Det finns somliga som tvivlar och inte kan tro att Gud hör bön. Men hos Gud är inget omöjligt. Docenten O ber: ”O Gud, låt dem inte hejda sig!” Jag kan inte förstå annat än att denna bön fortlöpande besvaras jakande. Som när Modéus I skickar upp en flagga med sitt ärkebiskopsvapen över Ärkebiskopsgården, Uppsala och omnejden. En sak är att detta vapen används på brevpapper, kuvert mm. Det kan se trevligt ut. Och heraldik ska väl inte föraktas. Men en flagga eller fana? Fanskapet över Ärkebiskopsgården – ska det bli uppmärksammat av putslustiga kommentatorer tro? Och vad gör statustecknen med Modéus I själv, tror ni?
Modéus II ska inte bara vara ledig. Han förklarade i Smålandskomposten att ledigheten syftade till att göra honom till en bättre – Ledare! Om detta språkbruk från ett sydligare beläget grannland i en tid som ses som svart tid ska anammas, blir jag tveksam. Tills vidare tänker jag att Führerprincipen är något annat än herdeuppdraget. Kyrkans ämbete är ett herdeämbete? I det ingår ett ledningsansvar, men på fårens villkor och till detta ansvar hör omsorg 24/7. En kyrkoherde presenterade sig som pastoratets verkställande direktör. CEO, smaka på den! Var detta inte snedtänkt? I kyrkolivet har väl en poäng varit att klä över prästen med Jesus-kläder för att alla ska se vem saken gäller. Inte det egna egot utan Herren, uppstånden och levande.
Har inte Jesus flaggor och fanor? Jo, Lammet med segerfanan och nationsflaggor med kors, somliga med en ansamling kors, kolla Great Britain, och andra mer modesta, kolla de nordiska ländernas! Korset stod tecknat på fanan!
Det ironiska att biskoparnas attribut tilltar när deras positioner försvagas, noterade ett par h*gk*rkl*g*a präster. Men de är idérika, biskoparna. Dalevi satt ju och funderade över hur Church of England förlorat folket. Djupsinnigt var det inte. Callum G. Browns informativa bok som kom år 2009 (Routledge); The Death of Christian Britain: Understanding Secularisation, 1800-2000 hade kunnat ge insikter. Jag menar att professor Brown insiktsfullt kommit åt vad som hände, dvs analyserat en historisk process vi alls inte kan vända. Det är alltså en halv generation sedan somliga läste boken och diskuterade den. Dalevi hörde inte till dem. Inte då. Inte nu. Det sägs att Sören Dalevis intellektuella biografi skulle skrivas. En författare anlitades, men misslyckades. ”Det gick inte att få ihop något. Det beror inte enbart på Dalevi. Det beror på det värmländska. En värmlänning kan inte skilja på det som var och det som kunde ha varit.” Jag tror jag förstod problemet. Dalevi ska väl också ha en personligt utformad och heraldisk biskopsflagga vid biskopshuset i Karlstad? För att inte tala om biskopssätet i Växjö, där Modéus II behöver en flagga för att tala om när han är i huset. Kan han inte få med en miniatyr att hissa i Taizé? I hans biskopsvapen finns just Taizé, det kunde väl glädja på plats?
I Smålandskomposten, låst artikel, har Modéus II utbrustit i ett: ”Det här är superspännande!” Vad då? Att vi kan använda kyrkorummen funktionellt, en böneplats tillsammans med andra funktioner, sådana som landsbygden inte minst behöver. ”En liten biblioteksfilial, en miniaffär med dagligvaror, kanske en distriktsköterskemottagning…” Celsius mäter temperaturen i landsbygdskyrkorna till 15 grader, hörde jag. Kostnaden för el beräknas till 3.8 miljoner i Växjö pastorat. I detta kylslagna behöver vi tänka kreativt för kyrkor på landsbygden och det är bara fantasin som sätter gränser, säger Modéus II: Verkligen? Bara fantasin? Vad med den så kallade Verkligheten? Eller som en vis kvinna sagt: ”Om inte om vore, hade myggan varit en ko”. Denna djupsinniga sentens är på sitt sätt mycket tänkvärd.
”I Birmingham finns en kyrka som omvandlats till ett köpcentrum i vars mitt altaret och några bänkar finns kvar”, visste Modéus II att berätta. Nu är inte Birmingham precis någon landsbygd, jag har varit där och sett detta förhållande med egna ögon. Birmingham är en stad och somliga stadsdelar är numera muslimska. Moskén är imponerande. Säger inte detta en del om den kristna trons reträtt från Europa, det gamla kristna området som kan bli lika kristet som de gamla kristna områdena i Mellanöstern och Nordafrika nu är, de områden där kyrkofäderna skrev skrifter, som vi fortfarande tycker har bäring på våra kristna, men annars mest är sand och kyrkoruiner?
Tröst i all nöd dock. Docenten O blir bönhörd när han ber sin trägna bön: ”O Gud, låt dem inte hejda sig!” Att docenten under den formulerade bönen ber om något mera, det vet Anden, som utrannsakar allt. Docenten säger under det utsagda att inget annat än en kyrklig väckelse duger nu. Så är det. Då behövs färre ledare och fler herdar som kan återföra Svenska kyrkan till något som var. Inte bara till folklighet i stället för populism utan till helighet. Jag menar en helighet utan hällörighet, dvs utan den skenbara fromhet, som håller huvet på sned så som man gärna gör i Jönköping och därtill talar fromt tillgjort. Vad roligt det är att få motionera sina käpphästar. För käpphästarna alltså. De vill gärna komma ut och röra på sig.
Jag är rätt säker på att ni inte har Gösta Wredes uppsats Ordet och tron – nyckelord i Einar Billings kyrkotänkande från Ny Kyrklig Tidskrift häfte 4 år 1961, s 111-119 riktigt present. Uppsatsen är ett föredrag Wrede höll i Teologiska föreningen i Uppsala den 23 april 1960. Har licentiaten Wrede några poänger? Obetingat! Han citerar Billing i föredraget Kyrka och stat i vårt land i detta nu från år 1937 där Billing påminner om hur den ungkyrkliga rörelsen började som en ganska typisk väckelserörelse samlad kring den enskildes Gudsförhållande. Folkkyrkotanken i dess ungkyrkliga gestaltning existerade ännu inte, men blev en följd av ansatsen. Först erfarenheten, väckelsen, sedan folkkyrkotanken och tanken på sockenkyrkan som ”en objektiv, fast, konstaterbar, förpliktande realitet” (Wrede s 111-112). Wrede har läst Billing i den skrift som gavs ut efter Billings död med titeln Kyrka och stat i vårt land i detta nu, Sveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag, Stockholm 1942, resonemanget s 11-12. Samma verk av Einar Billing finns i samlingsboken Einar Billing, Den svenska folkkyrkan, SKDB Stockholm 1963, resonemanget där på s 131).
Folkkyrkotanken som väckelse! Det är skillnad på en väckelse och den folkkyrkotanke som blivit en vilokudde för lata präster eller den folkkyrkotanke som är något helt annat än vad Biling menade. Just den andra/den annorlunda folkkyrkotanken gör att Billing år 1937 måste beskriva läget mot bakgrund av en totalitär statsmakt. Då är det inte bara det som sker i Tredje Riket han har pejl på. Ett par riksdagsmotioner kom med krav på Kyrkans reformation ”på ett av dess mest interna områden, dit där det väl aldrig förr ifrågasatts att riksdagen skulle sträcka sin reformverksamhet”: (Billing 1942 s 10, 1963 s 130). Quieta non movere tyckte Billing kännetecknade det tidigare läget och hänvisade till Bismarck. Rör inte det som ligger stilla (dvs peta inte i det!) Det som legat stilla – frågan om gränserna mellan stat och kyrka – hade börjat röra på sig. Biskopen tog sitt herdeansvar när prästerskapet i Västerås hade samlats. Mycket som 2023 kallas ”folkkyrkligt” hade Billing – men också biskop J.A. Eklund – stått inte bara främmande inför utan också skrämda av. Jag tror att jag i min korta lilla inledning vid konferensen i Wien behöver säga något om detta.
Sockenkyrkan som ”en objektiv, fast, konstaterbar, förpliktande realitet” och just därför lämplig lokalisering för ICA Närmast eller vad butiken ska kallas och Lillbibblan när det handlar om biblioteksfilialen. Det är nog bra att Einar Billing är död. För honom. Andra skulle behöva uppliva arvet från Billing. Han var biskop i en annan tid med en annan kyrka. Men han såg, insåg och sågade. Superspännande det där med ”en objektiv, fast, konstaterbar, förpliktande realitet” dock. Vad betyder det nu, tro?