5 Mos 30:11-20, säger bara det! Jihaidismen är en dödskult. ”Vi älskar döden mer än ni älskar livet”, säger jihadisten. Detta är den verkliga kulturkrocken mellan liv och död och det verkliga valet eftersom det är andligt. ”Gud eller Djävul”, som det kunde heta från en predikstol på den tid när sådana användes och folket fylkades under dem. Motsättningen består också om folk tappat ord för att beskriva den. Välj livet!
Det borde förstås inte vara så överraskande för en kyrkokristen att denna motsättning består, att den med tiden kommer att förstärkas och när den står allra starkast inte kommer att uppfattas som en motsättning utan en ordning som ska bestå och upprätthållas med ideologiska verktyg. Ska jag hänvisa till Karin Boye och Kallocain, till C.S. Lewis och Vredens tid? Eller ska jag nöja mig med Gamla testamentet för att kunna förstå de djupare andliga motsättningar som samtiden illustrerar? De illustreras genom återkommande, repetitiv, dumhet. Djävulen är nämligen listig – men dum. Han lägger orden väl – men de är falska och det han förespeglar är illusioner. Det borde inte förvåna någon som vet, att vi talar om Lögnens fader. Då blir det så här. Och ingen man behöver känna sig kränkt av att Djävulen är en andevarelse som kallas ”han”, sagt alldeles i förbigående.
Om någon står det djävulskt undanglidande språket i from eller mindre from gestaltning emot, finns det alltid hantlangare som luftar sin ilska. Jag läste en romersk katolik som var arg på en ledartext i Göteborgs-Posten. Ledarskribenten hade synpunkter på den där bönen som skulle bes i söndags. Det var han inte ensam om, som de vet som har förstånd att läsa Dagsändorna. Till skillnad från sländorna – som är pigga, käcka och muntra – var reaktionen på Facebook ilsket stenhård: ”GP protesterar mot att klockorna fick ringa för fred. Nej, jag tänker inte länka till smörjan. Ni kan finna den själva, högst upp under ledare på nätet.
Det är en ledare så låg och så skamlig att det saknas ord.” Det betyder oss emellan inte att det saknas ord, ”så låg och så skamlig” är ju klargörande ord…
I detta läge länkar jag – till skillnad från den upprörde, känslostyrde kritikern, som jag inte länkar till, men han fick en ansenlig mängd gillanden och kommentarer. Här är det som upprörde: https://www.gp.se/ledare/for-vilka-fler-konflikter-kommer-klockorna-att-ringa.95d41755-7933-4929-ac88-52624e3def92
När kyrkomötets åldrade president för Svenska kyrkans del i en Facebook-kommentar drog slutsatsen att ”vi är på rätt väg” och att vi ”tagit ledartröjan”, begrep jag ånyo Svenska kyrkans utsatta läge – men fick kämpa med den obegriplighet jag söker begrepp för att förstå. Jag kom fram till att det är en ideologisk sanning jag möter, dvs en hållning styrd av fördomar och – vad värre är – samtidens fördomar. Presidenten förstår inte detta. Heller!
Bortom de ideologiska sanningarna finns andemakter, det måste väl vara det kyrkliga sättet att tänka? Då kunde vi vänta oss att Plussen säger mycket om detta andliga, men de stressas av att deras upprop inte enbart möts av fromsint entusiasm utan av verbaliserad kritik. Modéus II avfärdar kritiken eftersom en strid om ord ”är inte riktigt värdigt”. Då vet vi. Han lägger till: ”Det handlar inte om oss och om orden som vi använder, utan det handlar om att be för människor som lider något fruktansvärt.” Inte om oss, inte om orden? Där satt den. Varför ska vi då be över huvud taget i en högmässa?
Fast jag vet inte om saken handlar om vad som är värdigt. Jag menar snarare att det handlar om det som är vedervärdigt. Detta skulle kunna komma att uppfattas som om vi står i en andlig kamp som tar sig uttryck i antisemitism av ett slag vi tidigare hanterat med mantrat ”det får aldrig glömmas” – och så gjorde vi det just detta så fort det blev pogrom på nytt! De enkla förklaringen till detta intellektuella dribblande borde väl vara ”rent Djävulskap”? Att Plussarna ryckte ut med ringandet för att det fanns ett behov i folket av själavård är en direkt förolämpning av oss, som räknas som själasörjare, Soul Friends. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/gaza-klockringningen-var-sjalavard Om jag frågade Plussarna hur de ser på amalekiterna som dåtidens palestinier, vad svarar de då? 1 Sam 30. Ringer de i kyrkklockorna för de stackars amalekiterna då också?
Varje gång oegentligheter redovisas, borde vi varsna faror. Inte bara självmotsägelsen ”Queers for Palestine”, i Palestina kastar man de queera ner från hustaken. Oegentligheten vad Palestina egentligen är (hur mycket det än erkänns…) borde diskuteras. Var inte Västbanken en del av Jordanien och Gaza en rest från det ottomanska imperiet, som Egypten hanterade? Är Israel verkligen bara resultatet av ett kolonialt tänkande? Att det landområde som blev Israel inte var självklart område att flytta till för de judar som trivdes i Vilnius, kan vi samtala om. Drevs inte araber bort från det som blev Israel och är inte Deir Yassin ett exempel på detta? Striderna kring Haifa år 1948 drev iväg palestinier – men just i staden Haifa bodde lika många judar. Hur kul är det för en familj med strandnära boende att hamna i öknen, dvs Amman. Är det andligt sett gamla misstag ingen gjort upp med – och så ser vi att ont föder ont? Att talet om tvåstatslösning var den lösning för 78 år sedan som araberna förkastade, kanske ska med i sammanställningen av frågor och problem? Och att målsättningen ”från floden till havet” är ett mer poetiskt sätt än att tala om området från Jordanfloden till Medelhavet som ”judefritt” borde vi sakgranska som andliga och förnuftiga människor. Hur kommer det sig då att slagorden utan vidare omedelbart och med åthävor kan upprepas både i Europas och Amerikas intellektuella miljöer och på gatorna. Påminner inte detta på ett bekymmersamt sätt om något som gestaltades några år innan jag föddes?
Kritiska frågor och komplikationer uppskattas dock inte. Somligt ska förtigas, sammanhang ska fördunklas. Jag tycker detta är, för att tala teologiskt, för Djävligt. Jag sätter ditt ett stort ”D” för att personalisera sammanhanget, det finns en personligt illvillig andemakt med anhang som är ute efter oss alla. Det är Han som på sin tid gick ett varv kring Uppsala men sju varv kring Samariterhemmet. Hur det är nuförtiden vet jag inte. Men Kyrkans herdar och herdinnor borde vara pålästa för att kunna orientera oss.
Den 7 oktober 2023 är den händelse där dödskulten frossar i våld och död. Har Plussarna glömt? Då får de läsa Douglas Murray, Om demokratier och dödskulturer. Israel, Hamas och Västvärldens framtid. (Nopolar Publishing 2025). Här dyker de perspektiv upp som vi sällan får oss till livs – och det är kanske typiskt för villkoren i en dödskultur. Djävulen är nämligen inte bara muslim, om ni trodde det. Han är from på många sätt, och kan förvandla sig till en ljusets ängel. (2 Kor 11:14) Hur ska vår kultur kunna stå dödskulturen emot, det undrar jag som undgått rondskålen, men riskerar att de kommer med en spruta när jag blivit dem en tillräcklig belastning?
Det finns en hemlighet med det judiska folket. Det är på detta folk vi hednakristna beror. Vi ber ur samma bönbok, Psaltaren, läser samma gamla böcker – men kommer till några olika slutsatser. Det beror på att vi ser och inser något/Någon som går dessa fromma judar förbi. Det ändrar inte judars utsatta läge; ”Mönstret känns igen. Först kommer hatet. Sedan tystnaden. Sedan normaliseringen. Och till slut – isoleringen. Plötsligt är man inte en granne eller kollega. Man är bara jude.” Daniel Eisenberg beskriver. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RzWEJJ/ar-jag-en-svensk-jude-eller-en-jude-som-bor-i-sverige Naturligtvis är det Djävulskap när det blir så – men också därutöver handlar det om ett utvalt folk.
Varje kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* av kvinna född föreslår förstås alla att pröva detta mönster till exempel på Svenska kyrkan och dess sakliga konfliktfrågor. Jag behöver inte räkna upp dem alla, men reduktionsmönstret tycks stämma! Det borde skrämma. Och när en åldrad präst och ålderspresident därtill tror, att Svenska kyrkan iförd ledartröja är på rätt väg, då vet jag, som är en andlig och tänkande människa, att det går åt Helvete. Nu angav jag riktningen – om än inte slutmålet. Vår Frälsare lever och gör alltid skäl för att kallas just ”Frälsare”. Han besegrade döden och gjorde all dödens kultur desperat just därför. Upp 12:12, läs hela kapitlet! Mot dödskulturen står de som älskar livet men inte mer än att de kan gå i döden. Sådant gör Djävulen rasande, men piggar upp Kristi kyrka, själva motståndsrörelsen.