I fredags umgicks jag vid plockande av svarta vinbär i vår trädgård med Peter Olovsson, som undertecknat Skarpnäcksbrevet till kyrkostyrelsen. Solen sken. Jag sken med solen – för den som blivit upplyst skiner. Var Peter Olovsson på Öland? Nej, jag umgicks med honom översinnligt, dvs nära – fast på avstånd. Mystiker har den vanan.
Den luringen hade undertecknat skrivelsen med namnet ”Peter Olofsson” och när jag sökte fanns det en hoper sådana, men inte riktigt den jag trodde. Nå, jag kom på att felet var att han undertecknat med det stolta namnet ”Olofsson”, men heter egentligen ”Olovsson”. Ska saken förklaras som dyslexi? Jag tog fram Occams rakkniv och drog slutsatsen, att karln alls inte undertecknat skrivelsen, inte ens läst vad kyrkostyrelsen fått ta emot. Så kan det gå när inte haspen är på.
Peter Olovsson har varit ”kanslipräst”. Det var en beteckning vi dåförtiden unga kunde använda för att beskriva det prästerskap som mest ägnade sig åt folkbokföring i folkkyrkans hägn, inte åt folket. Det var dåförtiden en nedsättande beteckning, men i tidens längd kunde Peter Olovsson ståta med den. Det är honom väl unt, om han nu ville vara kanslipräst. Att han är fejk-stockholmare behöver jag inte fördjupa mig i, han har gått på Nolaskolans gymnasium, Örnsköldsvik och sedan på Stockholms teologiska institut. Som Antje och Heinz alltså. Han har som pensionist gjort kyrkopolitisk karriär genom VISK, Vänstern i Svenska kyrkan, och han ställer tappert upp för fyra år till, han är blott 75 år.
Då har vi fått en profil på mannen som totalitärt vill hemligstämpla för de makthavande olämpligt material, sånt som folk inte ska få se. Något säger mig att han dock inte är salongsbolsjevik, han är blott ”vänster i Svenska kyrkan” och det betyder nog att hans politiska hållningar är Dagens Nyheters. Han har inte problem med skumraskande kring frågan om en präst som Skarpnäck uppenbart vill sparka. Han har inte problem med att sätta sig emot den ordning vi hålls med genom kyrkoordningen – även om han för sin egen och kyrkorådets del inte vill följa ordningen. Det program han och viskarna går till val på skulle kunna komma att utmana löjet om det inte vore så allvarligt med politiska partier som i doldom ska genomföra sin planer i Svenska kyrkan. Jag menar, när politiska frågor av invasiv art dödar alla andra frågor, enkannerligen de kyrkliga!
Peter Olovssons egendomliga utseende kan betraktas när vi läser vad viskarna i Skarpnäck går till val på. https://www.svenskakyrkan.se/skarpnack/visk ”Egendomlig” syftar på något ”som företrädesvis tillhör, utmärker person eller sak”, inget annat. Men programmet?
Nog har de trollat med truten, som Jan Myrdal skulle ha sagt. Vackra meninglösa ord. ”Solidaritet i Kristi efterföljd innebär för oss en feministisk kyrka som tar ett ansvar för flyktingar, asylsökande och marginaliserade grupper i samhället, motverkar antisemitism, islamofobi, rasism och homofobi samt driver ett synligt arbete med hbtqia+-frågor. Vi vill att församlingen ska verka aktivt för mänskliga rättigheter, fred och försoning både lokalt och internationellt. Krig drabbar alltid civila och de med minst makt blir oftast värst drabbade.” Då vet vi. Men i all ordrikedom är det ordet ”evangelium” som saknas, själva den kristna grejen alltså. Vad som föder ”hopp” får vi inte riktigt klart för oss. Läs själva när viskarnas fem konkreta (nåja!) punkter presenteras, här nr 3: ”Ge hopp och andlig fördjupning genom ett riktigt utbud av (håll i er! DS) kulturupplevelser, gudstjänster och teologisk reflektion. Gudstjänstlivet ska vara inkluderande och väcka engagemang (månne tro? DS). Markuskyrkan unika kultur värden ska värnas.” Så konkretiseras MTD-religion, Moralistisk Terapeutisk Deism. Men kristen är inte denna tro. Alls icke! I denna religion sätts ”kulturupplevelser” främst.
Man kan fortsätta läsa ViSK:s programförklaring. Tal om Gud dyker upp sist i programmet:
”En kyrka med gudstjänsten i centrum
Gudstjänsten är en plats för möten. Möten mellan Gud och människa, men också människor emellan. Gudstjänsten är den plats där allt får rymmas, där bördor lyfts av och det glada budskapet får ta plats. I mässan tolkas våra liv i riten, musiken och berättelserna. I mässan hittar vi ett språk för det som inte har ett språk och vid nattvardsbordet upphävs gränser mellan människor – främlingen är inte längre en främling. I mässan och mötet med det heliga utmanas vi till att söka rättvisa, medmänsklighet och samstämmighet med Guds skapelse.”
Ta ut satsdelarna. Vem gör vad? Och varför? Jag saknar Jan Myrdal! Finns det ingen anständig vänster i landet som kan markera, att vänster inte ska få användas som alibi för religiös galenskap och för detta eländiga trollande med truten? Vid nattvardsbordet upphävs gränser? Så är det och ändå inte! Nattvardsbordet är de döptas plats. Inte någon allmänning sålunda. Och vad är det för språk ”vi” hittar? ”Ett språk som inte har något språk” skulle med lite god vilja kunna tänkas vara en mystikers erfarenhet, men något säger mig att det bara är fromma fraser och tankelättja jag möter. Det blir så när mässan inte kan beskrivas som realpresens, Kristus möter mig på riktigt!
Verkar jag upprörd? I så fall är jag det för att martyrernas blod så högljutt talar emot detta visk-religiösa elände och minns nu, att Skarpnäck enligt min enkla mening bara utgör ett typexempel. Det är så här det går till. Denna deras religion är både uttryck för och medel mot det mänskliga eländet, alltså den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld och själen i själlösa förhållanden. Det är folkets opium. Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är kravet på deras verkliga lycka. Varje kyrkokristen – som är kyrko-kristen och just därför inte religiös – föraktar texter som den Vänstern i Svenska kyrkan knåpat ihop och kan göra det ihop med – Karl Marx. Märklig vänster i Skarpnäck, som – med hjälp av en gammal kanslipräst – vill sparka en annan präst, sysslar med kyrkopolitiskt skumrask, och håller på att förfärdiga illusorisk lycka för folket i Skarpnäck! En kyrkokristen ser i vart fall skillnaden mellan det ena och det andra och kan säga: ”Mig lurar dom inte!”
Ännu en gång: Skarpnäck är typexempel. VISK finns på många ställen och kyrkopolitiska manifest från politiska partier eller– lika politiska – partisubstitut döljer med en kaskad av vackra ord bristen på egentligt innehåll. Fagert blir det. Men det är också allt. Det fagra ska dölja brutaliteten i personalhanteringen. Posk, s och Visk står samman.
Att kyrkorådet i Skarpnäck ägnar sig åt att kränka en präst fattar vi och minns poskaren Cissis Billgren Askwall, som uppfattar att prästen inte mår bra, varken fysikt eller psykiskt med tillägget: ”Jag har ingen medicinsk sakkunskap men har trott att det handlat om psykisk ohälsa.” Hon vet också att prästen ”drabbats av svår fysisk sjukdom. Just att han är allvarligt sjuk, gör det här personalärendet så svårt.” (bilaga 1 s 4 till begäran om befogenhetsprövning). Hon vill komma fram till att prästens anställning kan komma att upphöra! (aa s 5) Svårare än så var det alltså inte. Den personliga kränkningen är ett faktum.
Jag tar fram Ann Heberleins avhandling Kränkningar och förlåtelse, Thales 2005 och undrar om det inte blir extra kraft i kränkningen när vi talar om den som vigts till ett ämbete. Då tänktes det – till ackompanjemang av klockringning och orgelbrus samt körsång och händers påläggande – att Gud har en särskild och igenkännbar mening med en persons liv. Nu ska detta trampas på med de kyrkopolitiska medel som finns att ta till. Det är för alla allvarliga en rätt ansenlig kränkning av en person – det kan den förstå som läst Heberleins avhandling. Tror ni kansliprästen Olovsson läst avhandlingen? Det tror inte jag, efter att översinnligt ha umgåtts med honom vid svartvinbärsbuskarna i Kvarnstad. Tröttnar vi aldrig på Skarpnäck. Jo. Men vi ger inte upp på grund av trötthet. Då tar vi nya tag. ”Om ni tror att ni inte orkar mer, orkar ni dubbelt så mycket!”, sa fanjunkare Johansson på P 6 i Kristianstad, där jag gjorde gröntjänst och lite till.
