Nog har vi något att se fram emot när Festschriften till Antje ska levereras. Men i denna väntan finns det festliga Schriften att läsa. Det är dock inte mitt fel.
Jag lade mig på mitt läger med ett par utplockade böcker och en katt på bröstet för att nöjesläsa. Först tidskriften Vår Lösen 1952-1953, inbundna. Sedan kompletterade jag med John Cullbergs essayer Människans väg, SKDB Stockholm 1953. Då har jag fått mig några rejäla doser med biskopsord. Biskop Cullberg i Västerås var religionsfilosof med rötter ner i kyrkligt fromhetsliv i Halland. I Vår Lösen möter Elis Malmeström. J.A. Eklund, Nathan Söderblom och Helge Ljungberg, reflekterade och reflekterande personer. Vi går till läggen, sålunda, för att skaffa oss perspektiv på hur det var när min läsning främst var vad lekskolefröken läste för oss och vad som lästes på kvällen innan aftonbönen. Det är sålunda inte mitt fel att insikten slår mig med en släggas kraft: det är skillnad på vad biskopar skrev för 70 år sedan och vad de kan få ur sig nu. Till läsningen hörde nämligen några artiklar Modéus II.
Först var det ett upprop för diakonala insatser. Jag skulle ge av det jag har. Stadsmissionen till exempel, fick jag veta. Hur kom jag in i handlingen? I Kalmar tar Stadsmissionen ansvar för Pride-andet. Vi, som inte är helt anständiga och därför inser vad vi ska betala till, drar öronen åt oss. Tror jag. Men ansatsen har jag prisat tidigare: ”Vi har klarat det förut och ska klara det igen.” Man tanken att diakonerna ska klara det socialtjänsten inte går i land med, utmanar min tanke. Kan det verkligen vara så? Eller är det i stället så, att mången i den kyrkliga personalen gärna solar sig i glansen av att vara behövda och pytsar ut pengar, som allra mest blir till givarens glädje. Diakonens alltså. Det låter kanske inte bara som Povel Ramels sång, den Martin Ljung sjöng. Man kan fundera över om Modéus II lyssnat sig till eufori med hjälp av Mikael Wiehes och Hoola Bandoolas Rocksamba. ”Vi klarar det”. Intellektuellt stimulerad kan jag inte uppfatta att jag blivit av dessa appeller, dock.
Därefter följde ett frontalangrepp i Expressen (27/10) på regeringen med regeringsunderlag. Bärande delar av Tidö-avtalet ligger utanför en kristen idétradition, fick vi veta. ”Ett valresultat ska alltid respekteras. Demokratin är något av det mest värdefulla vi har. Samtidigt formas den av en öppen och allsidig debatt.” Men är inte biskopssysslan en annan än debattörens? Ska inte biskopen tala med den auktoritet som följer med vigningen? Mössan, som biskopen bär, är ju formad efter Den Helige Andes eldslågor. Så vad har Anden att säga om Tidö-avtalet. Om Modéus II vet, är det inte läge för debatt utan varning och förmaning. Vill Modéus II debattera – så visst. Då måste nog sakargumenteringen övertyga. Solidaritet är en komplex angelägenhet – politisk om man så vill och jag vill inte ge politiker fri tillgång till min plånbok. Inte biskopar heller. Själva komplexiteten att kärlek och omtanke ersätts av penningutbetalning är en komplexitet biskopar borde hantera. Tycker jag.
Modéus II gav sig på att slå bibelord i huvet på Tidö-avtalets tillskyndare. Tänk om de kristliga i stället kunde argumentera intelligent och konstruktivt? Jag återfaller till insikterna från gymnasiet; de kristna gymnasisterna var inte de vassaste. De satt i andaktsrummet och från denna källarlokal skulle Verkligheten beskrivas. Det blev sisådär. Men de kristliga ställde upp med en kandidat till elevrådsordförande, de liksom de konservativa. Röda Hanens kandidat fick ihop 2/3 av rösterna. Banan sopad. På den tiden kunde gymnasister begripa somligt om yttrandefrihet, friheter i stort, krigen och orättvisorna i världen. På den tiden var lärarkollegiet en inskränkt hoper borgare i stadens liv. Jag säger inte mer. Det är i denna stad Modéus II utför sin gärning. Det heter så. Biskopsgärning!
Modéus II passar på. Det drar mot allhelgonatid och då blir det mycket att betänka, förstår vi. Fromheten är den romerska, memento mori, ”kom ihåg att du är dödlig”. Kyrkan blir ”ett sammanhang som finns för att vi ska växa och bli hela”. ”[U]råldriga böner att stava på fast man kanske inte tror”.
Jag minns den goda historien om adjunkten som frågade prosten hur länge prästen ska be vid altaret inför gudstjänsten. ”Räkna till fem. Det finns de som räknar till tio, men det tycker jag är hyckleri.” Själva oförmågan att bjuda in till bön, noterar jag. Ibland måste en präst behandla människor som om de var lite frommare än de är, för att de verkligen ska bli lite frommare. Handlar det om död och liv kanske Jesus skulle nämnas också? Det var ändå han som dödade Döden och vill dra oss in i Livet.
Modéus II talar om kyrkorum ”där det är så högt i tak och tro, tankar, tvivel och tårar får flyga fritt”. Tanken på fritt flygande tårar tog mig. Ska jag ha regnkappa på eller paraply i kyrkbänken framöver? Ska det delas ut skyddskläder i fortsättningen för ett besök i ett rum där tårar får flyga fritt? Är det inte lite lätt problematiskt med dessa fritt flygande kroppsvätskor? Eller är det de fritt flygande metaforerna som blir besvärande?
Dessförinnan har Modéus II fått till det på ett kyrkopolitiskt utmanande sätt. Kyrkan är ett sammanhang: ”Inte för att ge tvärsäkra svar, inte för att moralisera, inte för att tala om hur vi egentligen borde tänka.”
Nu bråkar vi inte om att det väl var just detta Modéus II gjorde i Expressen. Vi bråkar inte heller om det där med att Kyrkan faktiskt har tvärsäkra svar. Jesus är Kristus. Tvärsäkert! Det är, som det numera heter, detta som är ”själva grejen”. Det omtumlande är insikten att Modéus II inte längre vill tala om hur vi borde tänka i ämbetsfrågan och frågan om hbtqi+. Efter detta frihetens evangelium måste en del regleringar bort från kyrkolivet, feltänk kan inte vara prästvigningningshinder eller argument för att hindra en prästs utvecklingsmöjligheter, prästens möjligheter att ”gå vidare”, som det heter, och göra insatser i kyrkolivet. Efter detta är de kyrkopolitiskt betingade inlåsningarna bara historia.
Jag har alltid anat att reformer på så bräcklig grund som de statliga om kv*nnl*g* pr*st*r och enkönade vigslar inte kan bestå i längden. Nu är det alltså slut på moraliserandet och besked hur vi egentligen borde tänka. Tack, av hjärtat känt: tack. ”Inte för att ge tvärsäkra svar, inte för att moralisera, inte för att tala om hur vi egentligen borde tänka” är så bra att saken borde broderas på stramalj och sättas upp på väggen.
Då slår otron och oron till mitt i min glädje. Tänk om orden inte betyder vad de betyder utan något annat? Men det kan knappast vara möjligt? Jag måste väl få tänka fritt ihop med Frälsaren och hans följe av profeter, apostlar, evangelister och alla heliga? Det är väl detta Modéus II vill ha sagt? Eller, otroshjärtan ger mig ingen ro, trollar han bara med truten? Hur borde jag nu tänka? Egentligen! Betyder orden något eller ljuder de bara?
Jag får väl fortsätta läsa lägg från 1950-talet… Och vänta på Festschriften!