Två vittra docenter utbytte erfarenheter. En hade upptäckt några goda formuleringar i sina egna böcker. Det hade den andre också. I sina! Kommentaren från en docentdotter, som man ändå kunnat tänka var kommen till mogen och besinningsfull ålder, löd: ”När det har gått så långt att man tycker att man måste läsa sina egna gamla texter för att hitta något läsvärt och intressant är det inte bara tragiskt, utan det är även skrattretande, patetiskt och rent ut sagt fasansfullt galet.”
Alltså läser jag annat. Gustaf Wingren till exempel. Jag kan bara se att somligt är just fasansfullt galet men så kunde det få passera och till och med vara den intellektuella basen för de teologiskt motiverade, men i realiteten kyrkopolitiskt betingade besluten. I boken Förnyarna (Artos 2010) anförs den franske filosofen Francois Jullien resonemang att detta agerande mer handlar om standardisering av produktionen och behovet av uniformitet, inget annat, inget mera (se Förnyarna, s 338). ”Ordnung muss sein”, kunde man säga.
Gustaf målar bilden av dörrstängande högkyrkliga präster, laddade med dålig exegetik från universiteten i Uppsala och Lund. Den unga generationen på 1970-talet är dessutom okunnigare än sina kamrater i Europa. Denna växande okunnighet ”är grunden för de reaktionära positioner i kyrkliga frågor som samma generation i stigande grad är benägen att inta. Samma okunnighet utgör säkerligen förklaringen till denna generations bristande intresse för att samtala.” (Tolken som tiger, Gummessons, Falköping 1971, s 97)
Var det verkligen ingen – bortsett från de utpekade – som offentligen kunde säga att detta var en nidbild. Nog talade vi, nog samtalade vi, visst skrev vi både i tryckta och stencilerade tidskrifter och totade ihop böcker dessutom, sedermera avhandlingar.
Detta sagt kunde Gustaf erkänna att det fanns en sviken generation högkyrkliga präster i församlingarna som ”på sitt sätt har rätt. På grundval av den exegetiska undervisning de såsom studenter fick har de rätt. Är den nu pågående kristna gudstjänsten en variant av judisk gudstjänst, då är det helt klart att en kvinna icke kan förrätta den.” (Tolken, s 126). Gustaf har definierat de reaktionära. De har rätt men naturligtvis fel. Nog vore detta värt att samtala mera om.
Eftersom professor Axel Gyllenkrok har ett teologiskt program som inte ”vetenskapligt medger möjligheten av någon som helst argumentation från bibelordet contra urspårade kyrkliga fenomen, trivs reaktionärer förträffligt under hans kateder. Det är precis detta dragfria, tillbommade kyrkliga rum de vill ha.” (Tolken, s 127) Är detta verkligen sant? Det tror jag helt enkelt inte.
Gustaf är klar över att ”på sikt är reaktionära kyrkliga grupper inom kyrkorna farligare för teologins frihet än vad ateistiska kulturskribenter är, främst därför att dessa grupper besitter uthållighet och positivt vill göra något med teologin – göra den livlös, göra den till tom upprepning av traderade formler.” (Tolken, s 144) Ska de högkyrkliga tacka för berömmet eller mest konstatera att det nog nu, en generation senare, är slut på uthålligheten? Men inte har vi upprepat formler, ska det Gustaf fick ur sig verkligen utslungas som en sanning? Då kanske det finns anledning läsa en systematisk teolog från Uppsala? Folke T Olofssons och hans trebandsverk Credo.
Gustaf sätter sitt hopp till pastoralinstituten. Där ska tillförsikt finnas. ”Någon anledning vika sig och retirera inför anlopp från reaktionär kyrkoteologi har de icke.” (Tolken, s 145) Det vore nästan ett brott mot scoutlagen att påminna om den återkommande kritiken mot utbildningen just på pastoralinstituten. Jag uppfattar inte en i breda kyrkliga kretsar spridd insikt om hur välutbildade präster instituten försett kyrkolivet med. Det kanske hade varit välgörande med lite ”reaktionär kyrkoteologi” och lite mer om hantverket att bygga församling, sådant kunnande som de som ledde pastoralinstituten inte varit främst kända för.
Självfallet drar Gustaf en vers om kyrkosplittringens potentiella välsignelse. Om de som grälar om ämbetet ”radikalt bröt upp från varandra” skulle den verkliga enheten bli starkare. (Tolken, s 150, se också s 159). Fast, kan jag undra, vad skulle de finkristna med oss andra att skaffa – givet att Gustaf rätt beskriver oss andra? Det handlar om oss som påstås bli oroliga på grund av en nytestamentlig exegetik som talar! Mycket har oroat mig under årens lopp både i det mänskliga, det kyrkliga och det politiska men sannerligen inte en talträngd nytestamentlig exegetik. Hur är det för er andra? Det skulle vara ett tal som ”oroar reaktionära konfessionalister ända in i deras kyrkliga skrymslen, där de sysslar med sin huvuduppgift, att stänga dörren för andra kristna.” (Tolken, s 172). Huvuduppgift!?
Gustaf ångar på. Han ser ”det växande intellektuella förfallet i den svenska kyrkan” (Tolken, s 174) och nu har ni fått så många citat att ni vet vilka som står för det. Slutsatsen? ”[Frågan] om teologins framtid i Sverige är en fråga som rör folket, en samhällsfråga”. Eller kanske, om vi nu ser vad som hänt, en fråga som inte rör svenska folket i ryggen. Varför skulle den? Folk har vl viktigare saker att ägna sig åt. Hushållsekonomin inte minst. Gängkriminaliteten. Vädret. Klimateriet.
Är det enkla sanningen att Gustaf levde i sin egen idévärld? Somligt såg han rätt. De så kallade socialetikerna ville möta folket på lagens plan, Gustaf på evangeliets. Men det verkar som om Gustafs program inte alls får genomslag nuförtiden. Därtill är kommunikatörernas framställning av Svenska kyrkan alltför anpassad, alltså lagisk och förpackar folkfromheten utan besvär av något evangelium.
Verkar jag echaufferad när jag läser Wingren? Egentligen inte. Jag borde nog – för dummare är jag inte än att jag fattar beskrivningen av min prästtyp och det är verkligen typer det handlar om i Gustafs värld: De ”stänger dörrar i stället för att öppna dem”. (Tolken, s 177) Jag påstår – utan skymten av bevis – att professorn i etik vid Lunds universitet, flerfaldige hedersdoktorn (Kiel, St Andrews, Rostock), presidenten för Societas Ethica därtill kommendören av Nordstjärneorden Gustaf Fredrik Wingren ljuger. Han ljuger inte friskt. Han ljuger sjukt. Det kunde somliga uppfatta som egendomligt i den kyrkliga miljön. Det gör inte jag.
Om jag ändå går framåt genom att gå bakåt och läsa vad som faktiskt skrevs för att försöka förstå, kan jag göra upp med den vanföreställning som hindrar all väsentlig insikt om kyrkliga motsättningar.
Socialetikern Karl-Manfred Olsson ville anknyta till folket genom lagen, Gustaf genom evangeliet. Motsättningen var och är verklig. Karl-Manfreds program vann i praktiken. Det är vad vi ser när gudstjänstlivet och församlingslivet eroderas, men kontaktskapandet (kommunikationen!) blomstrar i en organisation, som är partipolitiskt dominerad och politikerna restlöst kallas ”lekmän”. Den väl utnyttjade motsättningen i ämbetsfrågan var inte den i egentlig mening grundläggande. Den var en effektiv diversionsmanöver. Gustaf såg – men insåg inte vad han deltog i för spel. Som Greta Hofsten sa: ”Gustaf förstår sig inte på politik.” Jag kanske ska skriva mer om detta vid tillfälle.