Biskop Anders Nygren hade aldrig skrivit på det nya kristliga klimatuppropet. Man ska inte göra det, hävdade han, och skälet var att man aldrig kan stå riktigt samman med andra i tolkningen av vad man skrivit under egentligen betyder i sak. Vad säger den kristna tron om reduktionsplikten just?
Lite roligt kan man tycka om de finkristnas ställningstagande och möjlighet för mer plebejiska kristliga att skriva på ett upprop till regeringen – om man är så lagd. Jag vill faktiskt inte stå ihop med en ansamling finkristna i klimatfrågan. Jag står hellre samman med dem som inte ropar med horderna ledda av FN:s generalsekreterare (som jag finner korkad, rent ut sagt, och vad annat kan en ledare av en så fördärvad organisation ses som?) och de mängder han samlat bakom sin breda rygg. De har ett gemensamt. De upprepar budskapet med en utrotningshotad papegojas i regnskogen envishet, Denna envishet röjer aldrig bland motargumenten, som i görligaste mån förtigs men lever ett allt mindre hemligt, undanskuffat liv.
Jag vill faktiskt veta vad Bengt Lidforss fått om bakfoten när han kring 1902 hävdade att det skulle bli varmare kring år 2000 och det faktiskt blir så. En gammal insikt från den i synd fallna världen förföljer mig, nämligen insikten att världen vill bedragas. Det var den romerske författaren och satirikern, rådgivaren till den galningen kejsar Nero, Petronius (27-66) som fick till det: Mundus vult decipi, ergo decipiatur. ”må den alltså bedragas” är den cyniska påbyggnadssatsen.
För egen del umgås jag med profeten Jeremia och får en del förhållningsorder. Lyssna inte till vad profeterna säger när de profeterar för er. De väcker tomma förhoppningar, de predikar syner de själva hittat på, de talar inte på Herrens uppdrag. (Jer 23:16) Jag tänker att det nog är som profeten säger också i vår tid: ”Även präster och profeter irrar omkring i landet, rådlösa.” (Jer 14:18) Risken inser jag: risken att till slut stå där ”som ett fån” (Jer 17:11) Då är det mindre genant att redan här och nu ställa frågor och ta risken att verka vara en idiot, ett fån.
Svenska kyrkan blöder medlemmar, hette det i Sveriges malligaste morgontidning. https://www.dn.se/sverige/svenska-kyrkan-bloder-medlemmar-250-miljoner-kronor-minus-varje-ar/
Något guldkorn från artikeln kan ni i denna slända få: Det finns flera anledningar till att människor lämnar Svenska kyrkan, enligt Cristina Grenholm.
– Ekonomiska skäl är ett men även att man inte tror på Gud och känner att kyrkan inte är meningsfull. Det är beklagligt och jag tycker att det är synd att människor avsäger sig en resurs som kan ge tröst och hopp.
Det är kyrkosekreteraren som talar. Hon är på intet sätt församlingspräst. Hon sitter där hon sitter i Uppsala, Antjeborg eller Modehuset lika. På vilket sätt skulle det vara beklagligt att folk har vett att inte betala för något de inte använder? Den där resursen ”som kan ge tröst och hopp” har de mött utan att kunna ta till sig att kyrkolivet skulle vara just denna resurs. Detta kunde/borde/skulle ses som ett Svenska kyrkans misslyckande. Eller Svenska kyrkans synd. Då är det kanske något helt annat en kyrkosekreterare skulle få ur sig. Hon glömmer förresten den gamla patentförklaringen, den att kv*nn*pr*stm*tst*nd var anledning till utträdena. Det var lögn då och förtigs nu!
Avkristningen har varit medveten i 200 år i vår kulturkrets. Motmedlen taffliga. När professor Ingemar Hedenius drev den fullt rimliga tanken att inte tro på något, som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant, kunde han få besynnerliga teologiska svar. Få klippte till och svarade, att kristen tro är sann i den mening som ”sanning” vanligtvis har. Den berättar vad som faktiskt har hänt, förklarar omsorgsfullt varför samt utmanar/inbjuder folk att vara med i detta sammanhang. Till skillnad från dåtidens mysteriereligioner med Isis och Osiris och vad ni vill, stampar den kristna tron av i den mylla Jesus vandrade i och så trampar den en helig väg till sockenkyrkan där Ordet hörs och Anden på sitt gudomliga sätt skapar tro – för att också låta mig förstå att nattvardens hemlighet är Jesus själv, som kommer till mig.
Jag vet att det varit lite si och så med sanningsanspråket. Dogmerna är ”inte tidlöst giltiga sanningar”, sa biskop Bohlin. Men då är de inte sanna heller och trons ”ja” blir ett betydelselöst ”jaså?” Ett subjektivistiskt sanningsbegrepp leder teologer ut i fromsinthetens stupiditet och blir alltså stupiety.
Jungfrufödelsen? Det är ”varken exegetiskt eller dogmhistoriskt fullt klarlagt med moderna teologiska metoder, vad den läran egentligen innebär i det nytestamentliga och gammalkyrkliga sammanhanget.” Ni märker att jag läser professor Ragnar Bring i Svensk Teologisk Kvartalskrift 1/1940, De kristna tankarnas sanningsvärde i olika kultursituationer. ”Innan detta är klarlagt exegetiskt och dogmhistoriskt torde det vara för tidigt att upptaga frågan om dess möjliga sanningsvärde i nuvarande kultursammanhang (aa s 44). För tidigt? Nå, det har väl så här 83 år senare inte gjorts ännu?
Herrens död och uppståndelse? ”De framstå ej som blott historiska händelser utan få en annan betydelse.” Men hur var det faktiskt? Har Paulus rätt eller fel? Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. (1 Kor 15:14) Något tredje gives icke! Paulus markerar själva meningslösheten i en tro på något som inte inträffat. (1 Kor 15:17) Jag kunde inte säga detta bättre själv.
Biskopen och missionsvetaren Stephen Neill såg vilket problem urbanisationen var. ”We have lost the village people”. Det var just vad biskop Bo Giertz klargjorde i tre prästmötesberättelser. Biskopen Neill, som varit I Indien många år, kom tillbaka till England 1975/76. Han såg förändringarna som inträffat. ”It seemed to me that the Church of England hade become simply the ghetto of the upper-middle class”. Jag tror inte ett ens att detta längre kan sägas, inte I Englad, inte I Sverige. Ghettot befolkas av andra.
”All hands to the pump”, ropar biskop Stephen och ställer frågan: ”Can Christian theology be taught today otherwise than it was in the early church, in ceaseless dialogue with the non-Christian world which surrounds us?” (Neill, The Church of England: has it a Future I Kilmester, ed, When will Ye Be Wise ?, Blond&Briggs, London 1983)
Men är det inte något annat som nu utsägs, något som låter som men inte är dialog eftersom den inte har någon samtalspartner att ta på allvar. Jag kollar Svenska kyrkans besked på Facebook: ”Du är oändligt värdefull. Du behöver inte bli nån annan än den du är. Du behöver inte backa. Gud älskar dig. Glöm aldrig det.” Den som hör denna kärringatröst gör nog klokt i att backa. Jesus sa väl något annat? ”Tiden är inne,Guds rike är nära. Omvänd er och tro evangelium.” (Mk 1:15)
En seriös Kyrka fattar fastetidens kallelse, röjer ut en del bråte och ropar: All hands to the pump! Fastetiden är tiden då vi behöver backa för att se bättre och bli något mer än vad vi just nu förminskats till och inte ens låt oss bli skrämda av svåra upplevelser.
Ångest skall föda det hopp som oss gläder,
plåga skall vändas i hälsa och bot,
armodet skrudas i rikaste kläder,
svagheten resas på fastaste fot.
Ondskan skall stå
fängslad i vrå.
Detta allena kan himlen förmå.
1937 års psalmbok nr 365:5 – och denna version är mindre psykologiserande än versionen i nuvarande psalmbok. Sv ps 269:5. Jämför gärna och fundera över skillnaderna.