Jag kan förstås avundas Rachav (Jos 2) för hennes insikter om Guds vilja. Hon gömde spejarna inte för att hon vätt fingret i luften och gjort en bedömnings av stridsvärden utan därför att hon med profetsik insikt visste vad Herren gjort; gett landet till Guds folk. (Jos 2:9). Reaktionerna bland de tidigare inbyggarna är tydligt redovisad: Skräck och missmod. Jag tänker om Svenska kyrkans folk ändå hade vett att vara skräckslaget och inte bara missmodigt! Fast missmodet är välmotiverat.
Ni har kanske inte affärerna Unman och Selling presenta. Fördelen med boksortering är att somligt flyter upp till ytan. Vilhelm Mobergs lila skrift Komplotterna (Bonniers 1956) bland dem.
Moberg skriver: ”1950-talet kommer att gå till eftervärlden som rättsskandalernas skede i vår historia. Snart sagt varje område inom rättsskipning och förvaltning och kulturliv har blivit representerat med sin egen skandal.” (aa s 55) Det är Kejne, Haijby, Lundquist, Helander och Selling. ”Men någon fullständig, befriande utvädring äger aldrig rum i de svenska rättsskandalerna, de ligger där och pyr år efter år som en mossbrand, och sänder upp sin stickande rök, till hälften över och till hälften under jorden. Just som man tror att de har slocknat så slår det upp en ny låga.” (aa s 56)
Min enkla fråga är om inte detta gäller de flesta frågor som innehåller något brännbart. Tystnads- och lögnkultur är vad som gäller. Och lurendrejeriet är vardag. Jag såg nyheten att över 165 000 katter registrerats. ”Jättestort intresse”, kommenterade en avdelningschef på Jordbruksverket. Jag blev, som det heter, konsternerad. Är det inte lag på att katter ska registreras? Jovisst. Kan man då säga att det är ett ”jättestort intresse” att t ex köra nykter i trafiken? Det vore väl ett egendomligt uttalande? Men det där jättestora intresset utlöste en min så kallad läsarreaktion: Driver dom med mig?
Det är en reaktion som skapar en reaktionär. Det betyder inte konservativ eller mossig, det betyder en som går till motattack mot woke-aktivister av skilda slag. Det var många år sedan jag insåg att en hoper, som betraktar sig som ”vänster”, har det gemensamt, att de inte läst Marx eller Engels eller ens Chomsky eller Therborn. De var ”vänster” på en känsla, inte vänster med förnuft. Nu är de den hop som har Björn Wiman på Dagens Nyheter som intellektuell banérförare. Då vet de tryggt vad de ska tycka, tänka och hur de ska tala. Det blir oftast storslaget och inte så lite aktivistiskt.
Ni tror att jag med aktivism avser påståenden som att Svenska kyrkan spelar en stor roll för klimatomställningen som lokal härd för samtal och strategier, det Stefan Edman skrev i Torsdagsdepressionens ledare förra veckan. Kanske. Men man blir mest trött. https://www.kyrkanstidning.se/ledare/gastledare-kyrkan-en-hard-omstallningen-av-sverige
Nu var det inte ledaren jag tänkte på utan hållningen när den konkretiseras som en fråga om E22 söder om Oskarshamn. Budskapet från klimataktionens talespersoner är att det inte finns några tungt vägande skäl att bygga en ny stor väg eftersom vi behöver mindre trafik och mindre behov av transporter. Detta finner ni kanske ointressant och inte mig emot, om det inte vore för att frågan om skog och skogsbruk kom in:
”Skogen måste, om vi vill överleva som civilisation på sikt, ses som i första hand kolsänka, i andra hand som hem för en stor del av våra medvarelser på planeten, och bara i tredje hand som råvaru- och inkomstkälla. Det skulle revolutionera hur vi behandlade vår skog, och i ett slag helt omöjliggöra kalhyggesbruket.” Så bibliskt som jag tänker om skapelsen, tvekar jag inför konsekvenserna. Vi är satta att bruka och förvalta. Skogsbruk skulle i all rimlig och egentlig mening upphöra. Kalhyggen? Det finns stora arealer som bör kalhuggas eftersom skogen vuxit färdigt. Den planterades på 1960-talet. Nyplanteringen kan kanske skötas lite klokare nu än då, men icke desto mindre! Vad vet jag om detta? Jag har just under 1960-talet sett ruttnande skog och den ruttnade för att de åldrade hemmansägarna inte orkade ge sig ut och såga längre.
Komminister Sofia Fogelström Ekelund har undertecknat inlägget. Hon uppbär kyrklig lön, men tycks inte införstådd med att prästlönetillgångarna är skog. Det är inte bara bibliskt utan allmänt klokt att bruka det Skaparen ger. Abusus non tollit usum, som det heter i vår Kyrkas bekännelse. Missbruket upphäver inte det rätta bruket. Lägg detta på minnet – inte bara när ni dricker snaps utan när ni funderar över vad som är rätt bruk i många sammanhang. Och tills motsatsen bevisats, menar jag att det kyrkliga skogsbruket visat sig vara ansvarigt på längden och bredden.
Är inte förresten haven de stora kolsänkorna när allt kommer till allt? Skogen då? Vid ett stiftsfullmäktigesammanträde år 2009 redovisades det gröna bokslutet för Växjö stift. Det var 140 ton utsläpp av koldioxid. Jag frågade hur mycket koldioxid stiftets skogar binder. 50 000 ton, sa stiftsjägmästaren. Jag fann uppgiften intressant. Hur mycket binder Sveriges skogar egentligen? Man vill nog veta.
Anders Wejryd har drivit på i kyrkornas samtal om sexualitet. Det blir som den kritiskt läsarkonsumentenenkelt fattar som vanligt. Anders har följt med utvecklingen, värderar vad som kan säljas in och kommit fram till att han är emot diskriminering. Det är på sitt sätt vackert, mycket vackert. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/har-drivit-pa-i-kyrkornas-samtal-om-sexualitet
I det ekumeniska har han på ett trovärdigt sätt visat att Svenska kyrkan jobbat ordentligt med frågan. Det är så det ska sägas. Men var det verkligen så det var? Eller är detta ett perspektiv från kyrkokansli, kyrkostyrelse och kyrkomöte, som har föga med församlingslivets frågor att göra?
Hur gick det till i salongerna? Holsten Fagerberg gjorde ett habilt arbete med frågan. Det gjorde han för att undvika äktenskap av det slag som följde år 2009. ”Detta vill jag inte”, sa han mig. Men vad saken för både Hammar och Wejryd gällde, var frågan om det rätta tillfället, alltså frågan när frukten var mogen att plocka. Inget annat. Folkkyrkor kan, som ni vet, inte stå emot och det kyrkliga ledarskapet består i – närmre besett – konsten att sminka en gris.
Har jag då något emot att det ska skapas ”en trygg plats för att diskutera frågor som är känsliga för många kyrkor”? Nja, diskutera och diskutera. Skökan Rachav startade inte en diskussionsklubb, hon hade fattat vad Herren ville och det är väl detta som är Kyrkans särskilda? Men jag har alls inget emot ”Coversations on the Pilgrim Way” som hållning. Ämbetsfrågan kan vi ta då. Hanteringen av de refraktära? Förklaringen till varför det går Svenska kyrkan så illa? Jag konverserar gärna, men är frågeställningar som dessa konversabla?
Wejryd har bytt inställning, får vi veta. Jag är inte säker på att detta besked ska räknas till kategorin ”nyhetsförmedling”.
Torsdagsdepressionen frontade med statsministerfruns (54 år) prästvigning på söndag. Dalman har valt sida. Folket får fortsatt slita med sina el-räkningar. Och det kyrkliga livet ska nu solbrännas i statsmaktsglans. Statsministerfrun blir pastorsadjunkt och statsministern ska väl kallas till stiftets prästfrusamlingar. När pastorsadjunkten går hem till nybliven änka eller till barnfamiljen för dopsamtal, följer väktarna med då?
Missiv till domkyrkoförsamlingen, noterar vi. Inte ut på bystan eller ens ut i stiftets problemområde typ Vivalla i Örebro. Jag kunde varit polemisk, men mest tycker jag synd om Birgitta Ed, en utnyttjad kvinna. Dalman borde skyddat henne bättre mot media. Vill ni förstå Strängnäs bättre kan ni läsa Berit Spongs roman Sjövinkel. (Norstedt,1949).
Det är så sant som det sägs om Sjövinkel: ”Inte mycket kan hållas fördolt. Inte mycket, men ibland tillräckligt.” Gå till sockenbiblioteket och beställ fram boken!
