Bomberna faller och floskler stiger upp. Några präster förmår göra analyser jag kan lägga tid på att fundera vidare kring. Styrkan i deras analyser är att de kan se händelser i tidens längd och ideologier i sina sammanhang och samtider. Mycket styrs av sådant som hände innan jag var född. Det mesta styrs av sådant jag inte kan påverka. Och jag finner det svårt att egentligen ge Fadern genom Sonen och i Anden några goda råd om hur världen ska styras och styras bort från det av mänskligheten egentillverkade eländet. Egentligen har jag kommit på mig själv med att inte ha något bätre att komma med än ett enfaldigt ”ske din vilja”. Det beror på min enkla tanke att Guds vilja är bäst. ”Låt ingenting ske, därför att vi vilja det”. (Den dagliga husandakten nr 16 i 1937 års psalmbok)
Denna enkla hållning uttrycker tro. Jag odlar samtidigt min misstro. Jag drabbas av nyhetsrapporteringen och tvingas ställa kritiska frågor om det som sägs verkligen är sant. Jag får problem med Gaza, som utrymdes av israelerna och blev ett självstyrande område, försett med stora resurser – också från mina skattepengar. Det verkar som om dessa pengar användes för att bygga ett enormt tunnelsystem och att UNWRA blev en del av detta palestinensiska projekt, där -Hamas-ledare kunde leva lyxliv. Det funkade väl fram till 7 oktober, när massmord begicks i södra Israel. Detta kunde jag självfallet uppfatta som det logiska uttrycket för en strävan att utplåna staten Israel. Men då kunde jag också få för mig att antisionismen i grund och botten är antisemitism och talet om att semiter är alla/samtliga i Mellanöstern behöver man väl inte gå på bara för att man är kristen? Det är också rätt tyst om Hamas utrotningsmålsättning…
Många kristna palestinier har lämnat landet. Unga välutbildade släpptes inte in i det land de är födda i när de skaffat sig god utbildning i Europa, Canada eller USA. Många andra palestinier fanns kvar i flyktinglägren och nya generationer flyktingar föddes och föds. Det är förstås orimligt, men FN kan inte frånsäga sig ansvar. Inte heller de arabstater som vägrar ta emot palestinier som flyktingar. Sexdagarskriget år 1967 blev ännu en katastrof. Då levde jag, men rösträtt hade jag inte. Med en försvarsallians mellan Egypten, Jordanien och Syrien, som ingåtts, ökade trycket mot Israel. Israeliskt flyg gick till anfall och jag gick igenom grindarna till P 6 för fortsatt militär utbildning. I det så kallade sexdagarskriget erövrade Israel Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, och Västbanken inklusive det östra – arabiska – Jerusalem från Jordanien. Min kompanichef på P 6 hade varit bataljonschef i Sinai. Vi fick dagliga genomgångar av kompanichefen. Men vad kunde jag göra? Var inte loppet kört sedan länge?
Jag menar, att av den palestinensiska stat som FN år 1948 planerat för, blev i praktiken ingenting. Jordanien la beslag på Västbanken samt Östra Jerusalem. Gazaremsan hade hamnat under egyptiskt styre. FN ville ställa Jerusalem under internationell kontroll, men det gick varken Israel eller Jordanien med på. Då Jordanien införlivade Östra Jerusalem hindrades judar från att besöka Västra muren (Klagomuren), resten av det destruerade templet år 70. Resten av landet var alltså staten Israel. Detta var väl just en tvåstats-lösning? Och den föll! Man kan läsa en kort sammanfattning för repetitio mater studiorum est: https://www.ui.se/landguiden/konflikter/israel-palestina/israel—palestina/
Om det i svensk frikyrklighet blev mycken entusiasm då staten Israel proklamerades, för så var Guds vilja och löften uppfylldes, var Svenska kyrkan mindre euforisk, det tror jag man kan säga. Det var självfallet gott och väl att de hatade judarna fick komma tillbaka till sitt och vårt bibliska land. Johannes Jellinek skrev boken Ordet och orterna, som var hembygdskunskap som uppföljning av den hembygdskunskap om Det Heliga Landet som det svenska skolväsendet redan gett. Med nya möjligheter att resa kom stora grupper till landet efter att ha läst Erik Beijers bok Bibelns land, resans mål och bakom studieförbundet SKS:s fortsatta satsning stod fd baptistpastorn, sedermera kyrkoherden, rektorn för SKS och chefredaktören för Torsdagsdepressionen samt – kanske inte oviktigt – socialdemokraten Ingvar Laxvik. ”Det går inte med mindre än en broderskapare” för att skapa framgång för Svenska kyrkan, eller hur det skulle sägas (så sas det!). Denna lilla utvikning mest för att illustrera hur knepigt det varit att hantera föreställningarna om staten Israel. De frikyrkliga hade det lättare. De kunde bara se löftesuppfyllelsen. Men tve-synen måste nog till.
Med bakgrund i Svenska Israelsmissionen och Svenska Jerusalemsföreningen var denna tvesyn möjlig. Israelsmissionen fördjupade kunskapen om judiskt liv och Jerusalemsföreningen slog vakt om de kristna palestinierna. Jag tror vi måste säga att det finns ett Guds löfte till det judiska folket. Det är inte riktigt detsamma som att säga att den judiska staten utgör det judiska folket. Har dessa reformerta aldrig varit i New York City? Men den judiska staten kan inte sägas vara något utan det judiska folket!
Tvesynen borde betyda att vi lyssnar till de judiska skriftlärda, till kyrkofäder och till teologer som analyserar läget efter Förintelsen. Den borde också innebära att Svenska kyrkan blir noga med sitt engagemang i de bibliska länderna och bygger/skapar förtroende också till judendomen på plats. Det har Svenska kyrkan de senaste decennierna misslyckats med.
Naturligtvis har jag sympati för mina medkristna palestinier. De är hårt utsatta också av de hårda grabbarna i bosättarrörelsen. Jag säger ett: ”Rör inte mitt öl!” Taybeh Golden är det bästa palestinensiska ölet, och jag kan i dystra stunder misstänka att bosättarna slår sönder staden Taybeh och försätter mitt öl i fara. Jag kan också rädas fundamentalistiska muslimer, som på alla sätt vill bekämpa mitt öl. Det är jag emot. Bryggarfamiljen är jag för. https://taybehbeer.com/about-us/
Borde jag inte skriva ilskna kommentarer om attentaten mot staden, begära kyrkoledarnas uppställning för en av de äldsta kristna kyrkorna i nejden och allt det där. Det kunde av altruistiska skäl vara motiverat, men jag har bestämt mig för att odla min självpåtagna egoism. Det leder till min slogan: Rör inte mitt öl! en Taybeh Golden! Börjar vi där, kan hela komplexet nystas upp. Den som dricker en öl, ställer inte till med krig, tänker jag. Kunde vara något att besinna – eller i vart fall diskutera och kan ölet beställas till Sverige som en solidaritetshandling. Vad dricker Plussen själva en sommardag i klimatnödlägets tid? Det ska bli regn!
Vill ni krångla till allt utöver frågan om öl? Ställ då frågan om Svenska kyrkans kallelse i Det Heliga Landet. Vad är det Svenska kyrkan ska kunna begripa bättre än alla andra och utifrån vilken sak-kunskap? OSA.
