I skumrask får man treva sig fram, det är det enda som är uppenbart i det sammanhanget. Men varför ska vi skumraska i Svenska kyrkan? Borde det inte vara en rätt elementär hållning att vi talar sanning med varandra och därför vidgår att det finns problem, men också säger emot när folk kommer med sina fördomar oah enögda perspektiv? Det öppna samtalet – med utrymme för komplikationer – är den gamla medeltida och akademiska metoden. Ni kan den: det som någon påstår ska motparten återge med andra ord och om motsättningen då står fram och vi är överens om vad saken gäller, kan debatten börja. Inget snack innan vi är överens om vad vi inte är överens om. Att fri debatt kräver fri tillgång till information är evident. Jag ville inte använda ordet ”självklart” för det är just detta det inte är – har vi fått lära oss. Skarpnäck levererar fortlöpande insikter. Det är nog de gamla vanliga, att i till synes små frågor döljer sig stora problemkomplex.
Jag vill på inget sätt tjata, men efter en lång tid kanske några basfakta ska hållas fram?
Det började med att jag ville veta vad som låg bakom Stockholms domkapitels beslut den 11 december 2024 att ge Skarpnäcks församling behörighet att komma åt en misshaglig präst. När beslutsunderlaget levererades, var det maskat. Omdömen som kyrkorådets ordförande, som såg sig som ”chef”, levererat om prästen var så grova att de måste maskas av domkapitlet? Nå, det höll inte. Överklagandenämnden släppte det mesta och vi kunde förstå att saken gällde en sjukskriven präst, som av kyrkorådets ordförande betecknades som ”allvarligt sjuk” (maskat av stiftet i den första versionen alltså) och hon tyckte inte att det var rimligt att han fortsätter sitt arbete för han kan inte ”anses utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt.” (Bilaga 1 till begäran om befogenhetsprövning 7 nov 2024, s 5)
Stockholms domkapitel gjorde en liten markering, som jag då inte kunde begripa. Nu framstår det som om Skarpnäcks församling – med HR-människan som hantlangare – ville få domkapitlet att avkraga prästen. Då hade församlingen enkelt kunnat säga upp honom. Men den gubben gick inte. Domkapitlet prövar inte det arbetsrättsliga. Det var markeringen.
Kyrkoherden hade fått ihop en bilaga med information om vad prästen skrivit på Facebook och ville uppenbarligen peka på att somliga inlägg handlade om – henne! Det var inte alldeles lätt att se av det av kyrkoherden bifogade materialet. Publiceringen sker ”ofta” efter att hon haft samtal med eler mött prästen. Ofta? Namngiven är hon inte. Hur tänkte hon där?
Domkapitlet gav klartecken till kyrkorådet att agera i frågan den 11 december 2024. Har jag fattat saken rätt, har ingenting gjorts i kyrkorådet som fått befogenheten förrän kyrkorådet den 13 juni hade ett extrainsatt sammanträde med två ärenden. Dels ett ärende som gällde att Skarpnäck inte tänkte följa beslut fattade av såväl domkapitel som överklagandenämnd, dels en i sin helhet mörkad/maskad paragraf § 51. Det blir lite totalitära vibbar när sånt här händer – i varje fall för mig. Nu sägs dock från lite olika håll att saken gällde just befogenhetsprövningen, dvs nu skulle kyrkorådet ett halvt år senare agera. Men vad är det för beslut kyrkorådet fattat? Det ska vi inte få veta. ”Egendomligt” är nog det minsta man kan säga nu.
Kan vi lita på poskarna? De framstår som minst sagt läppalätta. Ersättaren i kyrkorådet, ledamoten av domkapitlet Lars Jakobsson har vid en lunch öppnat matintaget och förklarat – så att han kunde överhöras – att han skulle på sammanträde på nätet med kyrkorådet, ”digitalt på Teams”, som det heter. Vid detta sammanträde, som han faktiskt deltog i, förklarade kyrkorådet sig vilja skita i (”se s’en fou”) både domkapitel och överklagandenämnd, men ersättaren Jakobsson fick inte rösta. Saken markerades i protokollet. Då insåg alla hur knepigt det blir med sammanträden på nätet. Jakobsson skulle alls inte varit med utan lämnat sammanträdesrummet på grund av jäv. Det gjorde han inte. Är det ens möjligt att lämna sammanträdet om det är på Teams? Poskaren Cissi Askwall är kyrkorådets ordförande och inte så noga med formalia, kanske? Att Svenska kyrkan för övrigt har en ordning där ett kyrkoråd av denna kaliber ska vara behörigt att illfänas med präster, skulle kunna bekymra. Präster borde inte på frikyrkovis vara lokalanställda. Quod erat demonstrandum. Men blir prästerna lönearbetare och inte längre uppfattas ha ett kall, blir det så här. Vi kan läsa Kommunistiska Manifestet från år 1848 för där beskrivs processerna. Ämbetsteologi är mer frihetlig än vad folk vill förstå och prästernas privilegiebrev från år 1723 handlade inte om präster just utan om Kyrkans frihet.
Den olycksalige Jakobsson hördes förklara att det extrainsatta sammanträdet med kyrkorådet syftade till att skydda kyrkoherden. Då blir det extra intressant att få veta vad den maskade paragrafen handlar om. Kyrkoherden har under det gånga halvåret hållit låg profil, tycks det. Eller inte? Det är inte vanligt att en kyrkorådsordförande ringer runt till kyrkoherdar i Stockholms stift för att inhämta deras synpunkter t ex på arbetsplatsundersökningars offentlighet, men en kyrkoherde vill nog göra just så. Hon var beslutande på det extrainsatta sammanträdet, ser jag av det protokoll jag erbjöds hämta på Malmövägen 51 – efter att ha anmält mig i förväg – på expeditionstid.
Att det var misshagligt om någon ville följa besluten i kyrkorådet stod klart när det i skrivelse till kyrkostyrelsen markerades att det var någon hemmahörande i Växjö stift, som ville få ut handlingarna. Nå, det var noga taget en infödd stockholmare och medlem av Svenska kyrkan. Han fick av Skarpnäcks kanslichef (med rötterna i Göinge!) besked att handlingarna kunde hämtas personligen efter att lämplig tid överenskommits. Jag tog inte Silverlinjen från norra Öland till Stockholm, men en omtänksam person tog sig på eget bevåg till expeditionen, handlingarna expedierades ovilligt till den som frågade och därefter till mig – utan att jag bett om det. Men, det är den gamla vanliga kristna erfarenheten: vi får mycket vår bön förutan. Det mesta, faktiskt!
Skrivelsen till kyrkostyrelsen skulle det också tramsas med. Undertecknarnas namn maskades men gick att få om handlingen skickades per post. På något underligt sätt kom namnen ändå fram före posten, Socialdemokraternas Fredrik Stiernstedt är med och markerar, att det nuvarande läget är ”otillfredställande”. Han vill undanta material från offentligheten. Det vill Vänstern i Svenska kyrkans man, Peter Olofsson, också. Mot bakgrund av IB-affären där mörkläggning var så populär kan jag förstå s-mannens traktan till hemlighållande av material. Men visk-aren? Nu vet jag inte hur mycket vänster han egentligen är, han var inte med i Varberg i lördags när Myrdal-Kessle harangerades. Är visk-aren ens dömd i svensk domstol för de klassiska politiska brotten (BrB 16:6, t ex)? Jag mötte en visk-are, men när jag ville tala om Marx fick jag av någon kurs/konferensledning veta att det var olämpligt. Visk-aren hade inte läst Marx, inte Engels. Kanske inte ens Myrdal och Kessle? Själv håller jag mig till biskop Malmeström som sa: ”Man måste läsa Manifestet pojkar, annars förstår man ingenting!” Har Olofsson läst?
Att Stiernstedt och Olofsson träder i författning för att komma åt en sjukskriven präst skulle väl många kunna ha synpunkter på. Jag har. Stiernstedt är ingen stockholmare, han framstår som ”östgöte gubevars”. Är Olofsson? Vi purister är lite känsliga, när vi ser och hör fejk-stockholmare, det ska inte läggas oss till last. Att jag gärna skyfflar arbetsrättsfrågorna till Stiernstedt och Olofsson har alla fattat. Arbetarrörelse och arbetarmakt, ni vet!
Återstår det överraskande beskedet i skrivelsen till kyrkostyrelsen, att stiftet talar med kluven tunga. Kan Plusset i Stockholm säga en sak i domkapitlet och en annan när folk frågar honom själv? Prosten R höll detta för möjligt och sa på sitt inkännande sätt, att det kunde vara som med Wejryd. När journalisterna kom på honom med politiskt passlig tvetalan efter att de vackra orden dragit iväg med honom, blev i varje fall redaktör MarieLouise Samuelsson professionellt och publikt upprörd. När folk ogenerat ljuger och skyller på att journalisterna inte fattat och inte kan begripa, har någon slags anständighetsgräns passerats. Jag tolkar henne så i alla fall. Så vad säger Plusset i Stockholm egentligen? Är det kyrkoherden som agerar bakom kulisserna och förmår ”ledningen i stiftet” att säga något annat än vad stiftet sagt?
Konstigt att allt blivit så konstigt. I gårdagens studium ägnade jag mig åt David, som säger: ”Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda.” (1 Sam 24:14) Hade de gamle rätt?
