Kyrkovalet 2025 gick åt skogen, det är bara att konstatera. Den allvise Joel Halldorf har redan kommenterat, så jag behöver nog inte skriva så mycket. Siffror begriper jag föga, men det tycks mig (dyskalkylikern!) ändå uppenbart, att mandatfördelningen är av mindre svenskkyrkligt intresse än fördelningen av röstande. Har inte Liemannen gått fram under fyra års tid med betydande konsekvenser? Centerpartiet har förlorat 22 000 röstande, det är väl hemmansägarna som gått ur tiden i stället för att gå till vallokalerna. POSK har också tappat 25 000 röstande. Vänstern har liksom Sverigedemokraterna tappat 17 000 och Socialdemokraterna 11 000. Nu fördelas mandaten på färre röstande, 822 564 giltiga röster. Då ser vi inte vad som hänt under ytan och hur det demokratiska valet med allt bättre skäl kan ifrågasättas som ett de röstandes välinformerade val.
Jag kan – fortfarande – inte begripa mig på siffror. Vad kostade valet allt inklusive? Vad blir det för kostnad per väljare när riks, stif och, pastorat har satsat på annonsering mm och ställt upp med personal? Stora kostnader döljer sig under andra poster, men valet påstås ha kostat 150 miljoner, med markeringen att siffran är i underkant. Hur mycket kostar vi som röstade per person då? Ta fram kalkylatorn.
Festkommittén på norra Öland gjorde en insats genom en sin medlem, som delade ut valkuvert och på så sätt gav dagen en festlig inramning. Det kunde behövas. Valmanskåren tycktes mig förvirrad och visste inte rikigt vad den röstade på.
Visste valmanskåren varför? På frågan om vilka frågor som var viktigast svarade Martin Nilsson i Mönsterås: ”För mig är det samma som i de traditionella valen. Jobb och sysselsättning för våra ungdomar. Det är frågor som är viktiga också för Svenska kyrkan.” https://www.barometern.se/kalmar/koerna-ringlade-langa-utanfor-kyrkovalslokalerna-i-lanet/
Ska man vara precis, vilket är otrevligt för jag känner inga trevliga människor som stoltserar med sin precision (mer än på skyttebanan, där jag en gång fick ett hedersomnämnande av kompanichefen), men ibland är det precisa inte möjligt att undvika. Hur långa ringlade sig köerna?Vid församlingshemmet i Högby var det ingen kö alls när jag var där. Och hur långa var köerna när besökarna fick ”köa några minuter”? Då skulle de varit med vid det sista kyrkoherdevalet i Kalmar där de hugade och hågade fick stå hur länge som helst och några fick, när de härdat ut, komma fram till valförrättare, men med oförrättat ärende åka tillbaka till Vissefjärda och södra Öland, eftersom de inte hade rösträtt i valet. De hade rest långa vägar för att i demokratisk ordning kunna rösta emot en kv*nn*pr*stm*t*nd*r*. Man må beundra själva nitet – även om denna allmoge gick på en nit.
Demokratiska val förutsätter välinformerade väljare. Då är det kört med demokratiska val i Svenska kyrkan. Majoritetsdiktaturen talar om frågor som den har beslutat sig för att driva i stället för trons frågor. Aftonbladets Anders Lindberg har jag redan kommenterat. Han fick för sig att det är biskoparna som tolkar Kyrkans lära. ”Valet handlar inte om själva tron. Svenska kyrkans lära tolkas av biskoparna.” Tron är alltså något eteriskt som inte har med själen att göra? ”Svenska kyrkans kropp och själ” talar vi andra med ärkebiskop Nathan Söderblom om. De två hör ihop! Lindberg fablar. Men kör i vind, jag är inte den som är den! Om det är biskoparna som tolkar Svenska kyrkans lära och biskoparna röstade ”nej” till regeringsförslaget år 1957 om behörigheten för kvinna till prästerlig tjänst, varför skulle det då bli på ett annat sätt än vad biskoparna sa? Förklara det för oss, som vill vara välinformerade väljare! Och vad sa biskoparna om enkönade vigslar egentligen och i enighet?
Dåförtiden, dvs för alls inte länge sedan, utgick nog alla från att de som röstade i kyrkliga val i normalfallet var utbildade genom konfirmationsundervisningen och konfirmerade. Det var 95% av medborgarna. Och rösträttsåldern sänktes år 1945 från 23 till 21 år. Rent teoretiskt skulle folk veta vad saken då gällde. Jag skriver försiktigt. Men ”rent teoretiskt” var det verkligen så! Låt de medlemmar som är konfirmarde få rösta, inga andra! Reformtid alltså!
Kyrkovalet var lokalt eftersom lokalförsamlingen är det centrala. Till kyrkomötet, som skulle inkallas minst vart femte år och som var kompensation för att prästeståndet inte hade plats i den nya riksdagen, den som ersatt ståndsriksdagen (adel, präster, borgare och bönder”) valde särskilt valda elektorer. Stiften hölls med de statliga myndigheterna domkapitel – men kyrkostyrelsen utgjordes av regeringen. Allt annat var ”frivilligt”.
Elektorerna, som skulle välja ombud till allmänna kyrkomötet, kom från den lokala beslutsapparaten och samlades någonstans för att välja. Prästerna valde två ombud (ett i lilla Visby och tre i Lunds stift). När det skulle väljas i Växjö stift till kyrkomöte (1979 eller 1982?) tog ett reaktionärt gäng från Kalmardelen av stiftet tre platser. Nils Modéus och hans polare från Jönköpingsdelen lämnade då i upprördhet och brådstörtat mötet. Dessa herrar som rätt ostört kunde organisera valet av dem själva, gällde för att vara ”opolitiska”, men när man kollade lite närmare, var samtliga lekmän partipolitiker. Men systemet var inte så riggat. Tanken var att det var från det levande församlingslivet representanter (också om de inte i någon vanlig mening ”tanter” – men somliga i hög grad oavsett kön ”tanter” mentalt) skulle komma samman. Några av dem var dummare än genomsnittet, det vill jag gärna markera. Protokollen finns att läsa. När ”fel” präster valdes in, blev det dock ett liv och ett kiv bland statskyrkoanhängarna, de som försvarade att Svenska kyrkan skulle sköta folkbokföring och begravningsväsende och trodde att dessa funktioner var folkyrkans markörer!
1982 år allmänna kyrkomöte beslöt om den religionskongress som under namn av ”kyrkomöte” skulle väljas utan präst-representation. Denna kongress upphörde därmed att vara ett forum för de vigdas läroansvar, dvs just kyrkomöte. En kyrklig identitetsmarkör togs bort. Resultatet kan vi se, när religionskongressen på fariseiskt vis godhetssignalerar i allsköns frågor – sådana där det är möjligt att stå fram som god… Jag menar, om Svenska kyrkan upprepat påstår, att vi i kyrkovalet ska ”rösta för en ljusare framtid” måste det bli just så dumt som det blivit!
Jag menar därtill, att Ärkeplusset måste stå till svars för hur kyrkovalet presenteras – vem ska annars stå till svars för denna desinformation? Han får förklara sin helt idiotiska slogan.
I sak var det också fel, att påstå att ”vad du än röstar för” gör du ”stor skillnad i människors liv”. 17 559 ogiltiga röster och till det 13 521 röster som Alternativ för Sverige drog ihop, röster som inte räckte till någon plats i det s k kyrkomötet. Men i stiften räckte det. AfS-namnet Gustav Peterson, skribent 26 år, ska tydligen jaga Modéus II i stiftsfullmäktige. Kan bli vad då? I 11 stift har AfS ett mandat. Det måste väl vara så, att de som röstade på AfS verkligen ville rösta för en ljusare framtid, eller hur ska fenomenet uppfattas? Och då var det väl själva kyrkoystemet som bjudit till denna makabra dans?
Att kyrkovalet ger mandat för en mer progressiv kyrka, slog Anders Lindberg fast. Då fick vi veta att POSK ”i praktiken består av borgerliga kommunpolitiker och högerväljare”, det var bra att få veta –men är det sant? Som materialist vill jag nog också få besked om de olika nomineringsgruppernas ekonomiska muskler. Är det Davids kamp mot Goliath när de politiska partierna ställer upp (1 Sam 17)? Och vad menar Lindberg kännetecknar den nuvarande färdriktningen, den som medlemmarna gillar (18-19% röstade)? Medlemstapp, kallställda kyrkor och församlingssammanläggningar samt svårartade vakanser och understundom svårartad inkompetens? MTD-religionen, Moralistisk Terapeutisk Deism, lockar få, och kan bara uppträda som producent av religion. Så gör inte kristen tro. Den samlar ett Guds eget folk till gudstjänst och Guds tjänst i världen.
