Jag ville få besked om kyrkoherdens och kanslichefens löner i Skarpnäck och arvodena för kyrkorådets ordförande samt dess 1 och 2 vice. Efter några dagar och en påstötning fick jag ett kordialt svar. Detta:
”Hej Dag,
Du är välkommen till kansliet och hämta ut begärda handlingar. Vi finns i Björkhagen, Malmövägen 51 och är bemannade måndag till torsdag 09–15
Med vänlig hälsning
Marcus Fransson
Ekonomi- och kanslichef i Skarpnäcks församling”
Jag skrev till Stockholms domkapitel, som gett denna församling befogenhet att ingripa mot en av sina präster. Jag tänkte att kapitlet ville veta hur offentlighetsprincipen hanteras. I och för sig kan jag förstås ta Silverlinjen från Källa till Stockholm, men tar jag morgonbussen hinner jag inte fram under expeditionstid utan får övernatta för att dagen efter hämta uppgifterna och fara hem igen.
Det var inte så här vi tänkte att offentlighetsprincipen skulle fungera, men eftersom formerna för utbekommande av offentlig handling inte reglerats (kyrkoordningskommittén tänkte väl att det var självklart att det skulle ske på enklaste och snabbaste vis). Skarpnäcks församling och Marcus Fransson har förstås något tungt vägande skäl för sin policy, som ska sätta gränser för offentligheten (precis det jag ville motverka i kyrkoordningskommittén för mer än 25 år sedan…) Vilka dessa tungt vägande skäl kan vara, har jag ingen aning om – men uppenbarligen finns det något som inte tål dagsljus i Skarpnäcks församling. Detta kan nog Domkapitlet och Plusset börja undersöka, men kanske också ställa frågan vilket ansvar kyrkoherden har i tjänsten när hon är med om att mörka beslut och krångla med offentligheten i den öppna, demokratiska folkkyrkan. Kan en kyrkoherde ställas till svars för underlåtenhet att skriva sig fri från ett kyrkorådsbeslut – och åka på det?
Nu kan vem som helst ta sig till Skarpnäcks församling, begära ut uppgifterna – några frågor om motiv till denna begäran behöver inte besvaras på annat sätt än med ett sardoniskt leende (riʹsus sardoʹnicus). I borgarbrackornas värld är frågor om löner och arvoden skambelagda, ju mer en kyrkoherde tjänar, desto mer skamligt blir det att fråga!
Jag kunde förstås ta Silverlinjen för att delta i den ekumeniska veckan för där är jag välkommen. Jag ser att Bishop Dr Henrich Bedford-Strohm medverkar. Honom har jag hört i Berlin, när han på sexistiskt vis körde över moderatorn, för karln ville ha mer tid och mer utrymme än vad han enligt programmet fått. När moderatorn gjorde försynt motstånd, körde Bedford-Strohm över henne på sedvanligt mulligt mangris-manér. Det var vidrigt att beskåda, men vidrigast att Antje satt på scenen utan att markera mot Bishop Dr Henrich Bedford-Strohm.
Alla som ska tala på Stockholmsmötet ser blida ut – också den lömske Bishop Dr Henrich Bedford-Strohm. Jag tror att talarna är inbjudna efter rekommendationer – ungefär som utbrytarkungen på Kiviks marknad. Liksom på Kiviks marknad ska nämligen den här sortens konferenser räknas som underhållning. Denna underhållning har försetts med en uppförandekod. Ska det behövas i ekumeniska sammanhang?
Men ska de enligt uppförandekoden vara snälla är jag nog välkommen, tänkte jag, läste uppförandekoden och fattade, att det är med betydande begränsningar jag skulle få vara med. ”Jesus lär att vi ska älska vår nästa som oss själva. Det innebär att vi inte bara ska älska och ha omsorg om den som liknar oss eller delar våra åsikter, utan också om den som är annorlunda.” Det kunde locka, för en hoper talare är professionella kv*nn *pr*stm*nd*r*. Ärkeplusset aktar icke för rov att vänligt välkomna sådana. Så jag skulle nog kunna komma. Få har ju respekterat ämbetsfrågan som jag, dvs upprepat tittat på frågan en gång till för att jag säkert inte ska ha missförstått det fins i kråksången
Ska allt för min del falla på att vi inte ska få köpa sexuella tjänster under fredskonferensen? Det skulle jag kunna hantera, tror jag. Det har gått hittills. Jag antar dock att jag stupar på kravet ”Du förväntas stödja mänskliga rättigheter och inkludering för var och en, utan diskriminering.” Jag är ju för diskriminering. Discriminare betyder som alla vet ”urskilja” och somligt ska väl en kyrkokristen kunna urskilja och avvisa som sämre? Somligt. Själafienden inte minst. Diskriminiera mera! (jf Fil 1:9)
Detta är väl en sammanfattning av arrangörernas förväntan på mig: ”Du förväntas bemöta andra med respekt och ett öppet sinnelag, även om någon är olik dig själv, till exempel när det gäller religion eller annan trosuppfattning, etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet eller könsuttryck, funktionsnedsättning, civilstånd, religion, socioekonomisk status, sexuell läggning eler ålder.” Jag ser hur detta uttrycker en rädslans kultur som inte har plats för t ex Johannes Döparen eller ens aposteln Paulus. Jesus? Respektfulla inför fariséer och skriftlärd var de inte och Jesus kallade den kultiverade kung Herodes ”den räven”. Dessa tre anförda exempel hade inte platsat på mötet i Stockholm, det tror jag mig veta. Då tar jag inte bussen – jag heller.
Stockholmsmötet 1925 var inte ett fredsmöte utan ett möte om tidens sociala frågor. Är inte de kristnas bidrag egentligen mer frågor än svar i de sociala frågorna och mer svar än frågor i frälsningsfrågan?
När jag inte tar Silverlinjen till Stockholm är det med en dyster insikt att alla som medverkar ser alltför polerade ut. De ska säga vad som förväntas och de kristna brukar få till det när de talar fred, inte minst i krigstider. Jag gillar mer sådana som säger det som inte ska och inte får sägas. Det var den sortens informanter som biskop Einar Billing nog tänkte på ,när han vid Stockholmsmötet 1925 ville ha ett socialaetiskt institut och ville att den kyrkliga kompetensen när det gällde komplicerade sociala frågor måste ökas. Jag undrar om inte Birgitta Sparfv skulle varit en lämplig person att konsultera. https://bulletin.nu/sparf-pa-mangkulturens-frontlinje
Med ”lämplig” avses självfallet ”olämplig” när det kommer till konferenskristendomens vackra salar. Vi andra kan tala om saken vid ett eller flera glas vin i helgen. Syster Kerstin, fyller nämligen 80 och levern får läggas i hårdträning, som alltid när gamla diakonissor blir – gamla. Detta hindrar inte att vi tar upp socialetiska frågor. Gamla diakonissor är efter vigningorden ”städse redobogna”, som vi vet. I Skarpnäck har man inte den sortens gamla diakonissor. Då skulle det inte ha blivit så eländigt och mörklagt som det blivit! Och sista ordet är inte sagt, ringde överste Olofsson för att säga. Det snackas väldeliga…