Vårt älskade Skarpnäck hade ett valdeltagande som imponerar, 32.79%, fast lägre än förra gången. Församlingen satsade 700 000:-, till valvalsedlar mm samt stöd till de nomineringsgrupper som kommer in. Församlingens personal fick lägga all arbetstid på kyrkovalet, har jag fått för mig. Det är som om kommunen och regionen vid nästa val ska låta tjänstemännen hantera valrörelse under 14 dagar på tjänstetid… Jag noterar detta icke utan rörelse, om i hjärtat eller mungiporna lämnar jag osagt.
Vi har alla noterat att det var för ”en ljusare framtid” vi skulle rösta, ja, detta var kyrkovalets egentliga syfte. Ignatios av Antiokia (född år 35 eller 50 och död år 107) ställde till det för mig. I Brevet till trallierna skriver han rent ut: ”Var döva när man talar till er utan att räkna med Jesus Kristus.” (Ignatios brev till Trallierna, 9) Den som vill vara kyrkokristen håller nog för öronen och ropar ”tralala” när det blir kyrkovalstider helt åt skogen och utan Jesus.
700 000:- i prispengar alltså. Nu kan socialdemokraterna och vänstern bilda stabil majoritet. POSK behövs inte och då kan 17 000 som ett viceordförandearvode sparas in, för två vice behövs inte längre. Professor Fredrik Stiernstedt tar hand om det hela igen. Eller ska vänskapsbanden bestå så att Cissi Askwall får vara med i trojkan? Hur blir det med poskaren, civilingenjören Lars Jakobsson, han som glappat med truten och hörts säga vad som tycks vara sant?: Den cancersjuke vill man bli av med för att skydda kyrkoherden. Skydda mot vad? Mörkandet tycks omfattande och öppna handlingar måste hämtas på plats! Det finns tydligen en del som kyrkorådet inte vill låta folket ha kännedom om. Som § 51, den som domkapitlet avslöjade.
Detta angelägna hemlighållna överlade kyrkorådet om vid ett extrainsatt sammanträde den 13 juni. Sedan gick kyrkoherden på 8 veckors semester. Det sägs att ingen från ansvarigt håll har satt sig med den cancersjuke för att tala om situationen. Kyrkoherden var på semester! Mobbar-Cissi? Bibeltrogne Fransson? Plusset? Det är det vanligaste att de utsatta, sörjande och sjuka lika, hanteras så. De utgör en vanlig spetälskekoloni, som hålls på avstånd från gemenskapen. De behöver inte, som på Jesu tid gå runt med bjällror och ropa ”oren, oren!”. Alla vet. Några vet också av egen erfarenhet, inifrån, vad detta handlar om.
Jag har, som alla förstår, fått trogna sländeläsare i Skarpnäck och därmedocks informationsbärare. Några förklarar att POSK i kyrkovalet tappade hundra röster på grund av Mobbar-Cissi, ingen, som vet hur det går till i Skarpnäck, vill rösta på någon som ger sig på en cancersjuk. Men alla vet inte. Mobbar-Cissi kan väl trots allt hamna i det s k kyrkomötet. Ska hon då hanteras som en anständig person eller ska poskarna markera mot mobbingen?
Man kan självfallet säga, att saken går långt utöver vad Mobbar-Cissi kan åstadkomma för hon är egentligen trevlig, ämabel rentav. Det är den kyrkliga hat-kulturen som slår till genom henne och det är kulturellt hon utövar det fina kyrkliga hatet, dvs den kyrkliga kultur som i kärlekens och godhetens namn slår till och slår hårt. Fariseism alltså.
Jag kan på nytt citera vad professor Gustaf Wingren sa i en etik-föreläsning om poängen i Hugo Odebergs bok Fariseism och kristendom (Lund 1943):
”Judendomen hävdar att människan är född med fri vilja och kan välja mellan ont och gott och att detta väljande är nåd.
Kristendomen hävdar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda. Om hon försöker göra det goda, blir hon mera djävulsk. Nåd är att människan skapas till en ny god människa.”
Den dystra insikten att människan inte har någon möjlighet att välja det goda måste väl ändå leda till slutsatsen att vi måste hålla oss nära nådens källor, annars går det åt helvete inta bara efter döden utan åt helvete mitt i livet och mitt i kyrkolivet? Här finns allvarliga ting att tala om.
Det grundläggande problemet är nog att vi inte för det samtalet, dvs inte är radikala nog. Vi låter oss i stället inbillas att vi röstar för en ljusare framtid. Hur mycket ljusare nu när vi lever under förbekämpningens villkor, alltså i en tid när ryssen har fattat att vi inte tycker om honom. Då blir han kränkt och ledsen samt skickar drönare över Kastrup, Gardermoen och Ålborg samt en del annat därtill. Kyrkoval och samtida kyrkoliv i detta större och mer hotande perspektiv ter sig som tarvligheter. En ny världsordning är på väg i rask takt och vi fattar föga, fattar sömngångaraktigt vart vi är på väg, alltså utan egentligt medvetande. Nåden, gott folk är vår enda möjlighet! Vet vi det blir vi inte så lättskrämda. Eller kanske bättre: skrämda på rätt sätt?
Jag återvänder till typexemplet Skarpnäck. I sin godhet ville alltså kyrkorådet skydda kyrkoherden, det var vad Lars Jakobsson hördes deklarera den 13 juni innan han skulle gå till kyrkorårdssammanträdet – om man med ”gå” menar att han skulle sitta vid sin dator, för det var sammanträde digitalt. Jag påminner:
Kyrkorådet hade i oktober 2024 försökt få domkapitlet att ingripa, men saken gällde ett arbetsgivarärende så domkapitlet slog bara fast att kyrkorådet hade behörighet att agera. Efter detta skedde ingenting! Den sjuke skulle alltså få leva i ovisshet, psykisk terror kallar jag sådant. Den 13 juni samlade sig kyrkorådet till ett mörkat beslut. Har inte socialdemokrater ett annat ansvar liksom vänsterfolk? Kanske inte. Jag minns IB-affären och minns KGB liksom Stasi. Men poskare trodde jag mer om!
Domkapitlet beslöt alltså att hemlighållandet inte var motiverat. Har då kyrkorådet samlat sig till den skrivelse man beslöt om, nämligen att styra in på frågan om ”en anställds lämplighet att utöva ämbetet”? Kyrkorådet ville att domkapitlet skulle göra det smutsiga jobbet. En från vänstern, Niklas Hidmark, reserverade sig och menade, att kyrkorådet inte skulle agera. Ärendet blev ingen valfråga. Men någon skrivelse har domkapitlet inte fått och det har gått mer än 3 månader sedan beslutet att dra åt tumskruvarna fattades. Hur vet jag detta? Jag har ringt stiftet och frågat. Det kan tyckas vara lite märkligt att de skulle ha ett extra sammanträde och sedan inte på 3 månader lyckats effektuera vad de beslöt. Hur den cancersjuka prästen har det under denna väntan, vet jag inte, men jag kan föreställa mig. Överstarna och jag vet, att vänteläget präglas av osäkerhet och nervositet. Det brukar hanteras genom upprepade genomgångar och övningar för att väntan på det osäkra inte ska mala ner soldaterna.
Plusset i Stockholm vet förstås vad som är i görningen, han är ju läskunnig. Har han efter händelserna i S:t Johannes blivit rädd, eftersom han på Östermalm nu tydligen uppfattas han som en motarbetare? https://www.dagen.se/nyheter/oklart-lage-efter-kyrkovalet-i-kritiserad-forsamling/9971109 Eller kommer han med friskt mod röja i Skarpnäck? Han har ju en möjlighet när kyrkoherden anmälts till Domkapitlet och Plusset manats att specialvisitera församlingen. Annars är det kanske inte så mycket ett Pluss egentligen kan göra formellt, men rätt mycket som kan ske informellt, dvs genom samtal och förböner. Jag hänvisar vad gäller Plussens rättsliga maktlöshet till Yngve Stenströms avhandling, Om biskops tjänst och ämbete, (diss, Göteborg 1959). Potestas magisterii, potestas ordinis och potestas regiminis kan man i relation till dagens Pluss fundera över –om man tycker sig ha tid över (se aa s 144). Den som ser biskopen utöva sina plusssysslor som ”individualmyndighet” kan minnas vad farbror Sven, rektor på S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg drev hårt i konfirmandundervisningen: MPA, Med Personligt Ansvar. Detta ansvar innefattar ansvaret att tala sanning och skoningslöst jaga lögnväsendet, hur kyrkligt väletablerat detta väsende än tycks vara.
Plusset borde nog också sätta stiftskansliet i arbete för att utreda HR-människan Maria Holmbergs tydligen omfattande engagemang i Stockholms stifts församlingar. Konsulter ska man inte lita på. Vården om personalen – och därmed om det kyrkliga livet – skulle vara av annat slag. Evangeliet är Kyrkans sanna skatt men människor räknas också till Kyrkans skatter. Det har vi lärt oss om inte annat så av Sankt Lars, Laurentius, avrättad den 10 augusti 258 i Rom Han är helgon, diakon och kristen martyr, allt i ett. När myndigheterna ville ha Kyrkans skatter, tog han trashankarna med sig, slog ut med armen och sa: ”Här är Kyrkans skatter.” Har Maria Holmberg ens tänkt denna tanke, när hon ska sköta HR-pysslet, dvs se de resurser som finns i människor och ta vara på dem?
MPA på er allihop!