KG Hammar var på Katedralakademin i Stockholms Storkyrka och höll den föreläsning som finns i bokform: Bokstaven dödar men Anden ger liv. Om religionen som konstart eller tillvarons poesi. Mina kär-ingar är avhållna kvinnor, som vet något om mystik, men på ett annat sätt än KG, som slår ett slag för Religionen. Kär-ingarna är mer kyrkliga än ärkebiskopen, om man säger det enkelt. Evelyn Underhill, Julian av Norwich, Margery Kempe, Dorothy Sayers och Susan Howatch lutade jag mig mot när jag läst KG. Jag kunde haft Den Heliga Birgitta och Catherine Hueck Doherty som stöd också – men jag vet att begränsa mig. Kär-ingarna vet alla vad de tror och på vem. De vet också hur nyfnoskighet formuleras och vad den är.
KG går i barndom och berättar om den gamla eken i Norra Rörum. För oss, som tidigt fördärvades, påminner det hela om Heidenstams dikt Ensamhetens tankar, den som August Strindberg massakrerade genom att lägga fram ”Fullständiga bevis att de Fem Raderna äro humbug eller blå dunster, framlagda för dem som ännu äga intelligens nog att följa en bevisning och mottaga faktiska upplysningar,” (Harry Järv, Strindbergsfejden del 1, Bo Cavefors bokförlag, Lund 1968, s 64). Det var det där att Heidenstam ”längtade marken”, där barn han lekt. Strindberg påpekade, att han inte lekt barn utan lekt som barn. Och det var marken, inte människorna, han längtade efter. Ja, ni förstår hur mina tankar gick.
KG tvingas 15 år gammal till Lund för att förkovra sig. Där köper han Selma Lagerlöfs samlade verk. Nå, Selma ingick i bildningen, Morsan läste för sönerna när de var i späd ålder och Mårbacka besöktes. Men när KG köpte Selma var det nog Strindberg som gällde. Här anar jag skiljelinjen mellan idealister och realister. KG är en idealist. När han 1984 kom i tvivelsmål om det kyrkliga, läste han Hammarskjölds ord i Vägmärken: Det är en idé du tjänar. KG kursiverar just ”idé”. Man kunde annars tänkt sig att KG tjänat en levande Herre och sagt att kristen tro är en uppenbarelse om Verkligheten, själva Realiteterna?
KG läser Bibeln inte som Fan själv men som litteraturvetare: ”Att läsa Bibeln på samma sätt som man läser profan litteratur blev min inriktning.” Det leder till påståendet att han gjorde ”en djupdykning” i debatterna mellan domprosten Magnus Pfannenstill och professor Bengt Lidforss i sin doktorsavhandling.. Jag hade inget minne av denna djupdykning och kollade min dunkla minnesbild. Djupdykningen är ett par fotnoter om andra som dykt djupare! Lidforss hade i boken Kristendomen och vår tid gått till angrepp mot liberalteologin och fått en rätt positiv recension av Torgny Segerstedt, vilket ledde till en strid om – Segerstedt! Han brast i renlärighet och var därmed omöjlig för en professur vid universitetet. Detta skriver KG om med hjälp av Eva Stohlanders lic-avhandling. Alltså inte om Lidforss och Pfannenstill! Inte mycket att bråka om, kan det tyckas.
Men Lidforss har en tydlig poäng. Egentligen inte den KG pådyvlar honom i sin föreläsning – om kravet på bokstavstolkning – utan den, att närmast i förbigående avslöja ”mer eller mindre obetydliga nyteologers absurditeter och svindlerier”. (Lidforss, Modärna apologetiker, 2 upp Framtidens bokförlag, Malmö 1922, i Lidforss Samlade Skrifter band II, s 78.) I uppgörelsen med pastor primarius S.A. Fries heter det ”Till ärliga vapen räknar jag nämligen, när det gäller en nyteologs militära ekipering, även den medvetna lögnen, så länge denna håller sig till sak”. (Lidforss aa s 35) Lidforss fråga är sanningsfrågan.
KG markerar mot den bokstavligt tolkade religionen och menar, att det är med fundamentalismen som tro blir liktydigt med försanthållande. (Hammar 2023, s 20). Mothållningen blir ”att söka en gudsbild bortom definitioner, färdiga koncept och låsta tolkningar”. (Hammar s 15). Lösningen blir att uppfatta religionen som en konstart. (Hammar, s 22)
Då tycker jag vi ska studera en av de två antika historieskrivare som har anseende. Inte Herodotos utan den andre; Lukas. Lukas anger den antike historieskrivarens forskningsprogram och följer det, Lk 1:1-4. Han påstår att det han skriver är sant, han har verkligen kollat storyn. För en kyrkohistoriker som KG borde detta vara av högsta intresse, menar jag. Men icke! Det är då jag vänder mig till kär-ingarna.
Evelyn Underhills lilla bok för fastetiden The School of Charity är en genomgång av den nicenska trosbekännelsen och kom 1934. Det är Verkligheten själv vi får nalkas med vår egen lilla andlighet, som visar sig pytteliten i relation till denna överväldigande Verklighet, som vi möter på ett sätt som blir oss begriplig. Trots allt. En uppenbarelse anpassad till vår fattningsförmåga. Det är därför bönen är en viktig del av det mänskliga livets ”business”, göranden och låtanden. (Underhill aa s 8) Till detta fogar Underhill insikten att se det stora i det lilla. Julian av Norwich ser undret hasselnöt. Den är skapad av Gud, älskad av Gud och uppehållen av Gud. (Underhill s 14) Det är Sta Theresia som enkelt finner Gud bland köksattiraljerna (Underhill s 18). Detta är autentisk kristen mystik. Margery Kempe då? Inte så mycket till mystiker kanske men en kvinna som lever Kyrkans liv i sin församling, skriver Martin Thornton om henne. Det är väl så vitt jag förstår så allt börjar. Hellre öva sig att spela cricket än ligga i en höstack och drömma om egna framgångar på cricketplanen. (Martin Thornton, Margery Kempe, SPCK London 1960, s 88).
Det gränslösa som leder in i Verkligheten, inte till ”religion”, är kär-ingarnas hållning. Susan Howatch vet en hel del om detta och skriver närmast brutalt in andligheten i sina romaner. Läs hennes böcker om livet i Church of England, två eller tre finns på svenska: Glansbilder (1988) och Bländverk (1989) samt, tror jag, Segrarens lön (1990). Sockenbiblioteket kan beställa fram. De tre senare delarna i samma serie finns inte på svenska. Jag undrar om Howatch med Hammar trott att ”all religion torde ha uppstått ur mystiska erfarenheter” (Hammar s 26). Den kan lika väl ha uppstått hos människor som varit realister, eller? Drabbats av Uppenbarelsen, dvs konkreta fakta.
Susan Howatch var utgivare av en serie böcker om anglikansk spiritualitet, en av Evelyn Underhill, The Life of the Spirit and the Life of Today (Morehouse 1994, boken gavs först ut 1922. Där snodde jag det där om uppenbarelsen från s 230). Det blir inte nyfnoskeri givet att Anden får leda oss in i hela Verkligheten, kalla detta mystik eller inte. Det är själva Livet vi talar om nu. Vart tog Dorothy Sayers vägen? Hon påminner om att inte bara prästvigda män har något viktigt att säga och hon har förmågan att knyta litteratur och teologi samman. Här kunde KG lärt sig en del. The Mind of the Maker /Methuen 1941, Mowbray 1994). Sayers menar att treenigheten är hela universums sammanhållande struktur. Gud alltså. (Sayers aa, förordet)
När KG tar upp Jesus är han metaforiserad. Jesus alltså! Det kan inte ”handla om försanthållanden utan om den tillit som befriar till efterföljelse”: (Hammar s 33) Tillit alltså, inte Befriaren själv! Religion blir en konstart. Då kommer klimatfrågan in. Katastrofen kommer att drabba oss också på nordliga breddgrader ”inom kort”. (Hammar s 33). Detta kräver an andlig omställning (Hammar s 34): ”Andlighet tycks mig vara en förutsättning för livets framtid på vår planet.” (Hammar s 36). Så kan man tänka – men Guds löften är väl lite mer, säg vittsyftande, än detta? Nya himlar och en ny jord när det gamla är förgånget?
KG pläderar för mångfald. Då får jag det riktigt svårt. I det andliga har han ju visat sig vara en flåbuse, som vill förklara sina medkristna i Svenska kyrkan för motkristna. Han står alls inte i praktiken för mångfald i denna den kyrkofamilj, vars ärkebiskop han var. Anden ska förena kropp och själ till en enhet och kroppen är ”hela jorden” och själen ”allt medvetande på denna planet” (Hammar s 37). Inte Kyrkan som Kristi kropp, noterar jag. Detta sagt blir hans vackra ord svårhanterliga för dem som vet hur det gått till i Svenska kyrkan. Frigörande genom att bejaka mångfald och glädje? Pyttsan.
KG låter inte bekymra sig: ”Jag kramar ett träd i solidaritet och medkänsla alltmedan Vinden susar och smeker min kind.” (Hammar s 37)
Heidenstam längtade marken men inte människorna, noterade Strindberg. ”Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesin.” (Strindberg i Järv, Strindbergsfejden del I; s 65) Ellen Key satte stort värde på Heidenstams dikt. Dessa rader var för henne oumbärliga. Det var alltså inte Tegnérs Svea utan ”denna tarvliga versstump”, som Strindberg fick till det (Järv aa s 45). Hur tänkte jag nu?