Det är sannerligen inte lätt, det inser jag lätt.
Katastrofer i forntiden verkar mer hanterliga än de som väntar i framtiden. Men om de gamla katastroferna talas det väldigt lite. Rökstenen är berättelsen om en gammal klimatkatastrof, den år 536. Pesten, som tog miljontals liv år 541 var möjligen en konsekvens av händelserna efter ett gigantiskt vulkanutbrott i Nordamerika eller på Island. Den bysantinske historieskrivaren Prokopius får till det när han beskrev att solen var som månen, med matt sken. ”Från den stund detta fenomen visade sig utsattes människorna alltid för krig, svält och andra dödliga gissel”. Jag håller fram Henrik Williams läsvärda bok Rökstenen och världens undergång mest för att tala klimatkatastrof utan vår samtida postmodernitet. Koldioxid är livets gas!
Henrik Williams påminner också om den vikingatida dumskallen, som inte ens kunde lära sig en fyrradig vers som han hört en gång utantill (aa s 248). Bo Setterlinds vackra poem kan väl räknas som fyr-radig?
”Lyckans lilla tomte
Kommer till oss här.
Hälsa, frid och glädje
Rikt han oss beskär.”
Eller ska poemet rätteligen ses som två-radigt?
Vi befinner oss på avstånd från den muntliga kristna kultur som bevarade och återgav text och händelser, skillingtryck inte minst. I lördags tyckte jag att något danskt skulle passa till syster Kerstin och återgav i friare form Den tapre landsoldat. https://www.youtube.com/watch?v=xMjWsGXI2xc Det var nämligen i en friare form som lille Karl hade diktat för att fira onkel Niels 85-årsdag som den vet, som har Benjamin Jacobsens bok Mordet på änkeprostinnan i minne. (TrendPocket, Rabén & Sjögren, Uddevalla 1974, aa s 127-131) Annars får ni läsa på – utan att skratta ihjäl er!
Överste Salander mötte jag vid Kaffestugan i Böda (allt har inte stängt ännu!). Han undrade vad Lantero är för något. Överste Olofsson hade stött på företeelsen och undrat. Som duglig underrättelseofficer ville nu Salander vända sig till en expert när vi ändå möttes i bageriet. Jag hade ingen aning, men med en nyinköpt Levain i famnen lovade jag försöka ta reda på vad saken gäller. Lantero är en visselblåsarfunktion med en uppenbar affärsidé. Jag skrev och frågade: ”Jag ser att Lantero har Lunds stift bland sina kunder, men finns det avtal med fler stift eller med Svenska kyrkan på nationell nivå och hur fungerar Lanteros system ihop med det ansvarssystem Svenska kyrkan traditionellt hållit sig med, där biskopen har tillsynen? Vad är det Lantero kan tillföra?”
På denna fråga fick jag ett svar som verkar AI: ”Hej Dag Lantero jobbar med flera församlingar, pastorat och stift.
Eftersom visselblåsning är lagreglerat så finns det olika aspekter kring sekretesskydd för visselblåsaren eller andra utpekade, oberoende i hanteringen och annat som gör det naturligt att arbeta med en extern leverantör. Exempelvis gör vi ofta en första bedömning av ärenden åt våra kunder, vilket betyder att vi kan fånga upp eventuella jävssituationer. Det är också ofta uppskattat från kunderna att vi har koll på hur lagstiftningen ser ut och vad som krävs för att ett ärende formellt ska klassas som ett visselblåsarärende. Är man en mindre organisation så kan det innebära en tröskel att sätta sig in i reglerna när det i själva verket kommer in ganska få ärenden.
Hoppas att det ska ge en lite tydligare bild av vad vi gör och hur vi samarbetar med Svenska kyrkan.”
Petter Tiger hette han som svarade. Jag undrade: ”Hej Petter, då har jag bara en liten fråga kvar: hur vet de anställda att de har tillgång till denna visselblåsarfunktion?”
Jag fick svar:
”Information läggs upp på externwebb eller intranät. Vidare går det ibland ut mejl i samband med lansering, med e-learningmaterial för de anställda. Vi tillhandahåller förslag på texter, men sedan är det upp till varje organisation att göra eventuella anpassningar och lägga upp informationen på lämpliga platser. Mvh Petter”. Nu tror jag min misstro blev välmotiverad. Är detta något vi verkligen behöver? Finns en visselblåsarfunktion i Skarpnäck eller är det bara mig de kan förlita sig till?
Jag såg också att Lantero säljer ett system på hur allmänna handlingar enkelt ska kunna maskas. Och jag, gamla otrosmänniska, blir moloken. Jag står för en kyrkokultur där tystnadsplikten för präster är absolut, men där skumrasket inte kan få härja i ett sammanhang där de döpta ska vara ljusets barn. Det verkar på mig som om vi har mycket att göra upp med och att denna uppgörelse skulle kunna visa sig ge ekonomiska vinster, eftersom inga företag längre skulle kunna sko sig. Nog vore det av intresse att höra Plussen förklara, att deras herdeansvar är ”out-sourcat” och ge motiveringarna till detta. För mig verkar det som om Skarpnäcks församling bara skulle kunna ha nytta av Lanteros tjänster för att mörka beslut och paragrafer på ett listigare sätt – förutsatt att det i Skarpnäck sker sådant som inte tål ljus. Annars är nog Lantero ett hot! Vi får vänta på domkapitlets beslut.
Är ett ideologiskt skifte på gång efter Trumpadministrationen och en hoper presidentordrar? Sannolikt. Påverkar det oss? Sannolikt igen! Professor Mats Alvesson och dr Daniel Schatz fick till det, när de drog i härnad mot värdegrundsvansinnet, som kostar pengar – men är fluff. ”Vi behöver mindre sentimental symbolpolitik och mer som faktiskt fungerar. Det är dags att lägga ner värdegrundsteatern och återgå till professionalism och sunt förnuft.” Vad skulle en sådan omprövning betyda i och för Svenska kyrkan? En kulturrevolution! Vad skulle det gamla paradigmets företrädare säga när känner grundvalarna vackla? De skulle utstöta rop naturligtvis. Men de skulle aldrig fatta, att det är deras egna fluffiga ord och analyser om ”det existentiella” som ifrågasätts, när människor börjar fundera över grundläggande sanningsfrågor och uppfattar i vart fall somliga präster ägna sig åt professionalism, dvs förkunna evangelium.
Det är Antje jag läst. Hon ser att ”en mera aggressiv manlighet får förespråkare även på oväntade håll”. 12 kvinnors kallelse heter boken (red Susanne Wigorts Yngvesson och Mia Lövheim, Verbum 2025, s 8) Man ville gärna veta mer vad som avses med ”från oväntade håll”. Vilka är det som omprövar och vad är det de omprövar? Att den kyrkliga kulturen är en kvinnokultur, där till och med en rätt beskedlig manlighet inte riktigt trivs, och där detta ska hanteras genom att kvinnorna hittar på arbetsformer där män ska trivas? Inte vet jag. Kanske är den enkla sanningen, att Heinz Jackelén inte längre tycker sig ha anledning att gå två steg bakom Antje, inte nu när hon är en föredetting? Men är det troligt att Heinz är exempel på en mer aggressiv manlighet? Och vad med aggressiv manlighet i Svenska kyrkan, där en majoritet av prästerna är av kvinnligt kön och arbetslagen domineras av kvinnor med den kultur som formas och följer därav? Då blir ifrågasättandet just ”aggressiv manlighet”, det säger siog självt om inte Antje redan sagt det!
För min del håller jag före att Magda Wollters analys bör prövas: Det var den 10 april år 1960 som lavinen utlöstes. Den hade – som alla laviner – packats långt tidigare, fyllts på och med tiden blivit alltmer instabil och så… Det var den gamla Svenska kyrkan som gick förlorad i den där lavinen, som har blivit större och större och därmed alltmer förödande när den drar med sig allt i sin väg. Snart nog är det kyrkoval, då vi får rösta för ”en ljusare framtid”. Det säger en del. Vi hanteras som vore vi idoiter. Plussarna tycks inte ha några invändningar. Är det aggressiv manlighet att betacka sig för att bli så bemött av översåtarna och deras följe? Då är jag mer aggressivt manlig än jag själv trodde!
Skarpnäck ska förresten inte ses som ett särfall. Skarpnäck är ett typfall. Den vänster som kandiderar i Skarpnäck är vänster bara i dansk mening. Venstre, bourgeoisie med några till synes radikala idéer –men inte i vänster i någon annan mening. Skum på tidens vågor. Det är allt. En ”Skarpnäckvänster” som består av en fd kanslipräst och hans familj (3 personer) framstår för mig som löjliga familjen. Nu var det sagt också. Aggressivt manligt eller helt enkelt insiktsfullt. Det skulle kunna vara ett och detsamma.