Josefin Linderås fick till det i Torsdagsdepressionen. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/forsamling-trotsar-overklagandenamnden-och-hemlighaller-medarbetarundersokning
Nu kanske inte smeknamnet på Kyrkans Tidning skulle användas, men om det är ett smeknamn duger det väl för att berömma? Annars är namnet en variant på Onsdagsdepressionen, som tidningen Vår Kyrka kallades runt om i prästgårdarna. Ni minns att Vår Kyrka hade en upplaga på 62 000, när det var som bäst. Hade Josefin Linderås varit med, kanske tidningen inte hade lagts ner? Hon bedriver nämligen journalistik och gör det kyrkliga bladet till ett upplysningsprojekt. Det är förstås skumrasket i Skarpnäck, det jag håller fram som typexempel, som belyses. Tack till tidningen! Gott gräv!
Kyrkorådets ordförande säger i intervjun, att Skarpnäcks församling i arbetsplatsundersökningen hamnar på genomsnittsnivån. Så kan det vara. Men Josefin konstaterar: ”Om det stämmer går dock inte att kontrollera.” Där satt den! Om Skarpnäcks församling och poskaren Cissi stått för öppenhet, hade alla vetat. Nu råder ovissheten – och med den ges oräkneliga tolkningsmöjligheter.
Är det ändå inte något som måste döljas? Vad var det ersättaren Lars Jakobsson deltog i för sammanträde, där han som domkapitelsledamot måste ha fattat att det inte var så klokt att vara med i sammanhanget, dvs på sammanträdet på nätet… Och förklarade han inte högljutt att kyrkoherden skulle skyddas. Mot vad?
Nu har Skarpnäck vänt sig till kyrkostyrelsen med ett brev av den 8 juli. Jag begärde fram brevet den 17 juli med påminnelse den 18 juli och fick handlingen den 21 juli. Alldeles enkelt var det alltså inte, alls inte så enkelt som jag föreställt mig saken. Jag fick från Uppsala en maskad version, namnet (namnen?) på den (de?) som undertecknat skrivelsen hade maskats. Detta tyckte en jurist jag konsulterade var märkligt. Är det kyrkorådets ordförande som skickar en skrivelse ska nog inte GDPR tillämpas. Ordföranden har ju ett uppdrag, representativt och demokratiskt. Då ska som grundhållning allt vara möjligt att granska för allmogen. Men hallå! När jag kollar en gång till tycks juristen på kyrkokansliet, som manade till mörkläggning, ha omprövat. Nu står namnen där! Jag är både nöjd och missnöjd. Vad är det för kultur vi ser växa fram i Svenska kyrkan, som alltid är den lilla låda, som när den öppnas visar det svenska samhället och dess mekanismer i litet och hanterligt format.
Namnen alltså som oförmodat dök upp digitalt fast de maskats i den första versionen: ”Kyrkorådet i Skarpnäcks församling genom Cissi Billgren Askwall Fredrik Stiernstedt Peter Olofsson Ordförande Vice ordförande Andre vice ordförande”
Jag skulle få handlingen per post och då hade namnen varit med, var det besked jag fick. Jag fattar att det i en rädslans kultur går till så här. Och då blir jag själv lite rädd, inte skräckslagen – men rädd.
Skrivelsen? Först en beskrivning att någon begärt att få läsa arbetsplatsundersökningen. ”Vår bedömning är att ett offentliggörande av medarbetarundersökningen skulle kunna leda till men för enskilda anställda och kraftigt försvåra framtida arbetsmiljöarbete, inte minst genom att viljan att framgent delta i liknande undersökningar skulle bli mycket begränsad i personalgruppen. Från kyrkorådets sida föreställde vi oss att kapitel 54 i Kyrkoordningen innebär att denna typ av internt arbetsmaterial inte är att betrakta som offentliga handlingar. Såväl Domkapitlet i Stockholms stift och Svenska kyrkans överklagandenämnd gör dock en annan bedömning – en bedömning som vi nu förstått är den vedertagna inom Svenska kyrkan: De menar att en medarbetarundersökning måste anses vara en offentlig handling och ska lämnas ut.”
Väl att Morsan inte fått läsa kyrkorådsalstret. Hon hade studsat inför svenskan med meningen ”såväl – och”. Det ska heta ”såväl – som”. Morsan hörde till den äldre fördomsfulla generation som tänkte, att dålig svenska avslöjar ren dumhet.
Att domkapitlet och överklagandenämnden gör en annan bedömning vet vi. Men just detta avser kyrkorådet att skita i, som vi vet. ”Chier” på franska. Men var det inte möjligt att maskera känslig information. Det bör ha varit möjligt – för just detta ägnar sig förvaltningen just nu åt. ”Men flera i personalgruppen har tydliggjort att oavsett en sådan maskning kommer ett utlämnande av handlingarna innebära att deras förtroende för kyrkoherde och församlingsledning skulle vara förbrukat – och många års arbetsmiljöarbete skulle riskera att omintetgöras.” Flera? I semestertider? Den lönesättande arbetsledningen, som läser undersökningsresultatet, utgör väl ett större hot för kritiska kyrkoarbetare? Och att en arbetsplatsundersökning skulle vara ett integritetskänsligt material är förstås nys. Att materialet inte kan ”undantas från offentligt utlämnande är svårbegripligt för oss”, heter det. Att kyrkorådet skulle ha svårt att fatta, vilket är helt möjligt och detta utsägs här i klartext, är ett faktum som inte ändrar offentlighetsprincipen. Nu erkände kanske Cissi & Co för mycket? Håll i er: ”Vi vill understryka att Svenska kyrkans offentlighetsprincip modellerad utifrån ordningen inom offentligfinansierad verksamhet generellt är en mycket god sak och att vi bejakar denna ordning.” Nå, det ärinte finanserna så mycket som principer saken gäller! Och om ordningen ”generellt sett” är god och bejakas, vad är det då för fel på den? Generellt sett?
De ger sig inte! ”Det är alltså varken ett motstånd mot offentlighetsprincipen som sådan, eller en rädsla för att resultaten ska spridas som får oss att ifrågasätta att denna undersökning ska lämnas ut till den medlem i Svenska kyrkan (hemmahörande i Växjö stift) som begärt att få se dem.” Det är jag, som kallas ”den medlem i Svenska kyrkan” som till allt annat tydligen ska svärtas ner genom min stiftstillhörighet. Då åker handskarna av! Till skillnad från en hoper i Skarpnäcks församlings kyrkoråd är jag född i Stockholm! Oscars församling – och det är nog att se som finare än att vara hemma i Skarpnäck. Ni bad om det! När det gäller försvarstal av kyrkorådets slag brukar principen gälla: ”den som sa at, han va at!” Det som upprepat förnekas är den egentliga sanningen, just förnekelsens motsatsalltså. Au contraire, för att använda franskan igen.
Så går det mot skrivelsens final: ”Skarpnäcks församling är inte den enda församling som stått inför liknande frågor. Ett nyligen uppmärksammat fall är Domkyrkoförsamlingen i Växjö som tvingades lämna ut sin medarbetarundersökning. I dialoger vi fört med SKAO, ledningen i Stockholms stift och med en rad kyrkoherdar har frågan återkommande rests om den ordning som nu tillämpas i Svenska kyrkan är ändamålsenlig och välfungerande. Många finner tvärtom nuvarande läge både oklart och otillfredsställande.”
Märkte ni: En rad kyrkoherdar? Har de hört av sig till Skarpnäck? Vilka utgör denna rad och hur många ryms på denna rad? Är det kyrkoherdarna som rest frågan eller Skarpnäck? ”Rests” är en lömsk passivform, som vi lärt oss. Vilka är då de ”många”? Och vad är – oss emellan – oklart och otillfredsställande? Domkapitlet och Överklagandenämnden tycks vara av en annan mening? Eller är de? Vad avses med ”stiftsledningen”, talar vi om någon annan ledning än domkapitlet? Vad menar Plusset och vad säger domprosten Eek? Mysteriet tätnar! Är stiftsledningen någon annan? Kanske stiftsprosten Boel, född Johansson – men nu Hössjer Sundman, ty hon är ingift i en släkt från Hössjö, Slätthögs socken? Är det uppror mot Plusset på G?
”Med denna skrivelse vill kyrkorådet i Skarpnäcks församling därför uppmana kyrkostyrelsen att ta initiativ till en översyn och undersöka möjligheten att göra förtydliganden av Kyrkoordningen så att denna typ av arbetsmaterial kan undantas från den inom Svenska kyrkan rådande offentlighetsprincipen.” Det där snacket om ”förtydliganden” handlar klart och tydligt inte om att ”förtydliga” utan om att förändra – ”så att…”. Somligt ska undantas från offentlighetsprincipen. Avsikten fattar vi. Slafsiga skrivelser är informationsbärande just genom sin slafsiga argumentation.
