Är det inte tid att börja använda ordet urbota igen? Urbota var i äldre svensk lag ett brott som inte kunde sonas med böter. Brottet ledde till fredlöshet eller dödsstraff. Till urbota brott hörde vissa former av mord och dråp – i kyrkan, på egen hustru, på barn, på sovande, eller på en man som uträttade sina naturbehov. Det sista är tankeväckande. När något är urbota dumt är det alltså kvalificerat korkat och bortom det mesta. Min enkla tanke är att ordet urbota fyller en viktig funktion när kyrkliga omständigheter ska analyseras. Mycket blir i all enkelhet urbota dumt. I varje fall om man tänker efter.
Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Mikael Mogren konstaterade med tacksamhet att Svenska kyrkan sedan många år tillbaka bejakar samkönad kärlek och sedan femton år (2023 minus 2009 blir i biskopshusen 15?) med glädje viger par av samma kön. ”Kärlek är kärlek”, skriver de. https://www.expressen.se/debatt/malet-ar-att-alla-praster–viger-samkonade-par/
Nu vet denna tristess av biskopar att det ”fortfarande” (DS!) finns ”en del präster som av samvetsskäl känner sig förhindrade….”. Nu är alltså det hela förlagt till känslans plan med den underförstådda meningen att detta gäller tills biskopsmötets målbild förverkligats och de gamla pensionerats bort – eller köpts ut. Nya vigs inte. Att samvete skulle ha med Gud att göra, dvs veta något tillsammans med Herren själv, är ett perspektiv som inte ska aktualiseras, lika lite som att en hoper biskopar dåförtiden inte ville ha en ordning för enkönad vigsel.
Men tristessen vill inte, som de uppmanats, starta ett nytt samfund. De förstår inte varför de skulle – för Svenska kyrkan är ”bibliskt förankrad och i evangelisk-luthersk tradition rotad”. Denna kyrka, och nu kommer det, ”utgörs och bärs av flera miljoner svenskar som i vår olikhet och mångfald är vackra och oändligt älskade av Gud.” Låt mig säga ett. Biskop J.A. Eklund hade trots allt inte resonerat så. Han hade tänkt att tron bär Kyrkan och att Kyrkan är mer än ett projekt som flera miljoner svenskar bär. Men vi får vara tacksamma för denna inblick i den tankevärld som är tristessen Dalevis, Holmbergs och Mogrens. De tänker så. De föreställer sig den kyrkliga verkligheten så. Naturligtvis är detta urbota dumt. Bra att vi har ett begrepp för själva situationen. Även präster och profeter irrar omkring i landet, rådlösa. (Jer 14:18) Så vad händer med ett folk som inte vill lyssna? Det ger profeten Jeremia också besked om. Jer 12:17 Det sägs mer som inte mist sin aktualitet. Jer 14:11-16.
Professor Stefan Arvidsson, som ville slå till mot antiintellektualismen, får svar av Modéus I. Han, Modéus I alltså, ”som arbetar nära människor”, ser att de ”inte känner igen sig i de intellektualistiska beskrivningarna av tron.” https://www.dn.se/kultur/martin-modeus-allt-ska-inte-stamplas-som-religion/ Nej, vem gör det? Men intelligenta utläggningar kan vi gilla och känna igen oss i. Det är dock inte var dag vi får oss sådan stimulantia till livs.
Torftighet i förkunnelsen är nog ett större problem än det som för Modéus I gäller som ”intellektualistiska beskrivningar av tron”. Vi docenter, som kanske aldrig arbetat nära människorna, har dock varsnat, att somligt som handlat om tron, den som vet vad den tror, har lockat till – tro. Så med krogpredikningarna som för länge sedan hölls i Kalmar. Den gamla diakonissan sa om det som hände: ”Krogens dörrar var mer öppna än kyrkdörrarna, men de som varit på krogen förstod att de också kunde prova att öppna kyrkdörren…”
Maria Södling, en annan i Modehuset i Uppsala anställd, beskriver hur kyrkorna fylls ”av medborgare som fortfarande sjunger psalmerna utantill.” Hon ser dock att ”kristen tro ses mer som en intellektuell eller moralisk checklista än som ett sätt att leva.” https://www.dn.se/kultur/maria-sodling-kristen-tro-behover-inte-definieras-som-sarart-och-grans/
Det något tjatiga om gränser behöver vi nog fördjupa oss i. Den som läser Apostlagärningarna eller brevet till Kyrkan i Rom ser i första hand inte att de kristna drar upp några gränser. Gränserna dras upp mot de kristna, de som hamnar i domstol, misshandlas, deplattformeras, avrättas. I Södlings värld – med utsikt från en kontorsenhet i Modehuset, Uppsala – syns däremot olika traditioner som har ”en gemensam idé om att kristen tro drar gränser och att kristna utgör en exklusiv och egenartad gemenskap.” Hur eller hur är väl detta egentligen apostolisk undervisning om ett folk med uppgift att leva som himlaljus i världen, som den gamla översättningen fick till det? (Fil 2:15) Bland hedningarna ska de kristna uppföra sig väl (1 Pt 2:12) Denna exklusiva och egenartade gemenskap finns till för att världen ska leva. Detta är vad den ställföreträdande och livsuppehållande gemenskapen ägnar sig åt. Ska saken verkligen beskrivas så som Södling, med kyrkliga lönemedel försedd, gör?
Nu är Maria Södling teologie doktor och placerad på Svenska kyrkans enhet för forskning och analys. Det gör hennes analys än mer intressant: ”Från 1940-talet växte sig den högkyrkliga rörelsen stark i Svenska kyrkan med ett fokus på hierarki, prästämbete och liturgi.”
Den kritiske läsarkonsumenten noterar att dr Södling inte bryr sig om att definiera. ”Högkyrklig” är i svensk kontext en glosa, inget annat. ”Hierarki” är ett fult ord. ”Prästämbete” och ”liturgi” inte stort bättre.
Nu handlade saken egentligen om ”kyrklig förnyelse”, namnet på Gunnar Rosendals programskrift. Denna förnyelse bars ut i kyrkolivet inte minst, som Jonas Jonson pekar i boken om John Cullberg, av församlingspräster i nybyggda områden, där de fick till kapell i källare och baracker samt kanske småkyrkor därefter. Där återfanns ”högkyrkliga” präster i ett vitalt församlingsliv. De byggde inifrån, som PO Sjögren beskrev programmet i boken Att bygga inifrån. Den tro vi (för jag var en av dem) förkunnade, byggde inte på skillnad. Den byggde på den gamla tanken om närvaro, ”vad själen är i kroppen är de kristna i världen” (Brevet till Diognetos) Församlingen som firar gudstjänst helgar sig för världen och sänds ut till den (Jh 17:18) – alldeles bortsett från att de kristna bär världen in i kyrkorummet (”på gott och ont!”, som den gamle benediktinermunken sa).
Hierarkin handlade om prästämbetet insatt i sammanhang. Prästen är VDM, Guds Ords tjänare, Verbi Divini Minister. Problem med det, dr Södling? Utan prästväckelse ingen kyrkoväckelse. Och liturgi? Första gången ordet ”lekman”, laikos, förekommer i text är i Clemens brev till korinthierna (40:4) Det är i samma brev det beskrivs hur beprövade män ska ta över biskopsämbetet sedan de tidigare biskoparna avsomnat. De ska överta deras tjänst, och tjänst heter på god grekiska leitourgía. Liturgi. Gudstjänst alltså. Gudstjänsten är det gudstjänstfirande folkets tjänst, det folk prästerna i god hierarkisk ordning betjänar.
Vad har detta med Modéus I och hans välkomnande av ”ateister, agnostiker och många andra” (kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och homofober? DS) att göra? Föga. Hans resonemang ”är ett skapelseteologiskt resonemang som kodifierar kyrkans konkreta vardag”, skriver dr Södling. Det leder henne til slutsatsen ”att kristen tro inte behöver definieras som särart, annorlundaskap och gräns”. Säg det till de kristna martyrerna i Nigeria i våra dagar, till de många missionärer som dog i arbetsplatsrelaterat övervåld /en biskop har lärt mig denna definition av martyrer/ eller berätta det för romarrikets domare och bödlar under nästan 300 år. Men så blir det, när en slags Livstro ersätter Kyrkans tro och erfarenhet.
Livstron är alls inte utmanande utan känslostyrd, folklig och lätt att ta till sig både i Ellen Keys tappning och i Deutsche Christens. Ni minns kanske vad Reichsleiter Dr. Christian Kinder (1897-1972) skrev år 1934? Kyrkan måste omfatta alla. Om Kyrkan avsöndrar sig, samlar sig bara de missnöjda, de reaktionära, där. Detta är i högsta grad skapelseteologiskt. (se Gotthard-Briefe 144, s 161) Det hör till överkursen, att Kinder undertecknade uppropet år 1939 om reformationens fortsättning för formandet av en politisk världsåskådning, som till sin art (”artgemässe”) knöt an till det tyska folket i Tredje riket. Alla skulle med!
Förvirringen är inget nytt påfund. Att John Cullberg visste det, kan man förstå. Han var inte någon vän av Livstron, inte heller någon vän av det som är urbota. Urbota dumt och bortom räddning.
