Mycket sen eftermiddag eller kanske hellre tidig afton (17.54) i måndags kom beskedet muntligt. Stockholms domkapitel menade, att eftersom det inte står något om hur handlingar utlämnas i några bestämmelser, så är inte aggremangen (kapitlet använde nog inte ett så fint ord) inget att säga något om. Min klagan avvisades. Vad Förvaltningslagen stadgar återkommer jag till. Jag tänkte ett kristligt ”skit samma”, för jag har ju pekat på ett förhållande, som kapitlet inte menar vara ett missförhållande. Vid närmare eftertanke tror jag att beslutet ska överklagas, men jag får invänta protokollet, som sänds per post. Jag är dock lite trött på att vara renhållningsarbetare i det kyrkliga. Vad har vi biskopar och domkapitel till?
Trötthet gäller trots beslutet i domkapitlet att häva sekretessen i Skarpnäcks församlings kyrkorådsprotokoll, § 51 av den 13 juni. Paragrafen avslöjas handla om ett personalärende men, skrev domkapitlet som läst paragrafen, den handlade alls inte om några personliga förhållanden som skulle skyddas. Kyrkorådet beslöt att – här är jag osäker, för jag fick saken uppläst för mig när jag var på middag hos goda vänner och då fattar ni problemet eftersom det var en fin middag med start på verandan – antingen att begära befogenhet eller använda sig av den befogenhet domkapitlet gett (det som för min del var upphovet till hela härvan) i fallet med komministern. En reservant, en uppenbart klok karl.
Notera det kyrkopolitiska självsvåldet. Kyrkorådet uppträder som herrar i sin Herres hus. POSK lika uselt som S och V. Alltför många i det kyrkliga är – vad de än är – inte svenskkyrkliga. Öppenheten är en glosa. Dokument ska maskas och undanhållas – och när det inte fungerar ska de i görligaste mån bli svåra att få tag på. Detta kan naturligtvis inte kallas ”öppenhet”. Däremot kan det kallas ”skumrask”, för det är just vad det är. Hur är det att vara anställd i Skarpnäck under detta kyrkopolitiska självsvåld och vad säger facken om saken? Utgör inte kyrkorådet ett hot mot dem? Jag menar, gäller saken nu en anställd kan det misstänkas att det gäller alla, nu eller på sikt?
Jag försökte få läsa den polisanmälan som lämnats när det handlade om Nordmarkens pastorat. Tjänstemannabeskedet var att det inte gick eftersom förundersökning pågick. ”Det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.” När förundersökningen las ner utan att någon åtalades släpptes ”Huvudanmälan” och då var somligt maskat. Somligt?
”Brott/händelse”, ”anmälare” och ”anmäld” maskat i sin helhet. Det är maskat namn på den som ”inkom till polisstationen i Solna för att upprätta en anmälan”. ”Brott” maskat. ”Övrigt. Se PM” – och här är det ånyo maskat. Sedan kommer slutsatsen: ”Beslut om förundersökning. Datum: 2025-04-03 Beslut av Svensk, Jakob. Förundersökning inleds. Det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.” Detta, bara detta, var vad som återstår i tre (3) sidors dokument. Jag fick ett tjänstemannabesked från den 27 augusti eftersom jag undrat om handlingen var tillgänglig när det inte blivit något åtal och inte ens en förundersökning inletts. I det maskerade finns ”uppgifter om enskilda, lämnade av enskilda”. Tja, om en kyrkoherde anmäls av en komminister – hur enskilt är detta då? Var det verkligen enskilda personliga och ekonomiska förhållanden anmälan gällde eller kan själva anmälan uppfattas vara ytterligare en illustration till kyrkolivets förfall (vilket jag fann anledning tänka/misstänka). Nu kan jag begära ett myndighetsbeslut och det måste jag göra för att kunna överklaga ärendet till domstol. Myndighetsbeslut kan jag begära skriftligen eller muntligen.
Varför begärde jag att få se materialet? Därför att den som anmälde händelser i Nordmarken (Värmland) i Solna menade, att jag i en Dagslända den 23 april ”Mot dumheten – MOT dumheten!” varit partisk till kyrkoherdens fördel och detta trots en misstanke att ett brott som faller under allmänt åtal förövats. Nu var det alltså inte ett brott av detta slag. Ska jag alltså begära ett myndighetsbeslut och sedan överklaga? Eller ska jag lägga tid på att läsa Karl Poppers bok Det öppna samhället och dess fiender, en 80 år gammal bok? Den finns på svenska – men dyr om man köper den och inte löper till sockenbiblioteket.
Skulle alternativet vara att skriva en betraktelse på temat vad som händer när kristen tro marginaliseras och syndare därmed får fortsätta med synd och skumrask i stället för att alla med viss trygghet kan konstatera att vi är just syndare och med sällsprord entusiasm läsa om andra syndare i Den Heliga Skrift, troshjältarna kung David och aposteln Petrus lika – bara som ett exempel, Helge! Det kanske räcker att jag tröstar mig med tankar om kyrkovalet?
Klen tröst i så fall. Det politiska språket har tagit över som analysinstrument. Då går ingenting att begripa för orden betyder något annat och sammanhangen råddas till samma obegriplighet. Obegriplighet? Ja, det är, som vi kan begripa, själva meningen med obegripligheterna. En gång kunde vi läsa Gunnar Fredriksson, som gjorde upp med detta a-intellektuella förhållningssätt. Han analyserade texter från Aftonbladets ledarsidor, dvs skar upp dem. Anders Lindberg slipper utsättas för detta fredrikssonska nöje/löje. Det har han skäl att vara tacksam för: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/LMwER4/ssu-har-inte-fel-om-att-jesus-skulle-ha-rostat-pa-s Lindberg får förenkla resonemang till de slagord som passar honom utifrån hans förförståelse att kyrkovalet handlar om politik. ”En kyrka styrd av svartrockar och högermän blir något annat än den demokratiska folkkyrka Sverige har idag. Kanske en kyrka som diskuterar homosexualitet och aborträtt som ’problem’. Som vill vrida klockan tillbaka.”
Så dumt, så dumt, så dumt. Snart blir det ”vintertid” och då får också Anders Lindberg vrida klockan tillbaka. Sånt händer. Och alla intellektuella skulle väl vilja diskutera just vad ”aborträtt” skulle vara, inte minst jag, som hör till kategorin ”vi som inte hamnade i rondskålen”. Det gör vi väl allihop förresten. Lindberg också. Han går på i de ullstrumpor han som icke-arborterad kan bära: ”Utan vanliga medlemmars inflytande skulle dessa och ännu dunklare grupper vädra morgonluft igen.” Hur dumt kan det bli? Det uppenbara svaret är: Obegränsat! ”I Sverige står kyrkan sedan urminnes tid mitt i byn. Klockornas klang ramar in vår historia och är en stor del av vår identitet. Även för de som inte frivilligt skulle gå dit. De som vill avskaffa kyrkovalet vill kidnappa svenska folkets gemensamma arv för sina egna politiska syften.”
Urminnes? Kristnandet finns i klart minne och det var ett lokalt kristnande med lokalt ansvar. Kyrkan var Ecclesia Svecana, Kyrkan i Sverige, egentligen inte det nationalistiska projektet Svenska kyrkan –men utan val till nationell nivå eller ens till ett stift. Folket samlat som ett Guds eget folk på plats tog ansvar för det lokala och för prästkallelser. Kyrkan var episkopal, biskopen vigde präster och visiterade. Folket i socknen gick i kyrkan och de kyrkliga prästerna skulle aldrig förenkla själva evangeliet till en mening som Lindbergs: ”Evangeliernas budskap handlar om kärlek.” Evangeliet, just så, handlar om Jesus som är Herren. Det får sina konsekvenser för dem som fattat just detta. Konsekvenser av just detta hanteras i förkunnelsen om de heliga hemligheterna för församlingen och i själavården av och för de enskilda.
Den som torgför satsen ”Evangeliernas budskap handlar om kärlek” är god förstås. God farisé. Men fariseismen, hur fin den än är, är inte kristen livshållning. Domprosten Nils Johansson i Linköping la fram ett förslag att där det står ”kärlek” ska vi tänka ”Kristus”. Den modellen för läsning förhindrar kanske ytligt pladder just om kärlek? Glosan ”kärlek” kan betyda lite allt möjligt nämligen.
Vad ger ni mig förresten för någon som presenterar sig som Lindberg? ”För oss troende är kyrkan en mittpunkt vid livets stora händelser och viktiga etiska avgöranden.” Så talar en god farisé, menar jag. Jag ingår själv inte i kategorin ”oss troende”. Jag håller mig hellre till de första kristna, de som kallades och hanterades som ateister och därmed samhällsfarliga eftersom de inte dyrkade samtidens gudaväsenden. Tål att tänka på när kyrkovalet blivit partipolitiskt i sämsta mening, som det lätt blir när B-laget av politiker har julafton på vår bekostnad.
Överste Olofsson ringde: – Har du hört att en tidigare kyrkoherde tog en klärvoajant till Markuskyrkan i Skarpnäck? Det hade jag inte. Vilket var problemet och vad blev utfallet? Olofsson forskar vidare om förhållandet.