1 augusti var festdag i familjen för moster Astrid fyllde år och hade kaffekalas. Hon uppvaktades av oss på morgonen med sång och presenter och sedan ägnades förmiddagen åt att förbereda invasionen på eftermiddagen. 1 augusti ståtar med en särskild glans i mitt sinne och minne.
Att Tyskland och Frankrike mobiliserade den 1 augusti 1914 – Österrike Ungern hade förklarat Serbien krig den 18 juli och Ryssland mobilserade den 29 juli – var inte dagens firningsämne. Saken berördes inte vad jag kan minnas. Det hade likväl inte varit fel. Morfar och mormor tog emot tyska barn från Berlin på sommarlov efter krigsslutet. Då var familjens döttrar 12 och 10 år och blev duktiga på tyska.
Vår tid påminner om tiden för krigsutbrottet 1914, heter det. Jag säger inte emot. Den kombination av märkliga omständigheter, underligt tänkande, skilda ambitioner och säregna personager samt imperiedrömmar och krigsindustri med högst egna behov, blev en giftig cocktail, som skulle säljas in till folken. Allt var som upplagt för ett rejält och karaktärsdanande litet piggt krig, närmast som en militär höstmanöver som kunde genomföras nu när skörden var inne. Jag fascineras mest av alla sidors försäkringar att de bara ägnat sig åt P-Mob, partiell mobilisering i övningssyfte. Insikten att detta ledde till A-Mob, allmän mobilisering, har tröskats med oss på många genomgångar. Mobiliseringar eskalerar konflikter och konflikter kan då plötsligt bli ohanterliga.
Så hur är det när Trump ger Ryssland 10 dagar på sig att lägga ner vapnen? Vad ska Putin göra, lägger ner vapen och stillsamt drar sig tillbaka gör han inte. Men Trump behöver visa den framgång i USA som det är att han sätter Putin på plats. Men bakom Putin står Kina, lite dolt men i alla fall. Ekonomiska sanktioner fungerar som nålstick, tycks det. Utanför Öland seglar spökflottan, som ni vet. Och tvärsöver Östersjön ligger Kaliningrad. Den nytillträdde US-generalen i NATO meddelade att NATO, som vi är medlemmar av, har färdiga planer för att militärt angrepp på Kaliningrad-området och räknar med omedelbar och bekväm framgång. Ungefär som när Israel anföll Iran, alltså. Min begåvade analytiske broder i ämbetet noterade: ”En form av first strike som har alla möjligheter att gå mycket snett.” Avståndet från Kvarnstad, där jag bor, till Kaliningrad är dryga 50 mil fågelvägen, nämner omständigheten bara i förbigående.
Vi lever i en ny världsordning och denna nyhet har nog inte rikitgt landat i våra medvetanden. Vi håller på som vanligt. Det är bibliskt. ”Människorna är inga filosofer”, som prosten Olsson sa. Prästerna borde vara vänner av vishet dock. Hamas är inte våra vänner, de är inte ens palestiniernas vänner. Och när nu informationskriget rasar utan att några journalister förmår granska och rapportera vad som sker och vad syftet är, står vi rätt hjälplösa om vi inte tar till böcker. Dr Goebbels hade varit nöjd med bilder på magra barn för på så vis skapas just den brist på förståelse som är avsikten med informationskriget. Och vi får väl bara gratulera Hamas till framgångarna. 50 eller 60 000 döda är ett i sammanhanget billigt pris för en ny världsordning också i Mellanöstern. Belägringen av Leningrad kostade 1 miljon människor livet, dvs 1/3 av befolkningen. Där är vi inte i Gaza.
Hjärtnupna präster av mitt slag kunde den 7 oktober 2023 tänka sig att det skulle bli någon liten aktion för att få de tillfångatagna tillbaka. David kunde, sedan han och hans män gråtit tills de inte orkade gråta mer, ta tillbaka de tillfångatagna. Då tog sig 600 man till amalekiternas tillhåll, anföll och dräpte hela dagen och räddade tillbaka allt som amalekiterna rövat. Ni kan läsa själva, 1 Sam 30. Allt tycks mig otäckt samtida. Så har jag inte heller velat begripa talet om hur mycket våld det är i Gamla testamentet, finkristna vill inte se att det i dessa läsningar är världens villkor som avslöjas. Vad skulle det annars vara? Bibelläsningen borde förplikta till klarsynta insikter om vår tid, det är nog egentligen det profetiska draget som skulle fram, förmågan att dra linjen mellan sanning och lögn. Inte minst eftersom vi lever i Lögnens tid.
Präster brukar inte vara profeter. Profeten kör fingrarna genom tillvarons päls så att loppor och löss far all världens väg. Prästen står och klappar och kliar tillvaron. Det är en bild – men jag menar att den skapar klarhet. Jag läste ett prosterligt inlägg på Facebook, som belyser. Prosten har inte bara gått på ett resonemang, han sprider det med sällspord entusiasm:
”Pride i Norrtälje – ett profetiskt vittnesbörd om kärlek och rättvisa! I en tid då världen ropar efter gemenskap, förståelse och respekt, är Pride inte bara en fest – det är ett profetiskt tecken. För oss i Svenska kyrkan är det angeläget att värna HBTQ+-gemenskapen.
Jesus kallade oss att älska vår nästa som oss själva. Det är inte ett villkorat uppdrag. Det är en kallelse till radikal kärlek, särskilt till dem som samhället ofta marginaliserar. När Pride firas i Norrtälje, firas också människovärdet, mångfalden och mångfalden i själva skapelsen.
Svenska kyrkan har historiskt inte alltid varit en trygg plats för HBTQ+-personer. Det är ett sår vi måste erkänna och arbeta för att läka. Att delta i eller stödja Pride är ett sätt att visa att vi menar allvar med att vi vill vara en kyrka där alla får plats, sedda för precis för den de är.
Pride i Norrtälje är därför inte bara en lokal händelse. Det är en möjlighet för oss inom Roslagens östra pastorat, Svenska kyrkan, att visa att vi står för rättvisa, försoning och hopp. Det är en chans att vara hoppets ljus i en mörk värld.
Låt oss därför be och fira tillsammans. Kärleken är störst av allt.”
Nu är inte Svenska kyrkan en trygg plats för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* heller och alls ingen trygg plats för homofober, kanske inte ens för Israel-vänner. Borde inte detta vara en komplikation i sammanhanget? Bortsett vad ”trygg plats” betyder och alldeles bortsett från att syftet med Pride är att förändra normer, dvs omdefiniera normaliteten. Det har väl lyckats?
Påven JPII talade om att vi lever i en dödens kultur, jag antar att det är en kultur som lever för sig själv och sitt eget och inte har plats för barn och alla bekymmer som ansvar för barn innebär – för att inte tala om vad barn kostar, miljoner jag hade kunnat satsa på annat? Frågan om varför folk inte vill ha barn rymmer en sprängkraft som nog inget Pluss vill peta i. Är det upphetsade Pride-firandet –med ivrigt deltagande av Svenska kyrkan och Equmenia – ett tecken i tiden att tolka och om två bedagade kv*nnl*g* pr*st*r blivit äkta makor, är det värt att uppmärksamma på annat sätt än att dessa två nog i egentlig mening aldrig varit församlingspräster? Präst sine cura kan man framgångsrikt vara, sine cura betyder ”utan församlingsvård”. Utan församling får väl prästerskapet vårda sig självt och sina egna intressen och upprepa vad världen redan har sagt – och ofta sagt bättre!
Vi vetenskapligt skolade blir förresten ofta (om än inte alltid) till oss när bibelord citeras fel. Ta 1 Korintierbrevet, populärt att fulcitera. Det låter fint, det gör det när katter fiser också: ”Kärleken är störst av allt” är ett fulcitat i all sin finhet. Jag slår upp 1 Kor 13.13: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Av dem! Där satt den . Domprosten Nils Johansson har preciserat talat om ”kärlek” för att vi ska förstå, dvs komma bort från känslopjunk och och mer obestämda stämningslägen. ”Säg Kristus, där det står kärlek”, då fattar du.” Att detta är något annat än vad som gäller för Svenska kyrkan, Roslagens östra, inses lätt: Där är målsättningen ”att visa att vi står för rättvisa, försoning och hopp. Det är en chans att vara hoppets ljus i en mörk värld.” Det då (år 1968) berömda Arholmabatteriet är museum, säger bara det. Batteriet var en fasta kustartillerianläggning vare sig ni undrar eller inte.
Nämnde jag att jag lever rätt nära Kaliningrad i något som kanske inte bara ska kallas förkrigstid? ”Pridea på ni. Snart ska ni med er stolthet möta er Skapare. Säger inget mera.”