Lars Jakobsson är ersättare i Skarpnäcks kyrkoråd och ledamot av Stockholms domkapitel. Det är han därför att han är poskare och äffsare. ”Äffsare” ska sägas med ett gläfsande läte för så sas det av de klassiskt bibeltrogna vännerna, de som också var Axel B. Svenssons vänner. De bibeltrogna förmådde inte uppskatta äffsarna i EFS till det värde äffsarna tillskrev sig själva, de fann dem anpassliga. Jag gör ingen bedömning, för denna vecka sa vi inte döma. Det är ungefär som med karlar som bär ett svart märke på torsdagar med besked att de inte våldtar. På torsdagar, förmodar jag. Ser ni märket ska ni fråga!
Jakobsson är alltså äffsare och poskare och – inte oviktigt – civilingenjör. Han framlever sina dagar i Pungpinan. Associationerna får löpa fritt, men det som åsyftas är krogen Pungpinan, där de törstiga fick lätta på penningpungen. Jag kan annars en rolig historia om en civilingenjör…
Jakobsson är på civilingenjörers sätt begränsad i sin tankeförmåga. Själv är jag begränsad på teologers sätt – och det är nog att föredra. Vi behöver inte driva ordningsteologi så som en civilingenjör, som står för ”Ordnung muss sein”, gör. Det måste vara Ordning för en ingenjör. Räta vinklar!
Poskarna i stift och på nationell nivå borde ha problem med poskarna i Skarpnäck. Inte minst som Jakobsson vid en försommarlunch överhördes, när han berättade att han samma dag skulle delta i ett extrainsatt kyrkorådsammanträde. Där skulle beslut fattas för att rädda kyrkoherden från medial uppmärksamhet/kritik genom att ta beslut som domkapitlet inte kunnat hjälpa församlingen med; att bli av med en präst som misskött sig. Vi som varit med ett tag vet att detta var den 13 juni och fattar vad den mörkade paragrafen alltså handlar om. Så vad står det där? Vem ska skyddas genom att paragrafen maskas?
Jakobsson är oppmålter:
https://www.posk.se/skarpnack/kandidatpresentationer/lars-jakobsson-2/
Är det insiktsfullt att uppfatta Lars Jakobsson som ett levande exempel på det kristliga fenomen som ekumeniskt brukar kallas ”stupiety”, på vanlig kyrklig svenska ”frumhet”, kombinationen av fromhet och dumhet. Hur kan man annars få för sig att i det kyrkliga sällskapslivet högt och tydligt berätta om sådant, som sedan i sin helhet läggs under sekretess? Jävet tillkommer. Jakobsson satt med vid sammanträdet där kyrkorådet beslöt sig för att skita i domkapitlet och överklagandenämnden.
Är det poskarna som ställt upp Jakobsson mot muren på bilden med avsikt att likvidera honom? Nu blir jag osäker. Men han torde vara en betydande belastning för posk om inte detta agerande är det nya normala i Svenska kyrkan. Hade krogen Pungpinan inte slagit igen, hade Jakobsson kunnat misstänkas ha inmundigat jästa och destillerade drycker där. Nu kan inte detta ens tänkas.
Jag återvänder till min allra första fråga, den om befogenheten för kyrkorådet i Skarpnäck att hantera en präst. Den befogenheten fick kyrkorådet, men domkapitlet gjorde (protokoll 2024.12.11 §150) en markering, att beslutet inte innefattar någon bedömning om den arbetsrättsliga åtgärd arbetsgivaren överväger ”är adekvat eller riktig utifrån gällande arbetsrättsliga föreskrifter och avtal”. Jag kan först nu fatta vad Skarpnäck var ute efter. De ville att domkapitlet skulle avkraga prästen! Den läppalätte Jakobsson har publikt sagt mer än vad som avsågs. Det mesta har tokat till sig nu och tanken att ett kyrkoråd av detta slag skulle anförtros allvarliga frågor skrämmer varje gammal söndagsskolgosse. Men logiskt är det, att hemligstämpla i det läget, ty skumrask pågår/fortgår. Vi måste hitta en ordning där skumrask genomlyses – för öppenheten är grundstruktur för Svenska kyrkan, som inte är en förening av äffsare för äffsare. Det är finessen med att vara folkkyrka och inte föreningskyrka, att vara bekännelsekyrka och inte bekännarekyrka. Svenska kyrkan privatiserades inte år 2000. Församlingarna kan inte göra riktigt som de själva vill som vore de – föreningar! Självsvåldet hålls tillbaka. Det är att vara Kyrka – eller kyrkor, om vi ska uppfatta att Svenska kyrkan egentligen består av stiftskyrkor och inte kan regeras och regleras från nationell nivå. Här finns en del hittills otänkt att tänka kring. Liksom det mesta är illa tänkt när det gäller att lokalanställa präster.
Haninge pastorat hörs det också tidende kring. ”Tidende” betyder ”underrättelse, meddelande; bud; nyhet; besked” och nog är det så. En kyrkoanställd blev akut sjuk med svår ångest som den anställde uppfattar att han drabbades av efter grov diskriminering i Haninge pastorat. Han fråntogs arbetsuppgifter, nekades sjukvård och rehabilitering. Han sökte rättslig upprättelse och fick då en av kyrkoherden underskriven erinran, avstängning och hot om uppsägning. När vederbörande begärde ut sin journal från företaghälsovården kunde han se, att arbetsgivaren använt journalen som ”en arbetsrättslig bikt – utan min vetskap eller mitt samtycke”. Han avsattes på grund av sin diagnos och nekades vård och rehabilitering av samma skäl. Slutsatsen? ”Begär ut din journal från företagshälsan. Den kan innehålla mer än du anar.”
Jag tror inte att Skarpnäcksfallet och den anställde i Haninge ska blandas samman. Men prästen i Skarpnäck kanske av någon vän skulle tipsas om att begära ut sin journal. Själv betraktar jag dyster till sinnes eländet eftersom jag tror mig ha sett en grundstruktur. Jag skrev någon gång en kyrkomötesmotion om att det behövs en Svenska kyrkans JO, Justitieombudsman. Motionen bifölls inte. Minns jag rätt var argumentet att vi har en fungerade rättsordning. Det trodde jag inte då. Det tror jag inte nu. Hur kommer sig detta? Alltför få kan göra reda för skillnaden mellan lojalitet och solidaritet. Då blir de lojala med systemet, håller igång det hur orätt den än blir. Välvilligheten är nog till sist farligare än illvilligheten, tror jag. Ingen tror väl att äffsaren, civilingenjören Jakobsson skulle vara illvillig? Inte jag. Han är välvillig. Dessa välvilliga håller uppe alla system, totalitära inte minst. I sin välvilja kan de inte ”med bästa vilja i världen” varsna några grundläggande problem, Ondskan är ingen realitet. Här tror jag att vi evangeliska katoliker kommer bättre undan i sällskap med aposteln Paulus, kyrkofadern Augustinus och augustinermunken broder Martin. Nu kan vi läsa hemsidan, för några av oss hemsksidan:
https://www.svenskakyrkan.se/filer/1652140/FIN_241212.pdf
Svenska kyrkan i Haninges vision är tydlig:
”Hållbar kraft i livet som väcker tro, sprider hopp och delar kärlek.”
Antingen är detta en text som en reklambyrå svarvat ihop – eller en kyrkoherde, kanske ihop med en kommunikatör. Vad betyder det välsvarvade? Detta:
”I en tid fylld med utmaningar ska Svenska kyrkan i Haninge vara en plats där klarsyn råder och hopp ges. Klarsyn innebär att se omvärlden som den är, utskilja det viktiga för att förstå samtiden och förmå spegla dagens realitet i kyrkans rika tradition och kulturarv. Hoppet är inte allmän optimism, utan vissheten om att det finns en kraft som bär oss, som vi sätter vår tillit till. Hoppet får oss att hjälpa den utsatte, trösta den sorgsne, glädjas med den som är glad, vara en del av hela livet och verka för en helad skapelse. En hållbar kraft i livet som väcker tro, sprider hopp och delar kärlek.
Församlingsinstruktionen beskriver hur vi omsätter denna vision i praktiken och hur vi som kyrka möter samtidens utmaningar, stärker gemenskapen och bidrar till ett hållbart och hoppfullt Haninge.”
Blev vi klokare? Församlingen är en plats, inte en gemenskap, där klarsyn råder och hopp ges. Märklig passivform. Vem ger och vad är det någon ger om vi ska se klart på saken, och det skulle vi ju? Nåja, hoppet får oss att hjälpa den utsatte, t ex den som uppfattade sig som illa hanterad just i Haninge pastorat? Puddingen bevisas genom ätandet.
Jag håller före, att när orden blir för feta är avsikten inte klarsyn utan blå dunster, som vi ska slås av. Hur hamnade en evangelisk kyrka här? Och vi som är lite Jesus-nördiga måste väl ändå ställa frågan vart Han tog vägen? Av Kristi försoningsverk återstår en ”hållbar kraft i livet”. Det var inte av denna anledning eller på denna bekännelse martyrerna avrättades, om man säger så.