandan:
”Där är skvallersjukan, eller nyfikenheten på nästans personalia, det småsinta tisslettasslet under menlöshetens form. Där är manerernas mjäkighet, som blott karikatyriskt och parodiskt ger det åsyftade intrycket av kristen kärleksfullhet – därför att den innebär ett osannfärdiga förtigande eller översalvande av faktiska förhållanden: ljuvligheten blir icke mindre falsk när den uppträder förklädd till vad som kallas hurtfriskt eller ibland kristuskäckhet.” (aa s 206)
Harrie kan sammanfatta: ”Överhuvud har man intrycket av en benägenhet att blunda eller vika undan för brutala realiteter och skarpa motsättningar, vilka kunde tänkas i påtaglig måtto störa friden och trevnaden inom kafferepsvärlden.” (aa s 206)
Jag har nu citerat och styckat upp texten, dr Harrie tycks mig inte ha haft intresse att dela upp sin text i stycken.
Är det värsta att jag känner igen mentaliteten eller det än värre att i denna kafferepskultur av modell 1930- 1940 och 1950-tal skulle frågor om ecklesiologi och ämbete ställas? Till detta kom problemet med att statsingripanden i trons värld aldrig kunde hanteras teologiskt, dvs intelligent? Eller är det allra värsta att Harrie skrev detta för 89 år sedan? Det har gått att veta och vi kan fatta vilken övertid Svenska kyrkan levt på och förstå vanvettet när allt detta ska hanteras genom koncerntänkande med Svenska kyrkans modehus i Uppsala som normsändare. Att Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse kom år 1935 är värt en fundering också. Den blev viktig för de fritt tänkande, men avskydd förstås i den kyrkliga kafferepsvärlden.
Ivar Harrie själv är rädd att den dag kan komma snart när det blir onödigt att anställa psykologiska betraktelser över de tomma kyrkorna. ”Den dagen mötes som en segerdag av många i vilka det bor en ande av högt och heligt slag. Det bör icke glömmas, att den också kommer att innebära en katastrof för åtskilliga former av andligt liv, som många av oss icke utan yttersta dödsångest kunna skiljas från.” (aa s 211) Vad Harrie än syftar på (ungkyrklighet, bondetro, MRA?), hade han inte kläm på vad som skulle kunna beskrivas av David Eberhard år 2023, som ett land där vi tror på gudarna, feminism, klimat och woke. Jo, där tron går ut, är det inte den begåvade otron som går in – utan precis vad som helst! https://www.fokus.se/kronika/i-sverige-tror-vi-pa-gudarna-feminism-klimat-och-woke/
En Karin Janfalk, ung på 1970-talet och företrädare för Öppen kyrka för alla (utom för, ja ni vet!) kommenterar den nutida fullt begripliga kvinnodominansen vid vigningar: ”Jag skulle tro att många fler idag än tidigare kan finna en präst (och andra medarbetare och företrädare) som speglar vem jag är oberoende av könstillhörighet.” Oss emellan – jag vill inte uppfatta att jag speglades i den kafferepskultur Ivar Harrie beskrev, men medger att Harrie nog hade rätt. Tanter av båda könen! Så vad om det i stället enbart blir tanter av kvinnligt kön?
För egen del förmår jag inte båda upp yttersta dödsångest när jag ser tomma, klent besökta och på grund av frekventa sammanlysningar eller inträffad sommar stängda kyrkor. Jag finner läget olustigt i största allmänhet, intellektuellt svagsint och för en kyrkokristen personligt förolämpande. Det är det hela.
Glad midsommar, som vi säger, vi som odlar kafferepsandan också en Midsommarafton. Fast alltid lite mer än kaffe när det nu är midsommar! Tär ni verkligen sill och dricker kaffe till sillen?