Lite orättvist mot Joel Halldorf – men kanske inte omotiverat likväl – är arbetet somliga håller på med att skapa en sajt som heter ”Vi som tröttnat på profeten Joel”. Det är sant att han ständigt dyker upp som medial expert på än det ena och än det andra, men Joel är en trevlig karl så det kan man väl bjuda på och njuta av det omnipotenta? Nu har han skrivit en introduktion till Hartmut Rosas föreläsning Demokrati behöver religion. (Artos, Skellefteå 2025).
Rosa är sociolog och professor i Jena. Då vet vi hur det var och kanske är: ”Det som är sant i Berlin och Heidelberg är ett skämt i Jena”, en gammal och antagligen evig sanning om motsättningen mellan konservativ respektabilitet och radikal nyfikenhet. Men Rosa kanske inte – trots professuren i Jena – är så omstörtande? Han ser och redovisar i en föreläsning (boken s 29-64 vad han ser och tackar för uppmärksamheten. Dessförinnan har Joel använt tjugo sidor för att introducera Rosa och hans föreläsning. Jag vet att det kan gå till så. Min avhållne vän domprosten PO Sjögren kunde göra motsvarande omfattande introduktioner när det kom en föreläsare till kyrkodagarna. Föreläsarna hade då inte så mycket att tillägga!
Hade jag varit studieansvarig för präster och dylika, hade jag föreslagit Rosas bok till studier och diskussion på temat vad vi kyrkokristna ska säga i en tid som behöver – religion? Vi är ju skolade för en tid som inte behövde just religion? Och är det så vidunderligt att människorna blir religiösa? Det är de och det har de alltid varit. Att de tror är inget nytt. Den alltid aktuella frågan är vad de tror på – och varför? Fides qua är själva trosakten, att människor tror, Fides quae är trosinnehållet. ”Kva och kvä”, som vi säger. Och säga vad man vill om de kyrkokristna, men religösa (relischösa) är de inte. De vet vad de tror!
Hartmut Rosa läste jag i fredags kväll. På lördagsmorgonen löpte jag till postlådan, hämtade och slog jag upp Ölandsbladet och fann en insändare som avfärdade en kritiker av Kulturskolan i Borgholm med argumentet ”man kan flytta någon annan stans om man inte är nöjd”. Som väl var hade jag läst Rosas beskrivning av hur man i vår kultur (Tyskland!) betraktar den som säger något annat som en fiende. ”Den som är av en annan politisk åsikt ses inte längre som en dialogpartner, som man måste relatera till, utan som en fiende som väcker äckel och som måste tystas ner.” (aa s 44) Som vi vet har Svenska kyrkan ledartröjan och går före, det har prosten och ålderspresidenten Anders Åkerlund gjort klart för oss och då måste det vara så och de ideologiska utrensning fullkomligt normal och behovsstyrd kristendom. Men, undrar jag, är inte Kyrkans kallelse något som går utöver ett ideologiskt behov? Halldorfs introduktion till Rosas bok kan ni avkortad läsa: https://www.expressen.se/kultur/vill-du-radda-demokratin-ga-till-narmaste-moske/
Jag ska läsa Fredrik Santells bok om Heribert Jansson, Att bygga sitt liv i skuggan av kriget. (Artos, Skellefteå 2025) Heribert Jansson (1919-1996 har jag mött och hälsat på ett par gånger. Han var kyrkoherde i Berlin, men bodde sina sista år i Lund. Han dog alltså när han var i min ålder ”Vi ses på nästa begravning, eller ni”, som vi säger!
Santell skriver en existentiell biografi. Det är ett finare sätt än att skriva ”skvaller”. Jag värderar skvaller högt, det är genom skvaller vi får veta något om hur det egentligen varit och är. En del pretentiösa vill lura i oss andra att det är boklig lärdom som gäller. Egentligen är det skvaller och skrönor vid lägerelden som är det urmänskliga.
KG Hammar fick till det när han och Lotta Fång skrev om Magnus Olssons bok Underströmmar i Gamla stan. Essäer kring kyrkohistoria och mystik (Stockholms Domkyrkoförsamling 2020): https://www.dn.se/kultur/darfor-borde-framtidens-manniskor-lyssna-till-de-gamla-mystikerna/ Jag kan återge bedömningen i DN-artikeln: ”Genom den lyhörde Magnus Olssons varsamma guidning kan det osynliga bli synligt i de korta ögonblicken där människor verkligen möter sig själva och varandra och därmed G-U-D.” Detta är en erfarenhet Hartmut Rosa också tar upp i sin föreläsning.
Hammar och Fång hänvisar till Karl Rahner, som jag tror de kyrkjigt förnyade i Lund läste långt före KG, om man säger så. Och det skulle dröja innan KG kom på det här med mystik och mystikens teologi, det ska också nämnas. Det var på den tiden KG Hammar höll sig med fiender i det teologiska, fiender som inte var dialogpartner utan en sådan ”fiende som väcker äckel och som måste tystas ner”, för att återvända till Hartmut Rosa. KG har blivit blidare med åren. ”Mjukare” säger han själv. Rahner sa någon gång att finns det några kristna i framtiden så är de mystiker. Hammar och Fång undrar om det alls finns människor i framtiden. De kunde ställt frågan om det finns någon framtid. Men har inte alla kyrkokristna i alla tider varit mystiker, somliga mer än andra – men alla mystiker, sådana som spränger tidens och rummets gränser?
Tillbaka till Santell. Jag har fattat att Jansson bar eleganta kläder från Erla i Borås. Santell har missförstått och tror inte att man fortfarande kan ekipera sig i Erlas elegans annat än som ”outlet”. (aa s 23) Han har alltså inte varit på Greens i Värnamo, för där köper jag den elegans som pryder min kropp. Den här sortens små noteringar kan bara glädja välklädda felfinnarakademiker. Det hindrar inte min läsning, stimulerar den snarast.
Santell identifierar tre stora samhällsfrågor, ”centrala under 1900-talet” som han vill synliggöra genom sin tolkning: ”politik, religion och sexualitet”. (Santell, aa s 11) ”För identifierandet av dessa tre frågor som central har jag främst min originelle kollega Magnus Olsson att tacka. Han har genom sin stiftshistoriska forskning, som han kallat existentiell kyrkohistoria, visat hur just dessa tre frågor varit centrala för människor från det utgående 1800-talet och under 1900-talets gång.” (Santell aa s 11-12) Påståendet kan förstås prövas med den distinkta frågan om skvaller ägnas åt politik, religion och sexualitet och då fattar ni vad journalister och mediefolk ägnar sig åt och lurar oss andra att ägna oss åt också. Den lilla omständigheten att journalister är verksamma i en medieindustri, som vet vad som säljer och inte bara vill forma vår världsbild, är en liten kompliktion i sammanhanget, det medger en präst gärna.
Denne prisade Magnus Olsson är alltså samme präst som Skarpnäcks församling vill bli av med! Lyhörd och originell samt forskare med metodiska förslag att komma med. Riktigt så har inte denne man presenterats av kyrkorådets ordförande och kyrkoherden i Skarpnäck som vi sett. Kyrkorådets ordförande säger om ett bokmanus om Skarpnäcks församling hon (kanske inte) sett – för hon skriver att det ”tyvärr inte [är] färdigställt och de delar som är skrivna skulle kräva omfattande bearbetning för att kunna användas”. (bilaga 1 till Begäran om befogenhetsprövning, 7 nov 2024, s 49.
Jag bråkar inte om teologiska metoder när vi hanterar ”tradition och normkritik”, men är inte politik, religion och sexualitet människors teman i alla tider? Ta kung David som exempel. Eller Achiotofels råd till Absalom, 2 Sam 16:15-22. Och vilken är tidens (dvs samtidens) överideologi, dvs självklarheter som inte ifrågasätts? Jag kan bre på: inte får ifrågasättas och därför inte kan ifrågasättas för att inte den egna karriären därmed ska bli ifrågasatt. Ska vi pröva med vilka självklarheter politik, religion och sexualitet hanteras i vår tid?
Jag ska alltså läsa Santells bok för att förstå Jansson politiskt, religiöst och sexuellt. Att Heribert Jansson var västgöte hör till det som motiverar boken om honom, det har jag också fattat.
