De Pluss som nu samlade sig till ett förtydligande hade uppenbarligen en vilsam, vederkvickande vecka tillsammans. På Instagram nåddes jag av informationen: ”Biskopsmötet har haft studievecka, med ömsom föredrag, diskussioner, samordning, bön och god gemenskap. Och i härligt vårväder.” Plusset i Härnösand gav oss sanningen rakt i nyllet: ”Biskopar hinner sällan vare sig tänka eller samtala till punkt, och den här veckan är välgörande”. Tydliggörande tydligen också? För till allt kom detta att det måste ”tydliggöras”. Anna Cöster är biskopsmötets sekreterare har jag förstått. På henne föll väl att fabricera uttalandet? Att jag då tänkte på hennes fader, min gamle vän Henry Cöster, må inte förtänkas mig. Det var han som sa: ”Ge mig en mening och jag ska försvara den.” Denna i grunden nihilistiska hållning tänkte somliga av oss förklarade Henrys positionsförflyttningar. Och nu är det Anna som får en mening att försvara. Då blir det som det blir och går det som det går.
Jag fattar inte varför jag på nätet inte kommer åt anförandena i de sk kyrkomötena 2005 och 2009. Är de av lika oklara som självklara skäl bortplockade? Vilka klokskaper respektive kloakskaper utsades? Kanske är det ofint att påpeka att Läronämnden år 1994, när Olle Wingborg motionerat om välsignelseakt, avvisade tanken. Å andra sidan, år 1997, tyckte Läronämnden att saken skulle utredas…
I frågan år 2005 om välsignelseakt för ingånget partnerskap avgav Ekumenikutskottet ett yttrande som gick ut på att det var ”viktigt att också inse de ekumeniska komplikationer som ett beslut… kommer att medföra.” Detta sagt avgav utskottet sin bedömning: ”Sannolikt kommer det aldrig att uppnås en total samsyn kring detta.”
Utskottet var inte enigt. Reservanterna menade att välsignelseakten ”strider mot Guds ord” och då ”bidrar Svenska kyrkan till splittring i förhållande till den sanna Kyrkan, till splittring med andra kristna kyrkor och samfund och ökar splittringen inom sig själv.” (Kyrkomötet 2005, protokoll och bilagor, G 2205:2 bil 3, s 16). Reservanterna var Fredrik Sidenvall och Lennart Svensson.
Fredrik hade också undertecknat Jan-Anders Ekelunds m.fl. motion nr 40. Poängen var att portalparagrafen om vad Svenska kyrkan grundas i, nämligen Guds Ord, ”omöjliggör” ett införande av en välsignelseakt. Nu hette det i kyrkostyrelsens skrivelse att varje präst skulle ha möjlighet att avgöra om han eller hon vill medverka – men också att det skulle vara fullt möjligt att kunna bli vigd till kyrklig tjänst . Motionärerna ställde försiktigt frågan hur länge en sådan ”samvetsklausul” skulle gälla. Och då gällde saken alls inte vigsel…
År 2009 gällde frågan vigseln. I debatten finns en hel del godsaker att ta till sig. Inget av Plussen i dag var med då väl? Så mycket roligare att citera biskoparna m/09. Jag ska väl påminna om Lördagsintervjun den 10/1 med Anders Wejryd, även om denna intervju skulle kunna uppfattas som lyteskomik. https://www.sverigesradio.se/avsnitt/39987 Kolla 14.58 in i intervjun. Så här förvirrat var det alltså, men det skulle ändras redan på måndagen den 12/1. Så mycket för teologisk medvetenhet, minns det! De alerta märkte ju att ordet ”äktenskap” inte användes i det förslag som skulle läggas fram. Reaktionerna lördag eftermiddag ledde till ett telefonsammanträde med arbetsutskottet måndag morgon och så löstes raskt äktenskapsproblemet! Det är i detaljerna helheten kan bli begriplig.
Det s k kyrkomötet år 2009 då?
Först var det en kort debatt, § 56, om det brev de anglikanska biskoparna Hill och Hind inom ramen för Borgågemenskapen sänt till Sverige. Jag fick vetskap om brevet genom en fråga när jag var i London: ”Dag, have you read our letter?” Jag berättade i det s k kyrkomötet att jag på min bästa skolengelska frågat ”What letter?” Så dök brevet efter förfrågan upp. Det var oklart om Kyrkostyrelsen fått läsa brevet, det tror jag fortfarande inte. Hade ärkebiskopen förmått uppfatta den kritik som fanns i brevet? Efter ett dunkelt politikersvar av Wejryd upprepades frågan, och då kom beskedet, som satt långt inne: ”Det är klart att det ligger kritik i det. (…) Självklart ligger det en kritik i det.” (Kyrkomötet 2009 Anföranden § 56)
Så mycket för de stolta orden om det gedigna arbete som föregått beslutet.
Nu nöjer jag mig med § 66 och biskoparnas insatser.
Tony Guldbrandzén avvisade talet om kyrklig följdsamhet eftersom det skulle betyda att vi följer staten i allt. Hans dotter hade fött barn utan att vara gift men då kunde biskopen ”inget annat än välsigna hennes samliv”. Ingen blir skadad av att homosexuella får ingå äktenskap, inte han och hans fru exempelvis. (Anföranden, s 76)
Antje Jackelén utvecklade inte närmare de teologiska skälen för att öppna äktenskapet för samkönade par. Hon gav oss sex ”S”: Skyddsargumentet, sakramentsargumentet (i luthersk tradition är inte äktenskapet ett sakrament. Inte? DS), skrifttolkningsargumentet, skapelseargumentet, synergiargumentet, samtidsargumentet. Antje landade dock i att vi kan leva med olika uppfattningar i frågan. (Anföranden s 84)
Martin Lind redovisade alla ekumeniska samtal han deltagit i . Frågan hade kokat ner till en fråga om terminologi. ”Kan denna samkönade kärlek också kallas äktenskap?” (Anföranden, s 84)
Hans-Erik Nordin: ”Klarsynt ekumenisk partner ser icke-dialogisk kyrka just i denna fråga.” (Anföranden, s 88)
Esbjörn Hagberg: ”Jag sörjer en kyrka som tydligen vill välja splittringens väg.” (Anföranden, s 89)
Sven Thidevall: ”För att få behålla vigselrätten krävs en motprestation”, alltså ”även samkönade äktenskap”. Men ”Kyrkostyrelsen och utskottet har varit noga med, att vi går in i en situation med flera äktenskapssyner och flera godtagbara handlingsmönster, också det är vi solidariska med.” (Anföranden, s 122). Inget ensartat här inte!
Ragnar Persenius förde ett resonemang om ”problematiken” (hans favorituttryck). Han ville stödja samkönade par som vill leva i kärlek och livslång trohet, men fann att förslaget måste avvisas ”eftersom ett hållbart teologiskt underlag inte redovisas”. (Anföranden, s 110)
Anders Wejryd kom fram till att han inte haft ”tillräckliga teologiska skäl för att ha skilda begrepp och namn på partnerskap och äktenskap”. Men han ville inte krångla till det ”när det inte är en plikt för alla präster att viga”. De som genom beslutet får sin vilja igenom har ett särskilt ansvar att ”värna generositet och hänsynstagande”, sa han också. Därtill: ”Vår kyrka och vårt samhälle måste ha rum för olika åsikter…” (Anföranden, s 106, 107 och 125)
Thomas Söderberg, med ett förflutet som ombudsman för Centerpartiet, kunde både varna för statlig demoni men också mena, att staten kan göra det som är gott ur gudsrikesperspektivet. ”Då handlar det om att kunna se kyrkans uppdrag i Jesu efterföljd…” (Anföranden s 106)
Hans Stiglund tyckte inte att vi hade ”ett tillräckligt läromässigt underlag för att förändra Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse vad gäller äktenskap” och förankringprocessen: ”[E]tt splittrat biskopsmöte och en oenig läronämnd.” (Anföranden s s 115 och 116)
Carl Axel Aurelius menade, att Kyrkan bör avstå från vigseluppdraget. Då kunde det ges oss ”den tid vi behöver för att arbeta med äktenskapssynen. Det har inte skett något arbete med den.” (Anföranden s 89) Inte!
Den stöddige mobbaren Erik Aurelius utlade på sin fula östgötska att det finns bibeltexter som kan anses vara emot homosexuell utlevnad men de handlar inte om ”trofasta samkönade parförhållanden. ”Särskilt inte om det heter äktenskap.” (Anföranden s 96)
Det är säkert ofint att nu återge statistik som visar att lesbiska par har en högre skilsmässofrekvens än både heterosexuella och manliga samkönade par. Omkring 40 procent av kvinnliga samkönade äktenskap avslutas med skilsmässa efter cirka tio år, jämfört med 30 procent för heterosexuella par. Lesbiska par skiljer sig också nästan dubbelt så ofta som manliga samkönade par.
Blir ni imponerade av den teologiska argumentationen eller förfärade över de kyrkopolitiska interiörerna? Jag tror det får bli en slända till, som blottlägger hur politisk nödvändighet ska gälla som seriöst teologiskt arbete. Håll ut!
