Herre, du var förr ditt folk nådig. ”Såssarna”, som vi från Östermalm säger, ”hoppas” – och få ting skrämmer oss som kommer från Östermalm så mycket som ”förhoppningsfulla såssar”. Det brukar bara bli dåligt då. Alltför stort avstånd till själva arbetare-rörelsen. För mycket poserande, taktiserande, trianlungiserande.
Jesper Eneroth, som verkligen är en man från stubbotan rot, förklarade för tidningen Dagen: ”– Men jag hoppas att nästa kyrkovalrörelse i större utsträckning kommer att handla om de frågor som faktiskt behandlas i kyrkopolitiken. Jag tror det finns stora möjligheter att öka intresset, att få mer samtal, diskussion och ett synliggörande vad kyrkopolitiken handlar om.” https://www.dagen.se/notice/9970695
Berätta mera! Och ge besked om vad det socialdemokratiska arbetarepartiet hävdar för kristen trosbekännelse. Apostolicum, Nicaenum, Den athanasianska och förstås Confessio Augustana är identitetsgivare för Svenska kyrkan. För SAP också? Då kan vi säga: ”Now we are talking!” Men den rätt trista sanningen är väl den, att allas vår Magda står utanför sammanhanget helt och hållet, inte medlem i Svenska kyrkan. Kamrat Baudin får kanske ställa upp och tala om vilka frågor som faktiskt behandlas i kyrkopolitiken och varför. Jesper kan väl själv förklara varför dessa frågor inte drevs av det stora partiet i detta kyrkoval. Det finns ett rätt stort antal socialdemokrater som inte har en susning om det där med Herre, Kyrka och apostolisk och vad detta innebär. Det bekymrar mig att detta faktum inte bekymrar dem. Tidigare kommunalrådet Kula Bengtsson i Växjö räknar jag inte till de stora teologerna, inte heller de tre nu till åklagarkammaren för hatbrott anmälda. Borde jag göra det?
Samtal? Det är ändå lite synd om socialdemokraterna och mest synd om dem som lämnar partiets varma famn. De hamnar i kylan och samtalet upphör. Eje Ahlgren lämnade partiet och blev kristdemokrat, när han fick ihop det med kristdemokraten Cathrine Pålsson. Det var sorgligt att vid ett stiftsfullmäktigesammanträde se hur Eje uppenbarligen inte var välkommen att sitta med de forna partikamraterna för det inledande kristliga kaffedrickandet på S:t Sigfrids folkhögskola. Kanske var detta avståndstagande god politik, men tveklöst usel kristendom. ”Här Eje, hos oss är du alltid välkommen att sitta”, ropade en frimodig kamrat högljutt. De frimodiga visste att ställa till det. Inte minst när de såg partiväsendet utövas i det kyrkliga.
Den enkla sanningen är nog den, att skulle kyrkovalet i större utsträckning handla om andra frågor än de som ”såssarna” hittills drivit och samtal bli grundhållning skulle de vara chanslösa. Om nämligen Jesper Bengtsson beskrev prosten Gunnar Forkmans position korrekt. Prosten befann sig på andra sidan avgrunden när han hänvisade till Bibel (och bekännelse) och socialdemokraterna på rätt sida och detta automatikä, som vi säger på grekiska. Automatiskt, självklart, okomplicerat. Vad finns då att samtala om? Skrika över avgrunden som den enda möjliga hållningen? Märk mina ord!
Nå, det vore inte ointressant för dem som tänker med Kyrkan att få en omgång med MTD-religionens förespråkare, dvs en samling gnostiker och svärmandar i tanke att just detta är grundbultar i den religion ”såssarna ” (och sannerligen inte bara de) omfattar. Men varför inskränka den debatten till en valrörelse? Sått igång med detsamma! De nyvalda kan få presentera vad de tror och somligt kyrkfolk kan få det tveksamma nöjet att höra det. Minns den fina damen som hävdade att den gud som bara är en konstruktion av människor – finns egentligen inte! – var just den gud som ville ha kv*nnl*g* pr*st*r. Från mörkret stiga vi mot ljuset när grundfrågor avhandlas i församlingshemmen! Vänta inte!
Hur är det då med kyrkovalets demokratiska legitimitet? 18% röstande? Betydligt sämre än i Moldavien! Fick denna lilla valmanskår i Svenska kyrkan för sig att det var skogsfrågorna som skulle avgöras så var detta som bäst bara en halvsanning. Skogsfrågorna avgörs i den ordning som gäller, dvs parlamentariskt, och vid det s k kyrkomöte som nu pågår, inte det som nyss valdes. Kan ett val, som geomförts utifrån andra förutsättningar (påhitt om att valet skulle gälla en ljusare framtid t ex), verkligen vara legitimt? Och vilket ansvar har en styrelse – med ordföranden Ärkeplusset i tjänsten och i spetsen för att ett kyrkoval ska presenteras så intelligensbefriat (vad är ”en ljusare framtid”?) av den som ordnar valet?
Vi kanske inte behöver vänta bortemot fyra år för att ta upp de frågor som faktiskt behandlas i kyrkopolitiken, men också de som inte alls behandlas teologiskt? Frågorna om Antikrist, om den tid vi lever, i om världens villkor mm mm skulle väl höra hemma i sådant som skulle avhandlas i varje församlingshem om vi kombinerar orden ”församling” med ”hem”?
Nu är jag inte dummare än att jag förstår att verkliga teolologiska frågor ska undvikas utifrån mottot: ”Inte för mycket uppståndelse!” Frågor om sanning och sammanhang brukar resultera i att det går livligt till, minst sagt. Få vill egentligen ”ett synliggörande vad kyrkopolitiken handlar om”. Antikrist, förkrigstid eller hybridkrigstid, klimateriet, vår nya sköna tid, det finkristna ljugeriet. Handlar det om Antikrist ger Hugo Odeberg några insikter – men inte för de klenhjärtade. https://www.youtube.com/watch?v=bIwJVW38vL8
I EpochTimes ger Unni Drougge en bild av den ideella sektorn, den som Modéus I och de andra Plussen vill räkna Svenska kyrkan till. Hon kanske trots allt träffar rätt när hon skriver: ”Den ideella sektorn är alltså i mångt och mycket en uppsamlingsplats både för idealister som vill uppnå en tryggare värld och för egoister som vill slåss för att uppnå en starkare maktposition.”
Unni Drougge drar slutsatsen, att ”idealism och maktbegär är en riktigt usel kombination”. Till det kommer tystnadskulturen ”med det underförstådda budskapet att det inte finns någon tystnadskultur”. Träffsäker analys också av det kyrkliga! Och i det läget behövs de mörka krafterna att avleda missnöje på. Jag tror att jag under årens lopp skrivit något om detta. Svenska kyrkan framträder som skum på tidens vågor.
Det finns mycket som kan be-skrivas, men nu inte främst av mig. Dagsländor ska fortsätta lyfta, men inte tre gånger i veckan. Jag ska äntligen skriva annat än dagsaktuell polemik i rabulistisk stil, i sig en journalistisk konstform. Blir slände-abstinensen alltför svår lär det nu finnas 1.296 Dagsländor att gå tillbaka till. Därtill finns månadsmagasinet Kyrka och Folk liksom Svensk Pastoraltidskrift, från början känd för sitt uppkäftiga sanningssägande. Nya Väktaren vaktar väl inte längre? Det var till publikationer av detta slag som Jan Redin hänvisade när Rundbrev om kyrklig förnyelse upphörde år 1969. Predikaren 3:1-8. Allt har sin tid.
Riktigt sländeslut är det likväl inte. Jag tänker mig att varje slända – en i veckan i normalfallet – hädanefter, helt obibliskt, ska avslutas med besked om vilken veckodag nästa slända kan förmodas komma. Jag vet att vi inte ska inteckna framtiden, men med det sagt har jag inte helt tappat fokus –fast det är annat jag mest ska ägna mig åt. På fredag kommer en slända om livet i mitt födelsestift och sedan en om skogen på måndag. Man ska inte sluta eller lägga om vanor för abrupt.
