Det får bli en bokslända för det är, som ni vet, ingen ände på det myckna bokskrivandet. (Pred 12:12) Fast det gäller inte mitt bokprojekt, som jag får många frågor om, men det har gått i stå. Ska jag verkligen förstöra en sommar med bokskrivande och få ihop de memoarer, som ger sådana inblickar att ingen vill blicka in i eländet? Kyrkoherdeval i Kalmar? Hets mot mig personligen, eftersom jag var och är kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Folk vill ogärna skilja på sak och person, allra minst som jag kan anklagas för något jag i all min mänskliga svaghet dock icke är. Det var inte i mitt intresse saken skulle gälla kvinnofrågan och inte frågan om Kyrkans av Herren anförtrodda herdeämbete. I kvinnofrågan skulle jag förstås gå fri – om man inte konstruerade sig en myling som skulle bära det stolta namnet ”Dag Sandahl” och enkelt kunde bespottas. Det var just denna orimlighet de fixade. Ingen trädde egentligen fram för att korrigera vanföreställningen, fast många i det kyrkliga visste. Och höll tyst.
Jag kanske ska skriva de ocensurerade memoarerna likväl och skriva ut namn, namn och åter namn? Men då skulle jag avfärdas som ”bitter”. Det borde ändå skrämma några att jag en gång i forntiden kunde konstatera att ingen i biskopsmötet – bortsett från Christina Odenberg – gått i en högmässa ledd av en kv*nnl*g pr*st så tidigt som jag, allhelgona 1965. Det var efter denna högmässa jag ville läsa på och försvara reformen, som riksdagen beslutet om år 1958 fast kyrkomötet avvisat den år 1957. Mitt grundläggande problem var att jag kunde se det kyrkopolitiska fusket. Det kan jag fortfarande.
Nu ser jag också att det finns två sorters motståndare. 1. De som ser att prästämbetet inte kan överlämnas till kvinnor, den ontologiska hållningen. Hard core om ni vill – men en teologiskt/intellektuellt anständig hållning. 2. Den som ser att saken är olämplig. Där har ni de två moståndshållningarna: omöjlig eller olämplig. De senare kan man om de ä’r präster få att anpassa sig med utsikter till roligare och mer personligt utvecklande arbetsuppgifter – för att inte tala om pekuniära fördelar, Men det senare talar medelklassen inte om! Det är i de som sett ämbetsreformen som ”olämplig” de nya samarbetsmännen finns, men de är likväl kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, tro inget annat. Efter år1945 fanns egentligen inga gamla nazister i Tyskland, som ni vet… Ni fattar! De gömde sig och anpassade sig till de nya villkoren. Om ni frågar präster med vilka argument de övertygades om att det var och är rätt coram Deo med kv*nnl*g* pr*st*r, när denna insikt slog dem och vad de läst för böcker i ämnet, brukar det bli underhållande. De flesta har bara anpassat sig. Det är därför det sitter 20% kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i Ansvarsnämnden för biskopar och 25% bland kyrkoherdar i Växjö stift. Memoarskrivandet kan bli en lukrativ affär för mig. Den som inte vill ha sitt namn nämnt i boken kanske kan skicka 20 000-?
Till de ontologiska motståndarna hörde f Gunnar. Nu kommer andra bandet av hans kyrkokrönika på Artos. Sommaren är räddad och de som gjort böcker av allt detta material kunde i vilken annan kyrkostruktur som helst hedras med kyrkliga utmärkelser och gratifikationer. Nu får de stackarna nöja sig med mina erkännsamma ord, min stilla applåd och några som kvickt beställer den nya boken. Har de inte redan första bandet men införskaffar, också det är hela sommaren räddad. Finns det identifikationsmöjligheter med det kyrkoliv fader Gunnar stod i? För somliga av oss gör det det. Vi var med som söndagsskolbarn mm. Min konfirmationspräst rektor Sven Hultman sammanförde mig med fader Gunnar i Kastlösa den 7 juli 1963. Djupare än så var inte skyttegravarna i Svenska kyrkan dåförtiden. Båda dessa präster, fader Gunnar och farbror Sven, betydde mycket för mig. Sven och jag möttes i en trist högmässa i Uppsala domkyrka, han på väg från kommunion och jag på väg till. Vi omfamnade varandra i gången och den trista högmässan lyftes i insikt att båda blev glada, men gladast blev Herrens Ande, som styrt vårt möte. Detta apropå temat ”bitterhet” och en del annat.
Jag ska inte låtsas att jag inte vet vad f Gunnar skrev i Krönikeböckerna. Jag har läst för många år sedan och nu innan boken gått i tryck. Jag kan vänta lite med att diskutera bokens innehåll så det inte blir som det blev med Torsdagsdepressionen där recensenten, (en präst som är prästson, ni fattar!) skrev om en bok som ännu inte fanns. Jag förblir i föreställningen att recensenten då alls inte läst boken, för den fanns ju inte! Kan han ha läst den antagligen omfattande och djuplodande liberalteologiska boken Sju kristna dissidenter nu? Förlaget Proprius ville inte skicka ett recensionsex till Dagsländorna i varje fall. ”Vi vill inte samarbeta med dig”, sa förlagschefen. Vem trodde att recensionsverksamhet skulle vara samarbete med förlaget? Den verksamheten är samarbete med läsarna. Jag nämner inte förlagschefens namn. Skicka 20 000:-!
Jag tänkte att det kunde vara intressant att läsa om hur de sista hedningarna i romarriket hade det och håller på med Edward J. Watts bok The Final Pagan Generation. Rome’s Unexpected Path to Christianity (University of Californa Press, Classical Hertage 53). Peter Brown är General Editor.
I går kom jag till avsnittet om kejsar Julianus Avfällingen (331-363). Han var kejsare 2 1/2 år med start år 361. Han hade fått en kristen uppfostran och så blev han öppet anti-kristen. Det slog mig att hans metoder för att gynna den gamla hedendomen är just de metoder Plussen i Svenska kyrkan vill vidta i frågan om prästkandidater, som tror på det gamla kristna sättet. Då nämner jag inte ämbetsfrågan. Metoden som Julianus Avfällingen praktiserar är den lilla finessen, att den som ville vara lärare (men det är ingen mänsklig rätttighet att bli lärare…) skulle omfatta den gamla hedendomens korrekta idéer som nu var det nya (aa s 114 med not 61). Jag har inte kommit längre i framställningen, men på mig verkar det som om Julianus Avfällingen inte fick rätt. Varför ska de svenska Plusen få testa metoden igen? Är de inte informerade om att den gamla hedendomen trots allt gick under – om än inte utan betydande motstånd?
Jag ska läsa vidare.
