Avtackning av Håkan och Veronica i går. Vi talar som vanligt Djurö, Möja, Nämdö. Kyrkoherde Veronica ville bli avtackad av Iréne, kyrkofullmäktiges ordförande, inte av kyrkorådets Gullewi. Så fick det bli. Det var säkert stämningsfullt. § 338 Sammanträde den 20 augusti https://www.svenskakyrkan.se/djuro-moja-namdo/kyrkoradsprotokoll
Jag är inte mer ledsen än att jag kan fundera på själva hanterandet av frälsningsfrågan, själva ”den kyrkliga grejen”. Jag förnimmer att det är en klubbstyrelse i Stockholms skärgård som sammanträder och förvirrat hittar på program och ”verksamheter”, inte något annat. Skillnaden mellan klubbverksamheten och den svenskkyrkliga verksamheten i pastoraten är den, att i klubben fanns det en liten handkassa för frimärken och fika, men inga anställda och inga dyrbara fastigheter. Vad vill Svenska kyrkan med svenska folket? Ungkyrkorörelsen ville i varje fall, hur överspänt det än var, inte bara skaffa en pansarbåt (av intresse för en skärgårdsförsamling) utan tänka kyrkoförnyelse: ”Sveriges folk ett Guds folk”. Maffe hade som Pluss i Stockholm inte varit riktigt glad åt kyrkolivets avveckling om han sett det nu. Han såg inte. Han ser inte. Men andra såg och ser.
Församlingsbon Evabritt Strandberg fick till det:” Ursäkta. Avtacka för vadå, får hoppas vi får hit en Präst värd namnet. Då kanske man kan besöka kyrkan igen.” Tanken slår till. Evabrittt Strandberg är en erfaren skådespelare och församlingsbo. Är det därför hon känner igen skådespel och kan skilja detta från Verkligheten? I så fall är det inte kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som får problem, minns mina ord! Jag får ringa prosten R, nej inte R som i Roos, han som ger den kyrkliga prostittulationen ett ansikte tack var åsiktsbyten som kan växlas in i reda pengar, utan prosten R och fråga om han minns när vi tärde en stilla kvällspilsner på Renstiernas gata och insåg, att vid bordet bredvid satt våra blivande herdar, själasörjare och självfallet kyrkoherdar. Själva skulle vi befinnas vara obehöriga för den sysslan. Det hade slagits fast i den s k kyrkoordningen, sätt bindestrecket var ni vill! Vi fann dessa damer trevliga, när vi hamnade i samspråk – men ack så okunniga och i det kyrkliga uppseendeväckande desorienterade. Omskakade såg vi den aftonen en glimt av den framtid som nu är samtid.
Det har varit fredsfest i anledning av att det är 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm. Saken fick genomslag hos dem som var med, inte ute i kyrksocknarna tycks det, Man kunde annars tänkt sig att Plussen och prostarna tagit sitt ansvar för att informera om ekumeniken. Jonas Jonson har gjort en insats genom boken Ekumeniska pilgrimer (Verbum 2025). Personligt och lättfattligt beskriver författaren Stockholmsmötets tillkomst. Men anvisningen från förlaget är, som ni kanske minns, upprörande: ”Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon som vill läsa den.” Borde inte maningen i första hand vara att ge boken vidare om det vore helt fel att spara den i sitt bibliotek? Kulturskymning. Det blir väl så i en kyrka som mer är mån om festliga tillfällen än intresserad av sitt rotsystem.
Jag antar att inget kontraktskonvent studerat boken Detta är endast en begynnelse. Ekumeniska mötet i Stockholm 1925, red Bretschneider-Felzmann, Eckerdal och Kristenson, (Artos, Skellefteå 2025) och lika illa är det nog med studiet av Svenskt Patristiskt Bibliotek, där volym VIII är Teologi efter Nicea (Artos 2024). Daniel Wihlborg och Katarina Pålsson har– förtjänstfullt – glada redigerat volymen och hoppas att boken ska ge läsglädje. Det är en sympatisk hållning. Men är det många som blivit glada och finns boken i församlingsbiblioteken, där man kan sitta och läsa, medan församlingshemmens värd/inna langar fram eftermiddagskaffe för ytterligare stimulans av glädjen? Ack och ve, de flesta församlingar har inga bibliotek. Men kaffe finns det! ”Guds rikes åkrar äro vattnade med kaffe”, som Eva Block för många år sedan konstaterade. Och teologi-glädje är det brist på i Svenska kyrkan. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Själv har jag funderat vidare. Det är en ovana jag håller mig med och som alltså blivit en vana. Inte ens prästerna i Växjö stift tror jag lägger sig på sina läger för att vällustigt ta till sig Växjö Stifts-Tidningar nr 7/1951 – och detta var ändå tidningens 176:e årgången. Den 11 juli avgav domkapitlet ”underdånigt utlåtande”. Saken gällde, som alla förstår, kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Utan tvivel kommer rätten för kvinnor att prästvigas ”att medföra stark oro, måhända söndring och splittring, och detta bland såväl präster som lekmän.” (aa s 87) Frågan om kvinnlig kyrkotjänst leder ett enigt domkapitel ”i en hemställan dels att en skyndsam, kompletterande utredning måtte verkställas beträffande inrättande av en kvinnlig kyrkotjänst utan prästerlig karaktär och dels, i avvaktan på utredningens resultat, att medel måtte ställas till stiftsstyrelsernas förfogande”. Medlen skulle användas för att anställa kvinnor för undervisning och själavård ”huvudsakligen bland kvinnlig ungdom”. (aa s 88)
Detta sagt har kapitlets ledamöter skrivit olika inlagor. Biskop Elis Malmeström och kyrkoherde Yngve Arvidsson menade, att ”de sakkunniga varken teologiskt eller religiöst förmått att klart ställa detta problem”, dvs vad problemet handlar om. Genom att nöja sig med att avfärda enkel biblicism men också genom en exegetisk utredning, som inte skapar den klarhet som de sakkunniga verkar förutsätta, öppnas plats för godtycke av skilda slag. ”Då de icke i frågan tillmäta den snart tvåtusenåriga kristna ämbetstraditionen något egentligt värde, finna de varken i Guds ord eller traditionen något hinder för förslaget. Det bör här tilläggas, att från sådana principiella utgångspunkter lägger man fältet fritt icke blott för detta förslag utan också för vilket annat förslag som helst, som kan synas rimma med kristen livssyn men som genombryter en av Gud given, helig ordning.” (aa s 89-90) Där satt den! Att utredningen inte sökt utreda frågan om en kvinnlig tjänst markeras. Biskopen ihop med kyrkoherden noterar, att frågan ”är av den vikt för vår kyrka såsom samfund, att ett ställningstagande måste äga stödet av en opinion, bestämd av sakligt religiösa motiv och icke av tillfälliga eller sakligt omotiverade stämningar. En sådan opinion finns för närvarande icke.” (aa s 91) Folkmeningen utskåpad!
Domprosten Ivar Hylander gjorde med instämmande av borgmästaren Olof Bergholtz flera viktiga markeringar. Saken gällde inte bara en ordningsfråga utan en lärofråga. Nu var nog domprosten stukad för kyrkofullmäktige hade brutalt kört över kyrkorådets avvisande remissvar (det har jag sett i konseljakterna, EDA, Konseljakter 16/8 1957 till nr 83, finns i Riksarkivet). Men mer stukad var han inte än att han visste skillnaden mellan ämbete och tjänst. Ämbetet relaterade han till apostolatet, tjänsten till något Anden skapat. Inte så illa menar jag, som aldrig gillat Hylander – men nu levererar han och och här borde tänkas till på nytt! Risken fanns nu, menade Hylander och Bergholtz, att man inte tog hänsyn till prästämbetets karaktär. Oss emellan: Sonen Claes Bergholtz och jag var samtida på Katedralskolan i Växjö.
Ledamöterna Carl-Ernst Göransson och Gottfrid Lidin skrev också. De två skolmännen fann skäl att ”fara varligt fram” även om de i principfrågan delade de sakkunnigas uppfattning. Motståndet består. ”Under sådana förhållanden synes det oss knappast visst, att en nu omedelbart genomförd behörighet för kvinnor till prästämbetet skulle i det hela verka till fromma för det religiösa livet i vårt land. Liksom ärkebiskop Yngve Brilioth vill de verka för en ”borgfred”. De citerar ärkebiskopen som gett ett borgfredsförslag för att i ”en icke alltför avlägsen framtid finna en varaktigare och mera definitiv lösning av detta ömtåliga spörsmål i större enighet och därmed till större båtnad”. (aa s 98 och 99) Oss emellan: Göransson men inte heller Lidins son uppskattade mig till mitt fulla värde! Kalmar var deras gemensamma nämnare.
Nu slungar jag ut följande påstående: Vad som nu övergår Svenska kyrkan hade ingen av dessa herrar i sin vildaste eller dystraste fantasi kunnat föreställa sig. De hade hört talas om kyrkovalet i Tyskland, när den nazistiska nomineringsgruppen, alltså det statsbärande partiets folk, Deutsche Christen kammade hem spelet. De hade noterat att det fanns en Bekännelsekyrka. De hade också sett denna dåförtiden politiskt korrekta hållning gå under i ruinerna år 1945. Hade de kunnat se ett sammanhang mellan beslut de fattat eller inte fattat och vad som nu övergår Svenska kyrkan?
Kl 16 idag torde vi fått veta vad Stockholms domkapitel beslutat om Skarpnäcks församlings kyrkoråd. I väntan på det, kan den, som har tid över, gå landet runt för att följa kyrkovalsansträngningarna med sökfrågan vad som är ”fariseism” respektive ”kristen tro”. Ty nu är det bråda dagar för de kyrkopolitiskt engagerade fariséerna, nöjda med sin framstående och välmenande godhet och måna om att visa upp den på gator och torg – just så som fariséer brukar vara och vilja göra. (Mt 23:6)