”Det är för att jag känner till en smula om mystik, som jag inte har något till övers för mystagoger. Riktiga mystiker döljer inte mysterierna, de avslöjar dem. Det visar fram något i fullt dagsljus, och när man beskådat det förblir det alltjämt ett mysterium. Men mystagogerna höljer in något i mörker och hemlighet, och när man finner det, visar det sig vara platthet.” Fader Brown har klargjort allt och säg inte emot för, jag har läst G K Chestertons Fader Brown och Pilen från himlen,. (Albratross/Norstedts, Stockholm 1950, s 153). Mystikerna kan vi vara för lika mycket som vi är emot mystagogerna. Och om någon definierar sig som ”mystiker” kan vi vara förvissade om att vi har med en mystagog att göra. En kyrkokristen står obskurantismen emot! Kristen tro handlar om uppenbarelsen, det är helt uppenbart! (Mt 10:27)
Vi gick miste om en upplysande läroprocess, det fattar jag. Christer Hugo uppfattade gärningsbeskrivningen som en dom och fattade inte, att beskrivningen var utgångspunkten för ett resonemang och ett avgörande. Vad den processen gått ut på, kan vi kanske ana – men inte veta Vi får se hur det står i protokollet, som snart nog justeras. Lika illa var det när Marie Ellen Jakobsson själv klev av. Om domkapitlet tvingats arbeta med grundfrågorna, den icke-teistiska teologin och feministteologin i någon variant, hade perspektiven vidgats. Alla hade då kunnat se och förstå att i Svenska kyrkan är vi alls inte ett i tron. Några, sådana som jag, hade då kunnat börja ta inte bara i lärofrågorna utan i själva demonologin, frågan om hädare som uppträder i den sista tiden, ”just de som vållar splittring” (Judas v 18-19) Jag tar inte detaljerna för att ingen ska bli ledsen. Men det var alltså en klargörande konflikt vi inte fick. Däremot är det rätt klargörande när Hugo skriver i DN. Han får till det! ”Jag vet vem som förtalade mig. Det var Dag Sandahl, stridbar kvinnoprästmotståndare och konservativ präst.” Inte att jag är docent och rätt fridsam radikal samt straffad för politiska brott! Ånä. Och förtal? Jag skrev till domkapitlet att jag skulle vara intresserad av svaret på frågan om Hugos klartext är förenlig med avlagda prästlöften – och det skulle vara lika intressant vilket svaret än blev. Christer Hugo lever upp till ryktet som mystagog, klokare blir vi inte i sak, men klokare i största allmänhet förstås när vi fattar, att Hugo vill framstå som något han inte är. Intellektuell. https://www.dn.se/kultur/christer-hugo-jag-vagrar-vara-prast-om-det-kravs-att-jag-ska-tro-pa-bibelns-gud/
Splittrade är vi. Kyrklig splittring är inget nytt. Också jag har beskrivit fenomenet i en bok från 1990-talets början. Den hette just Kyrklig splittring (Verbum, Stockholm 1993) och beskrev somlig splittring som kyrkligt normalfall. Fem modeller hur splittring kan hanteras konstruerade jag också. Ointresset var kompakt. Det fanns problem vi inte skulle tala om. Borgarbrackans självklara livshållning – taktisk tystnad – blev lika självklar hållning som borgarfamiljernas vana att dricka kaffe, nu som normalkyrklig umgängelseform i församlingshemmen! Alltså styrde Svenska kyrkan utan vidare – och i all sällskaplighet med sällskaplighetens konversationsvanor – in i splittring och in i det religionsskifte som sades vara omöjligt! Vi fick MTD-religionen, Moralistisk Terapteutisk Deism. Då ställs inga sanningsfrågor. Det sättet att fråga har ersatts av lämplighetsfrågor. Då går det som det går. Steg för steg. En läroprocess hade gjort nytta för den hade kunnat öppna ögonen på många och dragit en gräns mellan Sanningen och Lögnen – utifrån anspråket att Kyrkan betrotts just med Sanningen. Jh 14:6 om ni vill ha någon referens.
Skillnaden mellan kristen tro och MTD-religion är frågan om Sanningen. Finessen är att Kyrkan kan fråga om Sanningen, det kan inte MTD-religionen. MTD-religionen blir yta där kristen tro är innehåll. Eftersom Kyrkans tro har ett innehåll blir ytan inte oviktig. Liturgin vittnar om innehållet. Ser vi inte en MTD-religion med väl så mycket yta? Jo, och vi ser paradoxen, att MTD blir yta utan innehåll. Det som hittas i utklädningslådan ska dölja vad som saknas, det praktfulla dölja den egentliga fattigdomen. Det mystagogiska ska dölja platthet, plattityderna detsamma. Med fader Brown igen: ”Riktiga mystiker döljer inte mysterierna, de avslöjar dem.” Det gör de utan att mysterierna blir enkla självklarheter. De visar fortfarande på djup, går genom port efter port, vilken bild man nu vill använda sig av. Marie Ellen Jakobsson och Christer Hugo hade kunnat göra en insats. Det trodde sig Stockholmsprästen Nils Ignell också om att göra. Det blev inte heller så mycket av den insatsen –intellektuellt sett. Ni kan få historien:
Ernest Renan hade skrivit boken Jeu liv. Den kom på franska år 1863. Bonniers ville ge ut en granskad översättning, det hade kommit en stympad på ett litet förlag i Norrköping redan. Komminister Nils Ignell, Katarina församling i Stockholm, fick uppdraget och boken kom ut häftesvis. Ignell skulle skriva ett förord. Det blev, som alla förstår, ett efterord eftersom boken kom ut häftesvis! Ju mer Ignell läste, desto mer kritisk blev han. När förordet kom, var det Ignells uppgörelse med Renan. Det blev ett liv och ett kiv! Nu var väl Ignell lika bortgjord som många andra, men Renans bok hade bliivt läst också om komminister Ignell inte framställts som garant för boken. Effekten av Renans bok vet vi. Den ”drog icke läsaren till Kristus, huru fascinerande framställningen än var; religiöst blev läsaren i stället färdig med Kristus.” ( Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen, SKDB, Stockholm 1935, s 221)
Det finns ett kristet trosinnehåll och detta innehåll beror av insikten om vem Jesus är, nämligen Kristus. Utan detta innehåll, själva tilliten till en Frälsare, är det inte kristendom vi talar om utan något annat. ”Gudendom” kanske när det är som mest högstämd, men en gudendom utan Gud –men väl ”gud” – är väl inte mycket till gudendom? Det vete Fan vad det skulle kunna vara!
Christer Hugo lurade oss på en läroprocess, men fick publik stöttning av sin fru, Julia Presno Hugo, diakon i, håll i er, i Skarpnäck! https://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-ska-behova-genomlida-en-sadan-behandling/416636 Syster Julia (men är hon ”syster” när moderhusdiakonin är avskaffad?) är bedrövad. Ärendet är nämligen behandlat med sekretess enligt kyrkoordningen. Jo, just så! Öppet alltså. Vad annars skulle det vara. Det personliga hålls inte fram – men väl det offentligt publicerade. Rättsoäkert? Vi har ingen rättssäker ordning i Svenska kyrkan. Allra minst när den som anklagas väljer att hoppa av som präst och kan hindra att anklagelser blir utredda. Jag tror jag är emot detta.
Ska vi gå vidare till Linköpings stift, där domkapitlet illustrerar själva rättssläget? Kyrkoherden i Borensberg fick 3 års prövotid eftersom hon drog in det ”svenskakyrkan e-postkonto” en förtroendevald haft . Det betyder att kyrkoherden brustit i sitt lednings- och tillsynsansvar när den förtroendevalde inte haft samma möjligheter som andra ledamöter av kyrkorådet att fullgöra sina uppgifter. Kyrkoherden har drivit saken. Ja, det hela var tydligen just så sanslöst vi fattar det som!
Domprosten Mattias Bähr deltog inte i beslutet, uppenbarligen därför att han utrett saken. På så vis ska det hela verka rättssäkert. Den utredande och den dömande makten ska hanteras åtskilda. Nu tror jag alla fattar en betydande svaghet i det kyrkliga rättsväsendet. Men kyrkoherden klarar sig från en hoper övriga anmälningar för de återkommande anklagelserna mot kyrkoherden framstår för domkapitlet ”mer som en arbetsledningsfråga än en ämbetsfråga”. Hallå! Är det någon hemma?Kyrkorådet ska inte lägga sig i läroansvaret, men detta förhållande betyder inte att domkapitlet enbart ska ägna sig åt lärofrågor. Kyrkoherdens ämbete kan utredas och domkapitlet kan vidta åtgärder. Det är själva finessen. Att pingstpastorns son i Kalmar, domprosten Bähr inte fattat detta, kan jag förstå. Men Marika Markovits? Är det någon vits att hålla sig med ett Pluss som tänker så snett och inte kan ta sitt ansvar fast det kommit in sexton (16) anmälningar mot kyrkoherden. Eller är det stiftsjuristen, auditör och kkn i Marinen, som inte fattat och därför förlett kleresiet? Inte vet jag. Men fel i tänket är det. Jag läser domkapitlets protokoll från den 7 oktober § 165, S 2024-0979. Det vore inte ointressant att läsa anmälningarna också. Jag menar, min morbror Harry Sandahl, var en gång i tiden (1940-47) kyrkoherde i Kristberg, som nu hör till Borensbergs pastorat.
Går jag till § 166 ser jag att domkapitlet menar, att Borensbergs pastorats kyrkoråd inte fattat beslut i rätt ordning när arbetsutskottet beslöt att betala kyrkoherdens advokatkostnader, 224 000:-. Det beslutet skulle kyrkofullmäktige ha fattat. Så vad händer nu? Ska Maminza Advokatbyrå i Linköping betala tillbaka? Eller kyrkoherden själv ta notan?
Så mycket roligare blir det då att gå till Svenska kyrkans överklagandenämnd, som undanröjer domkapitlets beslut att ge vår vän den öldrickande komministern en skriftlig erinran. Står då erinran mot kyrkoherden fast, han överklagade inte? Nämnden är stenhård i sin kritik av domkapitlet och vi minns att dumprosten Hiller höll i ärendet och alltså gjorde skäl för sin ämbetsbeteckning. Det hela handlar om anonyma andrahandsuppgifter. ”Ett beaktande av uppgifter av sistnämnt slag kan inte anses uppfylla kraven på rättssäkerhet i ärenden som det aktuella.” (ÖN Beslut 22/2025). Inte rättssäkert alltså!
Göteborgs stift är nu rejält skandaliserat. Jag försöker rannsaka mitt minne – har det inte uppseendeväckande ofta varit så att just detta domkapitel fått beslut undanröjda av Överklagandenämnden? Jag minns inte, men förnimmelsen finns där!
Nästa slända kommer nästa måndag, tänker jag, eftersom detta är inlägg är nummer 1300. Mycket vill ha mer! Den bibliska reservationen är självklar.
