Jag tänkte att de gamla romarna hade rätt och nytillkomna läsare behöver uppdateras om Skarpnäcks-fallet, ett typfall när det handlar om hur det går till i Svenska kyrkan. Inte så lite trist läsning – men i alla fall! Handlar mobbingstrukturen i Skarpnäck egentligen om vårt förakt för svaghet eller är saken lättare att förstå som ett skolgårdsfenomen, där några tjejer håller ihop för att komma åt ett lämpligt offer? Har kyrkorådet kläm på vilka underliggande motiv som kan styra?
Ska ett kyrkoråd komma åt en präst måste domkapitlet pröva behörigheten. Detta är ett skydd för prästen, som inte ska kunna sparkas för vad som sagts från predikstolen av någon annan instans än domkapitlet och då för falsk lära. Skarpnäcks församling fick befogenheten att gripa in med markeringen från domkapitlet att saken gällde det arbetsrättsliga, som alltså var församlingens, inte domkapitlets, sak. Bråttom var det också. HR-personen Maria Holmberg ville ha beslutet på mail, dvs omedelbart justerat så att Skarpnäck skulle kunna följa 2-månadersregel, alltså kunna ge en erinran inom 2 månader efter det att händelsen kommit till arbetsgivarens kännedom. (e-post till Stockholms domkapitel den 12 nov). När jag nu sammanfattar räckan av händelser, konstaterar jag att Skarpnäcks församling inte gett någon erinran! Se vidare nedan! Men var det något kyrkoråd som beslutat att vända sig till domkapitlet eller bara dess ordförande, kyrkoherden och HR-människan? Detta framgår inte helt klart av handlingarna domkapitlet försett mig med.
Nu är befogenhetsprövningen en komplicerad och ifrågasatt sak, det har påpekats av professorn Per Hansson och var klart också i kyrkoordningsarbetet. Jag ville ha präster stiftsanställda. Mitt intresse för Skarpnäck-saken var sålunda inte att ta fel på. Jag bad Stockholms domkapitel om materialet och det fick jag – maskat. Vem var det då som skulle skyddas och var är det för kultur vi fått, där sakomständigheter ska mörkas?
De uppgifter, som arbetsgivaren lämnat, tillbakavisades av den präst saken gällde och hans juridiska ombud En enkel rad skrevs: ”tillbakavisar de uppgifter arbetsgivaren lämnat”. Denna enkla mening, en knapp rad, har domkapitlet tagit emot. Då är vi åter hos romarna: audiatur et altera pars, ”hör också andra sidan”. Hur ska domkapitlet rätt kunna avgöra en anmälan om saken inte utreds? Anklagelser/påståenden å ena sidan och ett synnerligen kortfattat avvisande av dessa å den andra. Vad gör Plusset då? Handlägger! Men en biskops ämbete är något annat och mera än en tingsrättsdomares syssla.
På samma sätt som jag som pappa till två döttrar både uppmuntrat dem och skällt på dem, två sidor av samma mynt, är detta biskopens uppgifter som ”fader i Christo”, som det hette. Den som råddade/krånglade till sammanhangen var Plusset Lars Eckerdal i Göteborg, för han kunde inte hålla samman de två uppgifterna för en fader utan valde i stället att bli domare i domkapitlet! Eftersom de andra Plussen trodde att Plusset Lars var ett kyrkorättsligt geni, följde de hans linje! Plusset i Stockholm sitter alltså med papper, några A4-sidor, bemötta med sex (6) ord och fattar beslut på detta underlag i stället för att ägna sig åt pastoral omvårdnad. Eller har han gjort viktigare prioriteringar, klimateriet t ex?
Det fanns en arbetsplatsundersökning i Skarpnäck, en s k AKKA-rapport. Hur bedömde personalen arbetsmiljön och var den cancersjuke prästen just ett arbetsmiljöproblem eller en syndabock? Vi får inte. veta. Församlingen hemligstämplade arbetsplatsundersökningen, fick besked av domkapitlet att så går det inte att göra. Församlingen överklagade och Överklagandenämnden gav samma besked. Då beslöt kyrkorådet att inte foga sig efter det beslutet. Det värsta som kunde hända var att det blev medial uppmärksamhet, men sådant blåser förbi. Professorn i medievetenskap Fredrik Stiernstedt måste veta hur sånt här går till och litar på kraften i den kollektiva glömskan.
Kyrkorådets i Skarpnäck presidum (Posk, S och V) samlade sig till en skrivelse till kyrkostyrelsen i Uppsala för att få till en ordning med mindre offentlighet i Svenska kyrkan! Kyrkorådet har också antagit en princip för att försvåra tillgången till information. Papper lämnas ut i Skarpnäcks församling under kontorstid. Detta gäller också helt öppna handlingar. Är det ett samtidsfenomen att vi i görligaste mån ska undanhållas information i känsliga frågor? De som solidariskt betalar ska inte lägga sig i!
Den 13 juni var det dags igen. Kyrkorådet i Skarpnäck samlades och beslöt något i ett ärende som också detta mörkades. Det enda vi fick veta vad att något avhandlats som § 51. Domkapitlet avhemligade. Det var ett personalärende och det handlade om att kyrkorådet nu på nytt skulle vända tig till domkapitlet, denna gång för att få prästen avkragad. Kyrkorådet styrde nu på själva prästidentiteten. Jag hör till dem som ser detta som en integritetskränkning. Vigningen betyder att Kyrkan säger: ”Det du vigs till är nu Guds mening med ditt liv, din kallelse är bekräftad och vigningens nådegåva har du på apostoliskt vis fått genom handpålägggning.”
Nu har likväl ingen sådan framställning kommit från Skarpnäck till Stockholms domkapitel. Prästen ska uppenbarligen hållas i ovisshet – inte om att det finns en anklagelse, den saken står klar, men ovisshet om vad saken egentligen gäller. Det hela är Kafka-liknande! Metoden är känd från totalitära sammanhang, sådana där en människa blir en icke-person.
Då finns det anledning att återvända till det som först skrevs. Prästen anklagas för vad han sagt/gjort vid en veckomässa. Sagespersonen är anonym, men kyrkorådets ordförande är snabb och styr in på frågan om prästen som person; ”svårt att fungera i rollen som präst och medarbetare”. Det var enligt hennes mening ”inte rimligt att han fortsätter sitt arbete”. (Bilaga 1) Den anonyma sagespersonen skriver till kyrkoherden ”med omsorg för all dessa människor” som kommer till veckomässan och ”blir orolig att församlingen (framför allt för de många unga konfirmanderna och ungdomsledarna) ska bli livrädda för den person som ska vara en förebild och leda oss i andakten uppträder så förvirrat och konstigt”. (Bilaga 2) Kyrkoherden vill få befogenhet ”för att få uttrycka och påpeka missskötelsen av arbetsuppgifterna i en skriftlig erinran…” Att en kyrkoherde utan vidare kan få göra detta är väl ändå rätt uppenbart och domkapitlet ska inte behöva besväras?
Självfallet är en hel del som sägs om prästen rent förtal, men det är också ett tydligt besked om en toxisk kyrklig arbetsmiljö. Är problemet en mobbingkultur? Det skulle jag kunna tänka – med skolgården som exempel och tre flickor som gaddar ihop sig mot en kille de bestämt sig för att ogilla. Blir allt mer begipligt om vi tänker så – problemet för Skarpnäck med offentlighetsprincipen, skrivelse till Kyrkostyrelsen och behovet att inte låta arbetsplatsundersökningen bli känd?
Vad säger facket både om exemplen och om den kyrkliga struktur som träder fram? Hur uppfattar arbetskamraterna läget på arbetsplatsen? Vad skulle Arbetsdomstolen kunna komma fram till? Vad skulle hända om pärsten vill driva ett civilrättsligt mål mot Skarpnäcks församling och använder orden från församlingens egen advokat, där ett hot klart framgår om arbetsplatsundersökningen blir offentlig. Ett röjande av undersökningen ”skulle kunna medföra men i form av repressalier från de personer som eventuellt kritiserats”. Bortsett från att just dessa eventuellt kritiserade har tillgång till arbetsplatsundersökningen, väljer alltså församlingen att låta Överklagandenämnden få tillgång dessa uppgifter om hot, som kritiker i Skarpnäck riskerar. Jag blir häpen! Men metoden kan jag. Det gäller att 1. definiera de oönskade, 2. marginalisera dem för att kunna 3. eliminera dem. Det är väl detta Skarpnäcks församling illustrerar och detta är ett typfall hur MAKT utövas. Också i Svenska kyrkan. Just I Svenska kyrkan!
Det är bagaren Anton Nilsson i Höör som säger ”Tokstollar har sin tid, sen ska de bli riktiga mänskor, ja, ja” (Max Lundgren, Inga Eliasson affärsbiträde, Skriftställarnas förlag, Malmö 1980, s 41). Kyrkan kan hålla på med projektet att se till att tokstollar blir ”riktiga mänskor” (helgelse) eller nöja sig med att tokstollarna får förbli tokstollar genom att fungera som underhållning. Jag åsyftar nu kyrkokommunal verksamhet lika väl som all annan kyrklig verksamhet. Den som förstår, förstår! Verksamhet är inte utan vidare LIV.