Det får bli en artilleriteknisk extraslända eftersom kulturkanonen avfyrats. En kulturkanon för Sverige – omfattning och innehåll SOU 2025:92 Det är sidorna 201 och 202 jag uppmärksammar.
Öfverheten tolkar tillvaron. Sånt kan bara glädja varje av kvinna född motståndare! Jag kommenterar inom hakparenteser:
”Kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor (Svenska kyrkans kyrkomöte, 1958).” [Ska man vara exakt var det faktiskt riksdagen som beslöt och regeringen som fick tråckla igenom beslutet. Rätt ska vara rätt. Kyrkomötet ska inte ha äran av riksdagens beslut!]
”Den i särklass allvarligaste konflikten i Svenska kyrkan under 1900- talet, som i dag fortsätter att såväl inspirera som förvåna i Sverige och omvärlden.”
[Det kan man kanske säga, men i grund och botten är det de underliggande konflikterna som är intressanta. CA Hesslers bok Statskyrkodebatten (Uppsala 1964) belyser. Kanonisterna kunde också hållit fram andra konfliktpunkter som ligger bakom, t ex bibelsyn, kyrkosyn, ämbetssyn, men då på 1950-talet var det statskyrkosystemets konstruktion som var problemet. Jag tror mig ha belyst detta i boken Kyrklig Splittring (Verbum, Stockholm 1993). Den boken skrevs medan arbetet att hantera motsättningarna pågick som bäst i en arbetsgrupp, vars resultat Kyrka Ämbete Enhet (1994) omedelbart torpederades med en torped i maskinrummet och en i ammunitionsförrådet och artillerield därefter. Obs! Bildlikt – men lika effektivt som när slagskeppet Blücher sänktes i Oslofjorden år 1940.]
”Om verket
Frågan om ”kvinnliga präster” skapade den djupaste konflikten i Svenska kyrkan under 1900-talet, då politiska och teologiska ambitioner att modernisera kyrkan i sin tur gav upphov till ett organiserat motstånd som faktiskt kunde sprängt kyrkan.” [Men så blev det inte och det kunde biskop Bo Giertz få tack eller klander för. Kyrklig samling kom till för att hantera den hotande splittringen genom att samla folk som annars skulle gett sig iväg. För att samlingen skulle bli samling och samarbete måste idérörelsen Kyrklig förnyelse bli en arbetsgemenskap. Mångfalden kring centrum skulle ses som en tillgång. Jag har belyst den saken också i bokform, Förnyarna (Artos, Skellefteå 2010) och En annan Kyrka (Gaudete, Helsingborg 2018).
”Motivering
Efter att kvinnor fått rösträtt i riksdagsval 1921 och 1945 till slut fått tillträde till alla statliga tjänster, med undantag för prästtjänster, var frustrationen stor inte minst hos många kvinnor i kyrkan. När frågan varit uppe redan på 1920-talet hade de teologiska fakulteterna inte sett några teologiska hinder, men biskopsmöte och domkapitel hade avböjt.”
[Nåja, vad betyder ”många” och vad har det i sammanhanget att göra. Många som har fel blir inte av det skälet mycket rätt. Det är nog inte alldeles enkelt att hitta de många kvinnorna. Margit Sahlin t ex var inte en av dem. Då. Däremot ville hon skapa en kvinnlig kyrkotjänst. Där var hon inte ensam. På 1930-talet hade ”Kyrkan” kommit ut ur skuggorna dit hon förpassats med en ironisk släng: ”Jesus talade om Guds rike och vi fick kyrkan”. 1900-talet skulle nu ses som ”Kyrkans århundrade”]
”Efter att ett kyrkomöte 1957 med två tredjedelars majoritet röstat nej hade regeringen tryckt på och riksdagen lagstiftat i frågan, därför sammankallades ett extrainsatt kyrkomöte som öppnade prästämbetet för både män och kvinnor.”
[Ånej, inte extrainsatt! Sådana kyrkomöten fanns inte. Regeringen såg däremot till att ett nytt kyrkomöte skulle väljas och det var uppenbarligen för att få fram ett annat beslut än det fattade. Så blev det men därefter ingenting. Först år 1960 kom beskedet att tre kvinnor skulle vigas och först då gav Kyrklig samling ut regler för hur motståndarna skulle hantera det uppkomna läget. Det blev de s k 17 punkterna, en praktiskt konsekvens av samvetsklausulen som Kyrklig samling menade att Svenska kyrkan rätteligen skulle formulerat.]
”På palmsöndagen 1960 vigdes de tre första kvinnorna – Elisabeth Djurle, Ingrid Persson och Margit Sahlin – till präster i Svenska kyrkan.” [Näsvist men ”Palmsöndagen” ska det stavas om det är ”kultur” saken gäller.]
”Det skulle dock bli många strider om den så kallade ”samvetsklausulen” som tillät undantag.” [Samvetsklausulen tillät ingenting för den var ett kyrkomötets uttalande om minoritetens ställning och kulturekllk i den mneingen att den säkrade minoritetens ställning. Den var formulerad i utskottet, Nils Johansson hade gett förslaget som alla gillade, och skulle bestå så länge vi har vårt nuvarande demokratiska statsskick, som statsrådet fick till det.]
”Kontroversen blev djup och långvarig med motståndet organiserat i Svenska kyrkans fria synod och Missionsprovinsen.” [Faktiskt inte. Den saken har Erik Petrén rett ut i boken Kyrkan och synoden (Bokförlaget Signum i Lund 1984). Synoden kom till när kyrkomötet blev en religionskongress och Missionsprovinsen kom till när denna religionskongress, som kallade sig ”Kyrkomötet” förklarade att somliga oliktänkande inte skulle vara behöriga till att bli präster eftersom de inte trodde riksdagsbeslutet vara gudomligt (eller hur saken ska trycks ut…). Inom ramen för de motspänstiga kom Svensk Pastoraltidskrift till och Kyrka och Folk förnyades – båda insatserna efter det att det gemensmama organet Svensk Kyrkotidning inte velat ge utrymme åt en ämbetsdebatt och Vår Kyrka blev ett organ för, som eleka präster sa, ”deras kyrka”.]
”Medan den så kallade ”exegetdeklarationen” 1951 fastslagit att vigning av kvinnor var ”oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift” menade andra tongivande teologer att en sådan kategorisk argumentation var både oluthersk och vetenskapligt orimlig.” [Nå, de blev tongivande inte så mycket som teologer utan som ideologer. Men den exegetiska insatsen var så undermålig att Biskopsmötet tillsatte en ny utredning som arbetade 1964-1970 och publicerade betänkandet Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970). Då blev motståndarna glada och sa ungefär ”det var ju det vi sa!” Tystnad utbröt på majoritetssidan. Det förtog inte glädjen!]
”Efter att kyrkomötet avskaffat samvetsklausulen 1982 och 1993 fattat beslut om att kvinnoprästmotståndare inte längre kunde vigas till präster har debattens vågor stillnat och i dag är kvinnorna på väg att bli i majoritet.” [Detta är väl i någon mening sant. Men kan verkligen kanonisterna vara nöjda med tystnad och utebliven debatt? Demokratins livsluft, ni vet! Det där med en majoritet kvinnor som präster var inte det eftersträvade målet så något har misslyckats. Målet var förstås att få fler människor till kyrkan. Så har det inte heller blivit. Bara de hårdfjällade kritikerna av reformen kan tycka att det är – kanon. Samt självfallet de som inte har något intresse av kyrkolivet, dvs de som tagit utbildnings och utnämningsprivilegierna för Svenska kyrkan om hand och snöpt de potenta.]