Jag har anfört Hans Isaksson tidigare. Distriktsläkare och cineast. Hans förflutna som sommarjobbare på Sälhyltans hönseri utanför Vislanda ska inte förglömmas. Där lärde han sig något jag fruktar att vi kan lära oss något av. Att dr Isaksson till allt annat var en Morsans uppskattade vikarie, kan noteras.
Hans Isaksson är av en sådan kaliber, att han tydligen utsatts för en påverkansoperation att vara med vid konferensen i Wien (se som vanligt Kyrklig samlings hemsida). Jag kan bara notera att han skulle passa väl in i miljön. Nu återgår vi till erfarenheterna från Sälhyltans hönseri:
”Ett säkert tecken på att en höna var improduktiv och därför borde avlivas var att dess fjäderskrud var skinande vit och till synes ren.
Närhelst jag i mitt senare liv träffat en trotskist har jag slagits av likheten med dessa olyckliga hönsfåglar; en snövit framtoning, en massa kackel – men inget kommer ut av det. Dock har jag låtit mig nöja med att konstatera likheten … aldrig dragit de yttersta konsekvenserna.” (Hans Isaksson, 24 lögner i sekunden. Manifest, Stockholm 2000, s 47)
Tror ni att det är att gå för långt att uppfatta att det finns fler än trotskister som visar sin likhet med de olycksaliga hönsfåglarna – skinande vita och till synes rena? Där åkte ni dit. Jag förstår hur ni tänkte nu. Eller tänkte att jag tänker. Det ligger, handen på hjärtat, något i den tanken.
Snövit framtoning och en massa kackel. Tja. Förr var det svart kappa men nu är det vit särk på biskopar och präster av typ Leghorn. Och kackel. Det fascinerar mig att så många har så ytliga meningar om komplicerade teologiska frågor. De omfattar hållningar som de aldrig tänkt igenom och vars konsekvenser de inte kan eller vill förstå. En hoper av dem har inte heller satt sig ner och 1. Läst in sig på frågorna och 2. Samtalat med dem som har. De bekymrar sig till exempel inte över elementen i Herrens Heliga Nattvard. Accedat Verbum ad Elementum et fit Sacramentum kan en hoper präster inte förstå, latinet är de inte bekanta med och frågan om nattvardselementen låter de Erstas oblatbageri stå för. Då blir det guarkärnmjöl som av egentligen helt obegripliga skäl serveras. Är det glutenfritt som ska gälla finns det veteoblater som avglutenifierats och sådana kan de intoleranta förses med. Att vi alla ska få glutenfritt med tillhörande välmotiverad sakramental osäkerhet beror på att bageriet inte enkelt kan ställa om. Så löses frågan om nattvardselementen utan någon helst reflektion. Var får vi veta att Herren instiftade och knöt sin närvaro till en helig handling med guarkärnmjöl? Och vinet, som det ska tramsas med, som om den nya seden att doppa oblaten i kalken skulle handla om alkoholbruk (det är nog mer alkohol i filmjölken till frukost!). Och ämbetet förstås. Jag säger ett och det är citat: Snövit framtoning och en massa kackel.
Jag håller före att vi måste veta vad vi tror och hålla fast vid insedd sanning. Själv mässans mysterium är förstås att Ordet kommer till bröd och vinet och gör sakramentet. Det är konkret alltihop. Och prästen är husfadern. Möjligheten till fördjupande och förnyande insikter om detta försvann av (kyrko-)politiska skäl under 1950-talet. Det blir så, när frågor om Guds rikes hemligheter ska avhandlas ytligt av dem som vill vara till synes rena och inte smutsa ner sig med teologiskt verkstadsarbete.
Kan det där med snövit framtoning och en massa kackel gälla som sammanfattning av kyrkolivet i stort också? Nu rapporteras om konflikter och rekryteringsproblem och somliga i den kyrkliga apparaten tyngs av uppgiften att springa runt, kackla och så gott det går släcka bränder. Allt är inte snövitt, men kacklandet är det inget fel på. Om någon skulle få för sig att fråga vad som i all kyrklig ävlan och tävlan handlar om Guds rike skulle det bli tyst i kanske en halvtimme (Upp 8:1). Därefter åska och dån och blixtar och jordbävning, kanske. (Upp 8:5) Frågan för känslig och de är alldeles för många som jobbar i det kyrkliga med Sisyfos som närmaste kamrat. De baxar dagligdags den stora stenen uppför backen, går hem och börjar om med stenen, som rullat ner under natten, nästa morgon. Den kyrkliga organisationen blir ett självspelande piano som bara är självspelande i den meningen att personalen spelar på så gott det går. Någon mission handlar det inte om. Inte någon kyrklig förnyelse heller. Själva ärendet – omvänd er och tro evangeliet! – har försvunnit i mängden av jobb i församlingen och följden blir inte bara det Torsdagsdepressionen åstadkommer vecka efter vecka utan kyrkodepression i stort. ”Livet måste ha mening” skrev Viktor Frankl. Det mesta i svenska kyrkans liv saknar just mening om vi tänker på vad det måste betyda att Gud blev människa. Och då har ni en förklaring varför folk inte kommer och varför jag kan sitta dyster och uppfatta att jag är den fjärde yngste bland gudstjänstfirarna (slagen av en konfirmand, konfirmandens förträffliga morsa och prästfrun…). Jag ska fylla 75 år i oktober om jag få leva.
Jag är inte dummare än att jag förstår frustrationen hos de kyrkoarbetare och församlingsbor som inser själva gudsrikesbristen och i allt det vitmenade ser en kacklande höna som rätteligen skulle tagas av daga. Det vitmenade (vitkalkade) har ju Jesus rätt brutalt talat om, Mt 23:27. Jag uppfattar inte att det svenska episkopatet har förmåga att ta djupare tag i denna härva. Jag ser den ofrivilliga komiken när Sören Dalevi och David Thurfjell under 30 minuter stimulerar varandra med en bok jag läste för rätt länge sedan och ska samtala om den i vanlig ”hördududu” och ”hördududu”-stil och engelska på värmländska. Går de på något flytande eller i pulverform?
Eftersom vi lever i ett på papperet fritt land framför jag nu min oförgripliga mening att Thurfjell är svårartat överskattad (han konstruerar sig en högkyrklighet som skulle hävda sig stå fram som kulturstängande sekt, det kan man höra) och Dalevi, nej ni hör själva. Researchen är illa utförd och deras perspektiv fördomsfulla. När jag tänker efter hoppas jag egentligen att de går på något flytande eller i pulverform för jag vill kristligt tolka allt till det bästa. Och om dimmorna hos de två pratsamma skulle lyfta, ville jag säga att det är de reformerta som bygger Guds rike. Vi andra säger att Gud rike har redan kommit. Ovanifrån, till oss, i oss och mitt ibland oss, entós. (Lk 17:21). Just som Guds rike.
Självfallet har jag inte, rustad av dr Hans Isaksson, något emot själva kacklet. Det är informationsbärande när det handlar om att förstå den intellektuella nivån när vi kommer till Svenska kyrkans högre ståndskretsar. Och saken bättras eller – i mitt fall – försämras förstås inte av det reformerta drag jag förnimmer.
På tal om vit Leghorn så har före detta Antje varit i New York. Act betalade väl resan. Mer genus än Jesus, kan man säga om hennes insatser. Sedan har hon varit på psykiatrikonferens i Göteborg och dragit det där med andlighetens betydelse för existentiell hälsa. Det är tydligen inne att tala så nu. Modéus II ska ju den 8 februari till den 8 juni 2024 (om världen består) existera hållbart i Taizé. ”Där kommer han att leva i bön och samtal med såväl bröderna i kommuniteten som de unga besökare som kommer dit”, läste jag i Ölandsbladet den 18 mars. Men Modéus II kommer att vara stiftets biskop även under den här perioden, läser jag vidare. Anton Härder (s) leder stiftsstyrelsens arbete och ett helt gäng får ansvara för de delar av biskopens uppgifter som behöver genomföras. Ölandsbladet behövs om sanningen ska fram. Liksom Hans Isaksson och den livsvisdom han inhämtade i Sälhyltans hönseri utanför Vislanda. Säg vad ni vill om Anton Härder. Han är skinande vit och till synes ren, vår förste lekmannabiskop. Det går säkert bra i stiftet utan Modéus II.