Besluten från Stockholms domkapitel kom per post i fredags. Jag hade trott att domkapitlet då skulle ge mig i skriven text vad kyrkorådsprotokollet i Skarpnäck den 13 juni, § 51, innehöll. Jag har fått texten uppläst för mig, när jag var bortbjuden. Jag vågar därför inte polemisera mot beslutet. Jag minns dock, att sekreteraren fick lämna kyrkorådets sammanträde. Det stod klart när det maskade kunde läsas i klartext. Detta framgår dock inte av sammanträdesprotokollet. Där är Berith Elvhult angiven som sekreterare – utan undantag. Jag noterar omständigheten som en av flera märkligheter i Skarpnäck.
Det är klart att jag undrar varför sekreteraren inte skulle vara med. Hemlighetsmakeriet stimulerar fantasin. Misstänktes sekreteraren läcka känslig information till arbetskamraterna? Råder det en rädslans och misstänksamhetens kultur i Skarpnäck? Eller är detta i största allmänhet den skumraskkultur som går under namnet ”Tystnadens kultur” – hur mycket ”kultur” detta nu skulle vara? En sak är den prästerliga absoluta tystnadsplikten, det är inte den jag diskuterar. Men jag vet ju att vi hamnat i de totalitära systemens förbannelse, folk tänker ett och säger ett annat eller låter sig drivas av devisen ”Det man inte lägger sig i, slipper man dra sig ur.” Men pågår arbetet att göra sig någon kvitt, behövs inte stor tankeförmåga för att undra: ”Vem blir det nästa gång?” Att det blir en sådan, är jag rätt övertygad om. Det blir så i alla organisationer som befinner sig i djup identitetskris. Och just där är Svenska kyrkan. Skarpnäck är ett belysande typ-exempel, det är min poäng.
Jag kan ta ett lokalt exempel från Ölandsbladet den 6 september. Det ska bli kyrkoval och då sägs de mest förunderliga ting. Röda Bönor (S-kvinnor i Borgholm kommun) manade folket att rösta i kyrkovalet. Jag fick veta: ”Svenska kyrkan ska vara en plats för eftertanke, gemenskap och tröst. Vi vill ha en kyrka för alla oavsett hudfärg, tro, sexuell läggning och plånbok.” Bara puristen noterar, att de kristna markörerna helt saknas. Eftertanke – efter vad? Efter läsningarna i högmässan? Efter firad gudstjänst? Och gemenskap? Tillhandahålls den kilo- eller litervis? Eller är gemenskap något som skapas i stunden och som inte av sig självt (automatikä) finns i församlingen och att själva ”gemenskapsgrejen” stavas ”Den Helige Ande”? Tröst? Anden och skrifterna, om jag fattat saken rätt. (Rm 15:5). Aposteln Paulus vecklar ut sig i berättelsen om hur Titus kom från korinthierna, där han fått tröst och trösten spiller över på Paulus förstås. 2 Kor 7 om ni vil fördjupa er utöver vad Röda Bönor har gjort.
En kyrka för alla oavsett tro, det låter något. Det var dock inte detta konsumentperspektiv som styrde den unga Kyrkans arbete. För de första kristna var tron något man kunde veta och lita på. Statsreligion och folkreligion lika, här var det utmanande nya – men inte mer nytt än att de kristna kunde knyta an till profeterna och peka på sammanhanget. Det var judar och hedningar som blev kristna och såg sig som ett ”tredje folk”. Alla skulle inte med.( 2 Thess 3:2! ) Kallelsen gäller alla folk, men den ska tas emot. (Lk 8:4-15 ): Jag kan inte säga det bättre: Hör, du som har öron att höra med!
Skarpnäcks församling har till mig – via min tjänstvilliga vän – levererat en felaktig produkt, ett felaktigt maskat protokoll. Jag gör nu anspråk på det korrekta. Tror ni nu att Skarpnäcks svar till mig kommer att bli ett besked, att jag kan komma och hämta det riktiga eller en ursäkt att församlingen maskat fel och ska läka den uppkomna skadan på enklaste sätt för mig? Det är vad jag begärt.
Allvaret i situationen kan jag understryka. Svenska kyrkan har myndighetsuppdrag när det handlar om äktenskap och begravningsväsende och är till skillnad från andra samfund och kyrkor land en lagfäst storhet. Det är jag i och för sig emot, men det ändrar inget. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19981591-om-svenska-kyrkan_sfs-1998-1591/
Vad förvaltningslagen säger, har domkapitlet återgett i sitt utslag. Verksamheten ska vara saklig och opartisk, kontakterna med enskilda ska vara smidiga och enkla, den enskilde ska kunna tillvarata sina intressen och hjälpen ska ges utan onödigt dröjsmål. De är förvaltningslagen (2017:900) domkapitlet återger. Skarpnäckingarna tövar inte: ”Församlingen har följt de instruktioner som har erhållits från Stockholms stift genom stiftsjuristen, ett utlämning kan ske endast fysiskt från vårt Kansli i Björhagen, om vi så önskar.”
Är det verkligen så? Domkapitlet spelar under täcka med församlingen mot enskild mans rätt? Det kan man tro, men inte jag. Jag läser: ”Vad angår församlingens hänvisning till uppgift från stiftsjuristen så skall sägas att det inte varit någon instruktion från stiftsjuristen men att han på en direkt fråga om man kan be någon att hämta på kansliet svarat att man kan göra det.” Det är något annat än vad kyrkorådet påstår.
Ska jag överklaga för mina snälla vänners skull, de som lägger tid och kraft för att hämta ut handlingar? ”Någon möjlighet att överklaga ett beslut om tillvägagångssättet vid utlämning av handling står inte till buds. Dag Sandahls överklagande skall följaktligen avvisas.” Men den lagfästa rätten att enkelt få ut handlingar? Antingen har vi en transparent rättsordning annars får vi vända oss till den kristna MC-klubben och begära assistans. Jag väljer den första vägen och överklagar.
I fråga om maskandet av protokollet beslöt domkapitlet att ”protokollet i dess helhet [skall) lämnas ut utan maskeringar”, alltså ”lämnas ut i dess helhet”. Skälet? ”Den aktuella paragrafen 51 från kyrkorådsmötet den 13 juni har som rubrik Personalärende. I texten nämns inte namn på den som ärendet avser. Det finns sålunda inte någon persons uppgifter att skydda.”
Vi som ser skumrask i spännande tv-serier och /eller läser om skumrask i kriminalromaner och gillar vad vi läser (för vi fromma ser ju mönstren från berättelser i Den Heliga Skrift!) frågar naturligtvis om det som vanligt är trädgårdsmästaren som är skurken (Jh 19:14) och ska skyddas. I det här fallet maskade kyrkorådet paragrafen för att skydda sig självt. Just detta är maktmissbruk, ett fenomen känt från totalitära sammanhang. Domprosten Dr Eek la orden väl i tv-gudstjänsten. Jag begrep kanske inte riktigt hur de relaterar till domprostens gärning i domkapitlet, snacket om upprättelse. Dr Sabine Koij var bra. Hon inledde på ett sätt som motsvarade alla mina fördomar om den nya lagiskhetens fina religion, fariseism och gniosticism i ett. Jag uppfattade inte att Jesus hade något särskilt i sammanhanget att göra. Luther hade nog inte varit nöjd. Han heller. https://www.svtplay.se/video/jvvBLYY/gudstjanst/idag-02-00?video=visa Högmässa kallade dr Koij det hela. Nå, det var det i vart fall inte
Plusset i Stockholm, Andreas Holmberg, är väl upptagen att svartklädd gå i samtidens flagellanttåg. På medeltiden drog de fromma runt i städerna och slog varandra blodiga med gissel. Nu tar sig fromheten mer beskedliga uttryck, men fenomenet är detsamma. Då gick flagellanterna för att påminna sig Kristi lidande. Nu går de för att kollektivt sörja över klimatet.
”Sorgmarsch över klimatet
Vi bjuder in till en marsch där sorgen över det som gått eller går förlorat genom klimatnödläget får utrymme. En offentlig manifestation och ett tillfälle att få sörja tillsammans med andra.
Kom gärna svartklädd, sorgklädd. Vi går i tystnad, med trummor, utan plakat och rop.
Kraven som framförs i marschen: Lyssna på klimatforskningen, Lev upp till Parisavtalet, Ta beslut som säkrar fred och framtid för barnen, Agera nu.
Talare: Biskop Andreas Holmberg, Stockholms Stift Svenska Kyrkan, Nina Wormbs professor i teknikhistoria, med flera.
Samlingen i S:ta Clara kyrka för att ge nytt mod och kraft genom musik och samtal.”
Själv minnas jag dåvarande Plusset Lars Carlzon. Han la sig på Plattan/Sergels torg som en markering mot kärnvapen, vill jag minnas att det var. USA och El Salvador, skriver biskop fd Johansson, ser jag. Det är nästan ingen som minns saken numera. Men nätet glömmer aldrig. https://www.brogren.nu/artiklar/Carlzon.htm
I dag måste jag få lite bättre besked från Skarpnäck och Stockholms domkapitel.