I går fick jag mycket läst, tyckte jag. I dag kom Thomas a Kempis med en näsvishet: ”på domens dag blir du inte tillfrågad om vad du läst utan om vad du gjort”. Säg den läsglädje som varar beständigt! Annars var det förstås klimatet hela gårdagen. Någon hade stulit Greta Thunbergs barndom, det funderade jag över. Mina barnbarns barndom har nämligen ingen stulit ifrån dem och till dem sätter jag mitt hopp när det gäller klimatet (eller i varje fall miljön) och en hel del annat. Varför i allsindar ska vi inte anförtro viktiga problem åt våra barnbarn? Förklara det den som kan. Släkten följa släkten gång och de nya släktena ska – som alla människor släktena igenom – vara problemlösare och förvaltare. Det är just detta ansvar som kännetecknar det mänskliga.
Modéus II begår sig i dagens Östra Småland/Nyhterna med en bön för klimatet. Det är mönstret ”tack, hjälp, förlåt” som går igen. Vi ber om förlåtelse, när vi ”glömmer att göra vår del”, och så ber vi att Gud ska ta hand om ”vår ängslan och bävan, för barnens framtid på jorden och stilla vår oro och rädsla”. Han ber att Gud (ospecificerat så…) ska ”sporra till kamp som gör skillnad och hjälp oss tro på din framtid”. Jag blev osäker om min oro och ängslan var allmän eller gällde just barnens framtid på jorden, fast när vi ber lätt oklart tror jag att Anden vet hur det ska bli rätt. Men hur är det med framtiden? Bibelläsning tarvas!
Jag läser Uppenbarelseboken för att sätta in klimatnödläget i ett sammanhang. Jag kunde läst det där om att jorden slits ut som en klädnad (Ps 102:27), men jag var ute efter det som tycks värre. Om detta hör jag ingen utläggning av ärkebiskop eller biskop. Vi tar sigillen, inseglen.
Det andra sigillet bryts och den eldröda hästen får rätt att ta freden från jorden.
Det fjärde sigillet bryts och den gulbleka hästen får makt över en fjärdedel av jorden, till att döda med svärd och med svält och med pest och med vilda djur på jorden.
Det sjätte inseglet bryts och solen blir svart som en tagelsäck och månen röd som blod och alla berg och öar flyttas från sina platser. Detta är vredesdagen – och vem kan då bestå? Johannes kompletterar framställningen med ett rejält avsnitt om frälsningen och det kan behövas när jordens kungar och alla de mäktiga herrarna springer undan och gömmer sig. De i vita kläder ska Lammet leda till livets vattenkällor.
Det sjunde inseglet bryts och då blir det alldeles tyst ”i kanske en halv timme”. Röken stiger med de heligas böner, men eld från det himmelska altaret kastas ner på jorden med betydande konsekvenser: åska och dån och blixtar och jordbävning.
Det fortsätter med sju basuner. Vi tar dem också, en efter en.
Basun I: En tredjedel av jorden bränns av, träd och grönt gräs.
Basun II: En tredjedel av havet blir blod, och en tredjedel av alla levande väsen i havet dog och en tredjedel av alla fartyg gick under.
Basun III: En tredjedel av alla vattendrag blir till malört och många människor dör.
Basun IV: En tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna förmörkas och dagen mister en tredjedel av sitt ljus och natten likaså.
Nu ropar ängeln: Ve, ve , ve över jordens invånare.
Basun V: En stjärna som fallit från himlen får öppna avgrundens brunn. Det är den tid när människorna kommer att söka döden, ”men döden skall fly ifrån dem”. Skorpionerna får skada människorna i fem månader.
Basun VI: De fyra änglarna släpps lösa och får döda en tredjedel av människorna genom elden, röken och svavlet som kommer ur hästarnas mun. De som överlevde detta omvände sig lik förbannat inte.
Basun VII: Herraväldet är Herrens och hans smordes.
När det ska proklameras klimatnödläge kunde man tänka sig, att det kyrkliga ansvarstagandet borde innebära mer apokalyptik utifrån en hållning, som säger något om Frälsaren som är Herden och bryr sig om oss som är döpta. Att tro på Guds framtid är väl i högsta grad att tänka just det vi läser i Uppenbarelseboken, tänker jag. Tänker Modéus II så, när han ber om hjälp åt oss att tro på ”din framtid”? Eller är hans perspektiv noga besett begränsat, styrt mer av vad som kan/får sägas i vår tid än av vad som måste sägas?
Vad jag frågar är det enkla: hur är det att vara kristen till skillnad från hedning när klimatnödläge proklameras? Finns det ett annorlunda kristet hopp? Vilket i så fall? Är perspektiven andra? Och vilka konsekvenser i det vardagliga, i väntan (om ni förstår hur jag menar) får detta? Jag anförde förresten Uppbarelseboken kap 6-12.
De unga som vill skrämmas får mig för övrigt att tänka på häxprocesserna. Alla i socknen gick på det och alla i grannsocknarna och i riket. Det var som när de höga herrarna fick sig en utskällning vid klimatkonferensen i går och tacksamt applåderade. De kan inte vara riktigt kloka. Lika lite nu som då. Häxbränneriet var hållning fram till dess att en präst och en läkare sa ifrån. Massa damnationis är inte att leka med. Inte blev det bättre när Dr Goebbels kunde styra massmedierna och alls inte bättre i vår tid, när massmedierna tagit plats som ljud och bild och nät i våra hem. Nu är det lätt att domptera människor. Det behöver man inte vara vare sig eskatologiskt eller apokalyptiskt anlagd för att förstå. Men om detta säger vår kyrkliga överhet föga. Hur kommer sig detta? Är detta det egentliga nödläget?