Jag frågar så gott jag kan, men svar får jag inga. Klimatet t ex. Det har väl i verkligheten varit varmare på jordklotet och mindre is på den gröna ön? Grönland alltså. Inte Irland! Och har jag verkligen inte förstått vad professor Bengt Lidforss fick ur sig när han menade att Norrland skulle bli betydligt varmare och detta innan massbilism och flyg? Jag har frågat. Jag har gett referensen till hans artikel Blidare tider (Samlade skrifter II, Farmtidens Bokförlag, Malmö, s 149ff) men svar får jag inte.
Professorn är en lustig socialdemokrat från den tid då en socialdemokrat kunde kosta på sig att skämta. Om det nu är ett skämt. ”Genom djurens andning, växternas och djurens förmultning och stenkolsförbränningen tillföres atmosfären betydande mängder kolsyra, men dessa beslagtagas dels av de gröna växterna, dels vid bergarternas förvittring. Ny kolsyra tillföres atmosfären huvudsakligen genom vulkaniska utbrott – från jordens inre – och vid närmare efterseende finner man också, att perioder med varmt och likformigt klimat gemenligen utmärks för en ytterst livlig vulkanisk verksamhet.” (kursiv av Lidforss) Tänk om det blir en katastroftid med många vulkanutbrott och jorden ”läte nya kolsyremängder strömma ut i luften, då skulle vinranka och magnolior blomma fär nu fula eskimåer fresta sin tillvaro, och vår gamla planet skulle åter bli ett paradis i den gamla stilen, ett paradis på mycket säker grund. Så diaboliskt är naturen inrättad.” (aa s 158)
Om vi nu inte bara avvisar Bengt Lidforss utan låter honom vara en fjärran spegel till vår tid – vad ser vi då? Ser vi inte att somrarna i Norrland blivit bättre? Och uppfattar vi inte att det är konstigt att man kommer dragande med klimatförändringar för att förklara både det ena och det andra. Klimatförändringar har gjort att Gotland och Öland har ökat bristen på sötvatten? Men så sades det redan på 1950-talet när vi tillresta manades att spara på vattnet. Vattenbristen skulle ju, tycker jag, kunna förklaras med att vattnet tränger ner mot stengrunden under ett tunt jordskikt ochsedan följer vattnet stenen på sin färd ut i Östersjön. Vad är det jag inte förstått och varför vill ingen förklara sammanhangen, bara utstöta läten om ”klimatet”.
Folkhälsomyndigheten och verksledningens möte med en läkare som har integritet – och som därtill tycks ha ett antal poänger– kan roa mig. Varför har vi så få som gör motstånd och hävdar sin yrkesmässiga kompetens mot allt vad generaldirektörer heter? Jag undrar. Och tro mig, några svar kommer jag inte att få. Magnus Gisslén håller jag högt. https://se.linkedin.com/posts/magnus-gissl%C3%A9n-959301333_folkh%C3%A4lsomyndigheten-smittskydd-activity-7363216185468895233-TmcZ
Alla som pårtsår att ”vetenskapen” eller ”forskningen” säger något kan kolla både Lidforss och Gisslén för ”vetenskapen” säger ingenting, den är som bäst en metod, och lika illa är det med ”forskningen” i oprecis form. Vad vi med vetenskaplig metod kommer fram till, skiftar. Inte sällan styrs det av fulspelet där en forskare måste svära på de samtida narrativen för att få forskningsmedel. Pilla in ordet ”klimat” i någon sammanställning, ”nödläge” t ex, eller inklusivitet och mångfald då ökar chansen till stipendie- och forskningspengar. Så enkelt går det till och än enklare om det finns ett kameraderei. Den ena handen tvättar den andra och den ena åsnan kliar den andra åsnan. Vi kallar detta ”forskningens frihet”.
Mycket sägs och mycket skrivs men det riktigt intressanta är nog det som inte sägs och inte skrivs därför att det inte får och ska sägas eller skrivas. DDR-mentaliteten är sannerligen inte bara tysk, inte bara öst-tysk. Det är så här det går till. Ved är det för litet gäng som sitter i ledningen för Folkhälsomyndigheten och vems gäng är det? Gisslén bär sitt namn med heder för han vet att gissla översåtarna för att vi inte ska behöva drabbas av löjliga sjukdomar och dö. Nu är det läkarsonen i mig som reser sig i sin fulla längd. Morsan kunde ibland i rätt skarpa och förklenande ordalag uttrycka sig när det handlade om uppenbar inkompetens. Hade sönerna några frågor gick hon inte undan utan gav svar och referenser för vidare studier. Minns att hon läste Eva Curies bok Min mor Marie Curie som högläsning för de späda sönerna. Inte konstigt att vi blev som vi blev! Marie Curie var ju också motarbetad i det ”vetenskapliga”! Mycket gick att förstå. En del av det som gick att förstå har jag sett i det kyrkliga också, maktlysten dumhet. Jag har funnit den löjlig. Det betyder inte att den är ofarlig. När denna dumhet iscensätts mot en cancersjuk präst – som i Skarpnäck – och kyrkoherden, HR-människan och kyrkorådet med sin ordförande i spetsen rockar loss i den uppenbara avsikten, att göra sig den präst som de utmålar som undermålig kvitt, behöver jag inte inskränka framställningen till en fråga om Skarpnäck enbart. Här är ett tydligt exempel på hur det går till i Svenska kyrkan och hur maktlös kyrkostrukturerna tycks stå sig inför dessa manifestationer av dumhet och – välvillig ondska.
Måste det bli så här? Kanske. Vi skulle kunna förstå det andliga läget bättre om vi tänkte mer bibliskt. Det finns verkligen en Själafiende som vill vrida allt till sin motsats och vars existensform är lögn och bedrägeri. Värst är han när han framträder som en fromsint Djävul för mången god kristen saknar urskiljningsförmånga när det kommer till vad som kan tyckas vara subtiliteter. De varsnar inte sammanhanget och alls inte faran. De är programmerade för att inte se, inte inse. De är lyckligast så? Aposteln avvisas med det rätt fåniga argumentet att ”han var barn av sin tid”. Är han inte egentligen Guds barn av evighet med ansvar och uppdrag att säga det Herren vill ha sagt? Vi svarar ju på kyrkvärdens proklamation ”så lyder Herrens ord” med vårt troskyldiga ”Gud vi tackar dig”. Så då är det väl så? Kan jag få något begripligt svar på denna min vunna insikt?
Naturligtvis minns vi alla Caroline Krook. Jag vill minnas när Carro, vår krigs-fobef, översten 1 Sven Skeppstedt och jag var ute och grillade, sjöng glada sånger, drog skrönor och skvallrade. Sven var en utomordentlig karl. Vi hade gått samma militära skola, fast inte samtidigt. Carro var i sitt esse, när vi grillat en stund ville hon visa scoutkompetens och slog ett dubbelt halvslag om egen part och gjorde andra konster. Hon kunde verka svår, säger dom. Då skulle ni sett henne när hon petat i sig lite öl (och lite mer kanske) samt kommit loss och sjungit de goda lägerbålsångerna som ”En kulen natt, natt, natt” – andra sånger att förtiga. Att jag hade ett förflutet på KA 1 (Vaxholm) impade på Sven liksom det jag lärt mig av stabschefen FO 18; att svänga ihop översten Sir Henrys grillsås. När jag tänker på Caroline Krook är det nog denna äventyrlighet som satt sig främst i mitt minne som något jag vill minnas. Andra minns annat, jag bråkar inte om det. Generös var hon. Hon kunde avstå sin älskade Lunds domkyrka till kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a skrev hon i Expressen den 6 september 1983, ”Klyv kyrkan”. Men haken såg jag. Hon ägde inte Lunds domkyrka och kunde inte lämna den till dem, som för övrigt nog inte ville ha den!
Att Caroline fattade de fina distinktionerna när jag sökt domprosttjänsten i Stockholm – vilket min vän Eva Brunne inte gjorde – ska hon också hållas räkning för. Det slutade med att regeringen beslöt sig för att gå ifrån författningstexten (som jag kunde ställa upp på eftersom den var debilt porös och möjlig att tolka som man ville) för en annan politiskt lämpligare text (som domkapitlet svarvat), med vilken man kunde göra sig domprostkandidater av mitt slag kvitt. Tänka sig en regering som inte kan hålla sig till vad den själv beslutat om och kodifierat. Men vad skulle den göra om grundlagens stadganden om förtjänst och skicklighet skulle gälla? Fråga Gisslén om hur det går till. Vi ska kanske vara glada att Svenska kyrkan är en del av eländet och gör samtiden synlig i sina egna oordningar?
Tillbaka till frågan om klimatet. Kan jag verkligen förnimma förändringar eller är jag helt enkelt nöjd med ännu en skön sommar? Jag anar att de finkristna vill lägga sordin på min glädje. Men så extrem har sommaren på Öland inte varit.
